Och sedan då? Vad händer sedan?
Jag tror att jag mår ganska bra.
Såren börjar läka, stygnen är borta, och om några veckor kommer de enda kvarvarande tecknen på min kropp vara några operationsärr.
Tumören är skickad på analys och beroende på vad de kommer fram till, så kan det bli aktuellt med cellgifter i förebyggande syfte, varannan vecka under ett halvår. I övrigt så är jag medicinskt färdigbehandlad. Det är så man säger. Inte frisk eller cancerfri; färdigbehandlad...
Så hur mår jag egentligen?
Jag vet inte riktigt. Rent fysiskt så har jag läkt ihop bra. Allt fungerar som det ska, jag har återfått rörligheten och försöker hämta hem min tappade kondition. Jag är fortfarande lite trött men upplever ingen onormal orkeslöshet.
- Men huvudet då? frågar alla när de förhör sig om mitt hälsotillstånd. Och faktum är att jag inte riktigt vet. Jag känner mig ganska lugn. Tror rentav att jag krisade klart under de intensiva dagarna då jag och hela min familj slets mellan djupaste förtvivlan och dödsångest.
Vi talade mycket med varandra. Jag har ältat med släkt, familj och vänner, i någon mån återgått till en vardag som stundtals är ganska intensiv med två små barn. Deras behov är konstanta och inte förhandlingsbara, vilket både har varit en lättnad och ett sätt att bearbeta chocken och sorgen, samtidigt som det också har varit väldigt krävande mentalt.
Vi blev tidigt erbjudna samtalsstöd med en kurator på Östra och vi bestämde att boka in en tid, men i allt det andra så sköt vi det på framtiden, och det har ännu inte blivit av. Men jag måste ringa. Om så bara för att få bekräftat att det är OK att inte må dåligt eller ha ångest. Eller för att få veta om jag löper risk att rasa ihop längre fram, trots att jag tror mig ha kontroll på mina känslor.
Jag tror att jag mår ganska bra, men jag har haft fel förr, och ödmjuk inför livet så låter jag experterna få vara med och avgöra det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar