Födelsedag!

Idag fyller jag år.
Jag har hunnit med att fira några födelsedagar under åren.

(Ånej, inte SÅ många! *fnys*)
Men det är en som jag minns alldeles speciellt. Jag skulle fylla tolv och den sommaren var ledsam på många vis. Jag var ensam. Hade ingen att "vara" med som det heter idag. Min bästis hade dumpat mig för en häftigare tjej i klassen och jag var ensam. Till en början gjorde det inte så mycket. Ända sedan jag var riktigt liten har jag haft ett behov av att få vara ifred med mina tankar och funderingar. Lekte mycket själv i skogen, klättrade i träd, byggde kojor, dämde upp bäcken och gjorde vattenfall. Men det är skillnad på att vara ensam av eget val, och på att vara det ofrivilligt. Den här sommaren var jag för stor för att leka. Jag ville "vara" med någon. Lyssna på musik, cykla till stranden, ligga på en gräsmatta och prata om killarna i klassen.

Jag minns att det var i slutet av juni. Mamma jobbade fortfarande och när jag gråtande ringde upp henne och berättade att min kompis än en gång hade ställt in vår träff till förmån till den häftigare tjejen blev hon arg.
- Kom in till stan Helena så hittar vi på någon istället, sa hon. Jag torkade besvikelsens tårar och tog bussen in till Borås.
Där möttes vi upp och gick på stan. Fikade och hade det trevligt. En sak vi alltid gjorde när vi gick på stan, var att gå in i djuraffären för att titta. Jag har alltid varit väldigt förtjust i djur och helst de med päls.

Inne i affären kunde jag längtansfullt hänga över burarna med de små söta kaninungarna hur länge som helst. Men jag visste att det var lönlöst att tjata. Under det året hade både jag och min syster förtvivlat bönat och bett om en hund, eller åtminstone om en katt. Vi argumenterade med alla till buds stående medel. Lovade att själva ta hela ansvaret, betala maten, vi grät, blev arga och upprepade mantrat om och om igen att vi ville ha ett djur. Men det blev tvär-nej.

Inne i affären var det ett välsignat liv. Tjatter från fåglar, pip och knorr från marsvin och surrande från akvariepumpar. Därför var det inte så konstigt att jag trodde jag hörde fel när mamma, som stod bakom mig sa;
- Du får välja en.
Jag var tvungen att fråga flera gånger om hon menade allvar och det gjorde hon. Jag var i sjunde himlen. Så lycklig att jag nästan började grina. Kramade mamma länge och frågade vilken hon tyckte jag skulle välja. Själv var jag inne på en av de mörkbruna dvärg-vädur-kaninerna, men mamma pekade på en liten ljus nästan vit pälsboll i ett hörn. Den hade mörkare ansikte och en liten vit "bläs" över nosryggen. Mörkgrå långa öron som den nästan trampade på. Den fick det bli. Det var en liten kille, som jag där och då döpte till Linus.

Hur var det nu då med födelsedagen, undrar ni, kommer människan aldrig till sak?
Jo lugn!

En morgon några dagar senare, den 10 juli blev jag väckt av familjen med sång, blommor från trädgården, frukost på sängen och det mest fantastiska av allt. Linus! Jag hade haft honom i några dagar men att se mamma bära in min lilla kanin och sätta honom i knät på mig gjorde mig nästan sprickfärdig av lycka. Han var min!

Linus och jag var för övrigt oskiljaktiga i många år framöver. Han blev oerhört tam, nästan som en liten hund och levde i åtta år. Vi hade mycket roligt ihop under åren, men det är en annan historia.