Läser i TV-tablån att V kommer att repriseras på fredag. Ah, vilka minnen det väcker! Det var den 11 januari 1986. Jag var åtta och ett halvt år och alldeles för liten för att få se på en sådana hemska saker på TV. Men liten och lurig som jag var lyckades jag ändå se den varje lördag. Hemma hos oss var fredag- och lördagkvällar myskvällar, som i så många andra hem. Vi brukade äta en god middag framför TV:n och kanske lite glass till efterrätt. Om det var riktig fest åkte även en påse ostbågar fram, för både jag och min syster var (och är fortfarande) helt tokiga i ostbågar. Ostbågarna ska vara av märket OLW och intagas tillsammans med ett stort glas kall mjölk till!
När vi berättar det brukar folk se äcklade ut och skrynkla ihop hela ansiktet, men vi njuter i fulla drag.
Nåväl, jag var alltså bara ett yngel, relativt kvällstrött och brukade således knoppa in efter några timmars TV-tittande. För att jag ändå skulle kunna vara med under hela myskvällen så brukade jag förbereda genom att bädda med täcke och kudde under soffbordet. Jag kunde ligga och slumra och kanske vakna till då och då när någon av misstag sparkade på mig. När resten av familjen gick och lade sig drog pappa fram mig under bordet och bar mig, fortfarande sovande, till min säng. Jag minns inte om jag mellanlandade i badrummet för tandborstning men det gjorde jag nog, eftersom mamma alltid var mycket noga med det. (Troligtvis fick jag även mina tänder borstade i ett sovande tillstånd.)
Från och med första avsnittet av V såg jag till att låtsas sova under bordet. I själva verket låg jag klarvaken där och kikade fram under täcket med uppspärrade ögon. Jag såg de uniformerade donnorna Diana och Lydia med sina gigantiska axelvaddar marchera runt på skyhöga klackar med elaka ögon och krigsmålade ansikten. (Ack ja, glada åttiotalssminkning, ) Såg dem fyra av sina laservapen, sluka vita möss, plocka ut sina ögon och slita av sig maskerna för att blotta de skräckinjagande ödle-nyllena. Jag blev lite kär i Donovan och tyckte synd om den snälla ödlan Willy som var på motståndsrörelsens sida.
Jag var för liten för att fatta vad storyn handlade om men det visuella var obetalbart. Sååå häftigt!! I skolan skröt jag om att jag sett på V men jag var noga med att utelämna att jag därmed förorsakat mig själv nattskräck med många sömnlösa timmar, lampan tänd och hjärtat vilt bankade i bröstet...
Så går det när man har livlig fantasi. Och av den anledningen ser jag idag heller inte skräckfilm. Jag fabricerar ihop för mycket tokiga saker på egen hand efteråt, när det är dags att sova, och jag vill hellre sova gott än spana och lyssna in i mörkret på jakt efter skuggor och ljud som jag hittat på alldeles själv.
Men det som var hemskt och farligt då, känns bara lite gulligt idag och för att riktigt få tokfrossa i nostalgi ska jag nog se V på fredag. Och nu så här, 23 år senare, kanske jag till och med kan få ta plats i soffan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar