- Va!? Har du grillkrydda på gröten!? sa jag, och fick J att spärra upp ögonen, slänga ner skeden, slita åt sig burken och noga läsa på etiketten, vad det var han hade hällt över sin risgrynsgröt. Jag skrockade för mig själv i förvissningen om att det var kanel, men eftersom de två burkarna ser ungefär likadana ut och innehållet är förvillande likt i skumrasket så räckte min lilla skämtsamma kommentar för att han skulle börja tvivla. Helfestligt, tyckte jag. Inte så roligt alls tyckte J.
Episoden påminner om en händelse som ägde rum vid frukosten när jag var barn. Jag och min syster satt vid köksbordet och åt filmjölk och flingor. Vår föräldrar var inte hemma men Mormor var barnvakt. Eftersom jag tyckte att filmjölk var alldeles för surt för att vara gott brukade jag sockra generöst innan jag hällde på flingorna och så gjorde jag även denna morgon. Min syster satt mittemot mig och betraktade mig länge. Till sist när jag sånär hade sockrat klart, lade hon huvudet på sned och frågade om jag var medveten om att det var salt i ströaren jag höll i handen.
Besvikelsen var total när jag insåg att hon hade rätt. Jag hade förväxlat de båda ströarna och det var mycket riktigt salt jag hade hällt över min frukost. Givetvis var filmjölken slut och av någon outgrundlig anledning tyckte Mormor att jag kunde äta det ändå...! Men där fick jag oväntat stöd av min annars så retfulla storasyster och det blev ingen söndersaltad filmjölk till frukost för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar