När min syster och hennes kille blev sambos kom även en hund med i boet. Sambon hade en långhårig schäfer vid namn Zeke. Min syster var lite skeptisk till Zeke till en början, vilket är helt förklarligt med tanke på hennes tidigare erfarenhet av schäfrar. När hon var au-pair i England, blott 18 eller 19 år gammal hade familjen där en stor och väldigt dominant schäfer. För att markera sitt missnöje med den nya ordningen hälsades syrran välkommen med en stor dos misstänksamhet och ett dovt morrande. Morrandet fortsatte och jag vill även minnas att han vid något tillfälle även gjorde utfall mot henne. Sjävklart blev hon rädd. Pappan i huset hanterade situationen som många andra hundägare gör mot hundrädda, och sa helt enkelt:
- Han är inte farlig!
Nähä, ok men då så! Är det därför han stirrar ner mig, och blottar en tandrad? Han ler? Visst?
Självklart är det idiotiskt att försöka övertyga någon som är seriöst rädd om hundens ofarlighet och väna natur. Min syster var osäker, hunden som vaktade familjen snappade upp det det och problemen fortsatte. Ingen åtgärd från familjen blev aktuell förrän han även morrade åt de två barnen. Då togs raskt ett beslut om avlivning. (Också en snabb åtgärd som många tar till för "problemhundar")
I nio fall av tio började problemet, som alla sunda hundälskare vet, i andra ändan kopplet.
Nåväl. Zeke är en ganska mager krake även om han ser stor ut på grund av pälsen och sin höjd. Han är tämligen ouppfostrad, totalt ointresserad av kel och gos men vaktar allt och alla. Hemma går han under namnet Zeke Polis. Så fort något händer utanför larmar han direkt och högljutt på gott och ont. Zeke är klumpig och bufflig men aldrig aggressiv. Han ser det som sin uppgift att valla sin flock och blir hemskt olycklig om någon stänger in sig på toaletten eller lämnar det rum där resten av flocken befinner sig. Han är nöjd och glad bara han får vara med. I övrigt är han ganska "grabbig" och vill gärna kampa och bråka på skoj. Brottas och leka jage.
Varje gång jag hälsar på och kommer innanför dörren blir han så glad och uppspelt att han inte riktigt vet var han ska göra av sig. Första gången vi sågs talade jag om för honom att man inte hoppar upp på mig när man hälsar och det förstod han direkt. Nu snor han runt som en tok, stresskliar sig under halsbandet så pälstussar flyger, hugger tag i en sko eller något annat som ligger nära och springer runt med den i munnen en stund. Sann och äkta glädje. Det är en fröjd att få bli välkomnad av en hund!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar