I tisdags besökte jag för första gången Onkologiska avdelningen och fick träffa min kontakperson, sjuksköterskan Lasse. En glad och varm person som arbetat med cellgiftsbehandling i trettio år. Respekt!
Han visade mig runt och vi diskuterade mina svårstuckna kärl och tillsammans med läkaren beslutade vi att det bästa för mig var att få en portacat inopererad under huden.
Det är helt enkelt en liten dosa med ett membran där man både kan ta prover och låta droppet med cellgifter gå in. Den placeras nedanför nyckelbenet och är helt inkapslad vilket innebär att man kan bada med den.
Tyvärr var det en lång väntetid just det ingreppet vilket innebär att jag till en början istället kommer att få en CVK (central venkateter) inopererad på samma ställe, med en slang som måste tejpas.
Lasse tyckte att jag skulle få se hur det såg ut med en portacat och tillfrågade genast grannen i rummet bredvid, en kille i min ålder om han skulle vilja vara så vänlig och ta av sig tröjan och visa sin för mig. Vi diskuterade dosan en stund och eftersom hans dropp just var avslutat fick han en paj och lite saft på en bricka av en annan sköterska.
- Ja vi har roomservice här ser du, sa Lasse och skrockade, varpå jag replikerade att jag gärna beställde ett glas champagne till min behandling.
Tvärtom vad man skulle kunna tro så var det ingen dyster och ledsam plats utan skämt och glada tillrop. Många patienter verkade känna varandra, vilket inte är så konstigt om man träffas varannan vecka under ett halvår.
Lasse berättade att det finns mycket fördomar om behandlingen och att allmänheten tror att det fortfarande fungerar som det gjorde för trettio år sedan, men att teknikerna har utvecklats otroligt mycket.
På onsdag i nästa vecka får jag cellgifter för första gången. Önska mig lycka till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar