Jag äter ganska balanerat och nyttigt. Tränar, rör på mig och trivs med det. Idag, är väl bäst att tillägga. För under större delen av min uppväxt och under mitt vuxna liv har jag fått kämpa mot mig själv. Mot mitt degiga, lata och glupska jag. Som barn var jag väldigt överviktig. Fram till andra klass, mest mullig, därefter kliniskt fet. Jag led, grät och tröståt, för det fanns ändå ingen utväg. I skolan blev jag retad, förnedrad, påhoppad, slagen och utfryst. Min gympalärare var en elak ragata som efter en knäskada fått avbryta en lovande karriär som basketspelare och därefter ägnade sina dagar åt att förnedra och förakta de som inte sprang fort nog, de som aldrig lyckades fånga en boll, som inte tog sig över bockar och hinder, de som inte vågade hoppa från femman i simhallen, inte orkade eller kunde prestera tillfredsställande, i det för mig så förhatliga ämnet gymnastik. Lika positiv var hon mot de som var duktiga.
Vi hade idrott tre lektioner i veckan. Hurra, så bra tänker ni nu! Barn behöver röra på sig och lära sig att samarbeta i lagsporter. Men jag led. Jag svettades, fick blodsmak i munnen, fick alltid stå i mål i handboll och fotboll för jag kunde ju ändå inte springa, och mina lagkamrater tyckte det var utmärkt eftersom, som de också alltid påpekade, jag ändå fyllde upp nästan hela målet.
I lagsport blev jag vald sist. Killarna i klassen som var duktiga, blev lagkaptener och fick förmånen att utöva sin förvärvade makt genom att peka och välja. När valmöjligheterna var uttömda blev jag över, och den stackars grabb som dragit nitlotten väste besviket mitt namn och rullade med ögonen. I bästa fall lät de mig vara ifred, de värsta lektionerna var de när jag fick bollar i ansiktet, knuffar och tacklingar. När min lärare, som stod vid sidan och övervakade, kallade mig till sig och förklarade att jag inte var tillräckligt röd i ansiktet vilket torde innebära att jag inte engagerat mig tillräckligt.
På högstadiet växte fetman bort för att sedan återkomma i tjugoårsåldern, därefter fick jag nog, tog jag ett stadigt grepp om mig själv och bytte livsstil. Jag åt nyttigare och började träna. Men det tog emot att träna. Mina dåliga erfarenheter av fysisk aktivitet satt hårt och det tog lång tid innan jag kunde finna glädje och kraft i att röra på mig. Nu skulle jag inte vilja vara utan det, men jag kan fortfarande känna mig lite bitter över att en vuxen person, en pedagog som skulle inspirera, uppmuntra, stötta och hjälpa, istället förstörde så mycket. Barn kan vara elaka mot varandra men att vuxna och därtill lärare tar sig rätten att utöva förtryck över de som är svaga, det är oförlåtligt. Fy skäms!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar