Väntan i vården

Jag har under en tid besvärats av min högra ljumske. Det värker och strålar ut i benet och ner i foten. Jag haltar fram, oförmögen att lyfta benet och vid varje ojämnhet jag trampar på, skjuter pilar av vass, ylande galen smärta från muskelfästet i ljumsken och ner över knä, skenben och fot.

Nätterna är värst. Det molvärker, bultar och pulserar, och minsta rörelse framkallar kvidanden och djupa andetag genom sammanbitna käkar. Jag har inte sovit på två nätter nu. För att inte väcka J med mitt kastande av och an i sängen, har jag istället flyttat ut på soffan men det hjälper inte.

Trots starka smärtstillande tabletter har jag inte kunnat sova. Bara slumrat en kortare stund i gryningen då jag slutligen slocknat av ren utmattning.

I natt var jag flera gånger uppe och haltade runt i vardagsrummet, suckade och tyckte synd om mig själv. Jag svettades och frös om vartannat. Tog fler tabletter som inte hjälpte... I ren desperation övervägde jag vid fyratiden på morgonen att karva av mig benet med en kökskniv men började istället grina.

I förmiddags åkte jag till min vårdcentral och fick träffa en läkare. Han var bra. Ställde mycket frågor, klämde, kände, sträckte och tryckte och skickade mig sedan på röntgen. Efter en halvtimmas väntan fick jag komma in. De tog tre bilder på min höft. Framifrån, bakifrån och från sidan. Sedan fick jag gå tillbaka till doktorn. Han kunde inte se någon skelettskada men eventuellt en förkalkning och eftersom han inte kände sig säker ville han skicka mig till ortopeden på Mölndals sjukhus.

När jag parkerade bilen insåg jag att besöket nog kunde ta lång tid och efter en stunds tvekan betalade jag för två timmar. Det var dumt gjort. Jag borde ha begripit bättre...

Inne i akutmottagningens väntrum var det halvfullt. Klockan var 11.40 och när jag tagit min kölapp konstaterade jag att det var fem nummer före mig men bara en sjuksköterska som tog emot vid disken. Jag väntade, väntade och väntade.

Efter två timmar blev det äntligen min tur. Framme hos sköterskan lämnade jag över remissen och utlåtandet från röntgenläkaren. Hon informerade mig om att jag nu skulle sitta ner och sedan bli uppropad till den första bedömningen som skulle göras av en sjuksköterska. Efter det skulle jag hamna i en annan kö för att få träffa en ortopedläkare. Det gjorde mig inte på bättre humör.

Vid det här laget hade min parkeringstid gått ut och jag fick halta iväg för att lägga på mer pengar. Jag var trött, hade ont, och såg den ena efter den andra av mina medpatienter passera mig i intaget. Jag blev ständigt nedprioriterad. Äldre och sjukare människor än jag fick givetvis komma in före. Jag såg två stadiga poliser eskortera in en ung man som såg synnerligen påverkad ut, en kvinna komma in på bår med bröstsmärtor, ett antal äldre personer med brutna hand- och fotleder och andra med mer osynliga krämpor. De flesta hade anhöriga med sig.

När jag väntat i tre timmar var jag trött, hungrig och ledsen. Jag vågade inte gå ifrån av rädsla för att bli uppropad och inte vara där, men jag började bli uppgiven och frågade sköterskan i luckan var någonstans i högen min journal låg. Hon förklarade tröstande att det nog inte skulle dröja så länge nu, men jag återvände dystert till min plats.

En halvtimma senare öppnades en dörr och en ung sjuksköterska ropade äntligen upp mitt namn.

Jag haltade in i undersökningsrummet där hon bad mig klä av mig och meddelade att hon strax skulle komma tillbaka och titta på min ljumske. Sedan försvann hon. Där låg jag på en brits, utan byxor under en blå filt och väntade.... I tjugo minuter låg jag där och funderade på om hon glömt bort mig, om jag skulle dra på mig kläderna igen och påkalla uppmärksamhet. Men så öppnades dörren och en man kom in. Han presenterade sig, till min stora glädje, som ortopedläkare och jag brydde mig inte om att fundera över var sköterskan tagit vägen nu när jag hade en läkare till hands.

Han lyssnade på mig när jag berättade, och meddelade att han hade studerat röntgenbilderna noggrant men att det nog var fråga om en rent muskulär skada. Efter att ha känt igenom alla muskler från ljumsken ner till foten bekräftade han att det var en skada i muskelfästet i ljumsken. Han tittade beklagande på mig och refererade till alla idrottsmän som någon gång drabbats av en sådan skada och hur smärtsam och svårläkt den är.

För att få en andra åsikt gick han ut ur rummet för att överlägga med en kollega som var specialist på idrottsskador.

När han kom tillbaka hade han med sig en remiss till en sjukgymnast. Han hade skrivit ut smärtstillande och anti-inflammatoriska tabletter och ordinerade vila. Återbesök om två veckor.

Fyra timmars väntan var över. Sedan köade jag en stund på apoteket, och avrundade dagen med en kortare bilkö genom Tingstadstunneln. Väl hemma igen svalde jag raskt min medicin och landade på soffan. Jag hoppas så innerligt att jag får sova i natt.