Kermit påbackad!

Hojen, eller Kermit, som jag döpt honom till, går som ett spjut. (Ett väldigt snabbt spjut...)
I onsdags hämtade jag underverket i Borås och hela vägen hem satt jag som en fåne och log för mig själv inne i hjälmen. Funderade på om man verkligen kunde ha så roligt, på riktigt. Vilken skillnad ytterligare 30 hästapållar gör och så fantastiskt det känns att äntligen ha en hoj som svarar när man vrider till gashandtaget. Jag körde flera långa kurviga omvägar så att vi verkligen skulle kunna få lära känna varandra, och jag kan nu meddela att vi är de bästa vänner!
Men dagen därpå, i torsdags, höll det på att gå riktigt illa för Kermit...
Jag hade varit på Honda-center för att prova ytterligare ett skinnställ. (Inget passar så jag måste vara vanskapt eller felaktigt ihopsatt)
På vägen ut stannade jag bakom en bil som i sin tur hade bromsat in för en lastbil som ställt sig dumt och nu höll på att trixa sig ut. Jag stod nog gott och väl fyra, fem meter bakom bilen men fick hjärtat i halsgropen när backljusen plötsligt lyste upp som tomtebloss i ansiktet på mig och bilen i full fart backade rakt mot mig!
Jag hann bara förbanna idioten och samtidigt nypa åt handbromsen innan smällen kom.
Pang! Rakt i framhjulet på Kermit.
Jag var skärrad men framför allt var jag heligt förbannad, rent ursinnig faktiskt! Jag kastade mig av hojen, stegade fram till killen som först nu insett att han faktiskt kanske borde ha kastat en blick i backspegeln och skällde ut honom. Jag delgav honom mitt hjärtas mening i gott och väl tio minuter. Kallade honom flera mindre smickrande tillmälen och ifrågasatte hans omdöme som förare. Vid det laget såg han påtagligt blek ut och frågade om det hade gått bra med mig. Rasande skrek jag att det primära här var att hojen var helt ny! (Vilket han förstås inte kunde veta, men för mig var det oförlåtligt att han backat på en hoj som jag hunnit äga i en dag) Efter en kort inspektion då jag inte sett någon direkt påverkan på framdäcket avkrävde jag honom telefonnummer och fnös när han föreslog att jag bara skulle ta en bild på bilens registreringsskylt.
Jag ifrågasatte om det verkligen var hans bil och när han påstod att det var en självklarhet gjorde han dagens andra miss. Att provocera en människa i affekt är inte att rekommendera och när han sedan toppade med att svamla om att han inte sett mig för att jag stått i hans döda vinkel övervägde jag att verkligen visa honom en död vinkel.
Ett sådant praktfullt skådespel kan ju näppeligen passera obemärkt förbi och nu hade en nätt skara åskådare samlats för att se en blixtrande arg MC-förare, fortfarande med hjälmen på, läxa upp en ung och lätt ångerfull bilförare.
Efter denna massiva monolog skildes vi åt men jag kunde inte låta bli att medvetet lägga mig bakom honom i ett par kilometer för att inpränta det jag sagt...
Och alla ni där ute, använd backspeglarna!