Gallra och skövla

Utanför huset vrålar motorsågarna. Kommunen har äntligen insett att de stora träden längs vår gata står farligt nära de luftburna ledningarna. De började igår med att röja sly och idag kom det tunga artilleriet. Minst åtta gubbar sågar och fäller, drar och lastar. En arborist är också här. Den stackarn har suttit uppflugen i höga trädkronor hela dagen och det blåser tämligen hårt.

Men plötsligt ser det lite ljusare ut när den täta skogen glesas ut. Ibland är det ju som bekant nödvändigt att gallra.

När jag var barn såg jag det inte riktigt på samma sätt.

Vårt hus var det näst sista på en återvändsgata. Det låg högt och bakom var en skogsbeklädd kulle som kröntes av ett vattentorn. På baksidan hade vi alltså skogen som närmsta granne under ganska många år. Det var gammal trollskog, med många platser att gömma sig på, bygga kojor eller plocka blåbär i.

Jag kan inte ha varit mer än fem, sex år den morgon när jag vaknade av motorsågarnas gälla vrål. Först förstod jag inte vad det var jag hörde, men efter att ha lyssnat en stund lokaliserade jag ljudet till baksidan på vårt hus.

Jag tassade upp i mitt långa nattlinne och ut på balkongen. Eftersom huset låg på en sluttande tomt så var ena kortsidan på balkonen nära marken och förbunden med densamma av en metalltrappa på tre steg. Där stod jag i min blommiga nattsärk och spärrade upp ögonen i vild häpnad och bestörtning. Nästan hela min skog var borta! Mina träd var nedsågade, kapade och höll som bäst på att bli borttransporterade. Det vimlade av gubbar utrustade med hjälmar och motorsågar och de höll på att skövla, ja döda MIN skog...

Jag började störttjuta och rusade in till mina föräldrar som for upp och undrade om elden var lös. När de lyckats tolka mitt budskap genom hulkanden och snyftanden följde de med ut för att bevittna förödelsen. Jag skrek till gubbarna att de skulle sluta att såga ner min skog men det brydde de sig inte om.

När allt var över blev det helt tyst. Det luktade kåda och sågspån och det enda som fanns kvar på kalhygget bakom huset var en och annan böjd och ynklig björkstackare som de sparat.

Det var helt tomt. Alla mina träd var borta och jag var helt otröstlig. Pappa tyckte också att de inte hade behövt gå riktigt så hårt fram, men han försökte trösta mig med att det snart skulle växa hallonsnår där istället. En klen tröst tyckte jag.

Ödet kan ibland spela en ett spratt och faktum är att jag idag bor i ett nästan identiskt placerat hus. En sluttande tomt med skogen direkt bakom huset. Inte så mörk och tät som min barndoms lekplats men det känns ändå tryggt att ha naturen in på knuten.

Och idag kan jag faktiskt se fördelarna med att glesa ut lite, även det ändå kan nypa lite i hjärtat på mig när jag går förbi ett kalhygge.