Julerier

Jag älskar jul. Det är så underbart att få pyssla och pynta, baka och göra fint, tända ljus och förbereda inför själva aftonen. När jag var liten var jul en fantastisk upplevelse. Mamma och mormor stod i köket och lagade mat, förberedde allt gott på julbordet. Julmusik strömmade ur högtalarna. Granen var klädd och doftade gott, paketen låg klara under, och en hel del vid sidan av, för vi var många på julafton och till sist blev det högvis med paket som näppeligen fick plats under trädet.

Vi brukade fira jul hemma hos oss vartannat år och vartannat hos mina kusiner. Den som inte hade ljusstöpet (som brukade vara i slutet av november eller i början av december) var värdfamilj för julafton. Jag har alltid varit en hemmakatt och därför tyckte jag bäst om när julen firades hemma hos oss. Vi var som sagt många; Mamma, pappa, min syster och jag, morbror, moster och kusinerna, min andra morbror Hans, mormor och morfar, mammas moster Kerstin, hennes man morbror Jörgen och moster Astrid. 14 personer! Inte undra på att mamma och mormor stod i köket en hel vecka innan jul för att förbereda allt. Jag har alltid undrat hur man får allt att funka med så mycket folk och så mycket mat, och i år får jag reda på det.

Det är vi som har julafton i år. Lilla E:s första jul ville vi fira hemma med släkten och glädjande nog kommer alla som vi bjudit; Mormor och morfar, farmor och farfar, faster och farbror med lilla kusinen A, moster och andra kusinen Stora E. Vi blir nio vuxna och tre barn. Vi har slitit för att få nya köket i ordning och nu är det mest lite småfix kvar. Tyvärr har J precis som förra året innan jul drabbats av en förkylning som gör honom ganska utslagen och därför känns det ändå lite stressigt att få allt klart.

En pepparkaksstuga lyckades jag i alla fall montera ihop i går kväll. Jag bestämde mig för att gå all in och inte använda non-stop i år.

Som jag har berättat i tidigare inlägg så brukade jag och min syster limma ihop byggsatsen med Karlssons klister och smacka på non-stop lite hur som helst. Kristyren stelnade sällan som den skulle och istället för fina istappar längs taket blev det rinnigt och tunnt.

Huset blev inte så fint men det doftade gott i alla fall. Min morbror som alltid gör delarna själv och verkligen lägger ner tid och omsorg på sitt hus brukade skratta gott åt vårt vrak, men det bjussade vi på! Men i år mina vänner blev det lite mer avancerat minsann, eller vad säger ni?