Jag vill tacka livet, sjöng Arja Saijonmaa och visst borde man vara mer tacksam. Tacksam över att man varje dag får stiga upp ur sängen, att man kan och orkar gå till jobbet, att man kan skratta, gråta och älska.
Min mor brukar ibland halvt på skämt och halvt på allvar beklaga sig över att bli äldre.
Hon ser sig i spegeln och uppger med ett beklagande tonläge:
- Det är inte roligt att bli gammal!
Varpå jag milt brukar påminna henne om att det alternativ som står till buds, inte är direkt muntrare...
Men tiden är utmätt. Vi måste alla någon gång avsluta vårt jordeliv.
Men det är en oerhört nedslående tanke; att jag idag är en dag närmare slutet än vad jag var igår. Jag vet det. Men det gör det inte lättare. Vi föds och vi dör, men jag har svårt att acceptera det. Att det finns något vi inte styr över. Att vi med all vår teknik och forskning inte kan skjuta upp det oundvikliga...
Att saker och ting tar slut är inte roligt. En god middag, en fantastisk flaska vin, en bra bok. Eller som när jag var liten; en saga.
Jag kunde aldrig acceptera att en saga tog slut. När jag kröp upp i någon vuxens knä med en sagobok var det helt otänkbart att bara få höra den en gång. Minst två gånger skulle den läsas och med exakt samma tonfall och berättarröst. Inte hoppa över något ord eller hitta på eget.
Allt skulle vara precis så som jag visste att det skulle vara!
Som barn hade jag ett stort behov av att veta att saker och ting inte var föränderliga. Det var en trygghet för mig att veta att sagan alltid slutade lyckligt på samma sätt, och när det roliga var slut, så kunde man få höra sagan igen, från början.
Jag vill fortfarande inte att bra saker ska ta slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar