Igår reste jag till Kungliga Hufvudstaden för att delta i ett styrelsemöte med personalklubben. Det blev en fasansfullt tidig uppstigning, redan klockan 04.50 men taxin kom som den skulle och den rara damen som körde, förgyllde den tidiga morgonstunden genom att (som taxichaufförer oftast gör) prata om ditt och datt.
När jag klev på X2000-tåget och funnit min plats hann jag bara sjunka ner i sätet innan hela kupén plötsligt invaderades av en hel klass med tonåringar. Som en svärm gräshoppor stormade de in, tjoade och skrek, skrattade, knuffades och trängdes i ett moln av billig parfym och plastiga skinnjackor...
Jag log stilla för mig själv. Såg dem passera igenom mittgången på sin väg in i nästa kupé, drog en lättnadens suck när glasdörren smög igen bakom dem och noterade att det där med tyst avdelning i tågen är en välsignelse, och att jag i fortsättningen alltid ska boka det.
Jag plockade fram min iPod, greppade biljetten och intog min mirakelmedicin som möjliggör att jag överhuvudtaget kan åka X2000; Åksjuke-tuggummin.
Innan jag upptäckte denna fantastiska uppfinning hade jag dispans från vår resepolicy som endast medger tågresor mellan Göteborg och Stockholm. Jag blev så åksjuk att det enda som fungerade för mig var att istället välja flyget.
Så länge jag kan minnas har jag blivit illamående vid de flesta resor. I bilen, på bussen, på sjön.
När jag var liten kallade jag Stena-färjorna för Kräk-båtarna för det var precis det de var för mig... I vuxen ålder försökte jag ta åksjuketabletter men de var så starka att jag bara somnade och inte kunde hålla mig vaken på de möten och sammanträden jag förväntades delta aktivt i...
Inte så professionellt att sitta och snarka med hakan mot bröstet och dreggel sipprande ur mungipan...
Men nu kan jag åka hur mycket tåg och båt som helst utan att bli dålig. Bara lite dåsig, och det gör absolut ingenting. Tuggummin is the shit! som kidsen säger...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar