Nuddad av döden

Operationen var planerad till tisdag eftermiddag men på söndag kväll, när vi som bäst höll på att lägga barnen, ringde telefonen. Det var från sjukhuset. En sköterska berättade att de fått ett återbud på måndag morgon. - Du måste komma in direkt, nu ikväll så opererar vi i morgon bitti...

Jag var inte beredd. Uppmaningen fick mig att kastas ner i djupaste förtvivlan och vettlös skräck. - Tänk om något går fel? Om jag inte vaknar efter operationen? Ska jag dö nu?

Jag hade inte hunnit ta farväl, berätta hur jag ville ha min begravning, berätta för mina nära och kära att jag älskar dem. Bett mina vänner ta hand om J och barnen...

Med tårarna strömmande nerför mitt ansikte tog jag av mig min vigselring och därefter min förlovningsring. Mindes lyckan när J trädde dem på mitt finger. Jag bad honom ta hand om dem och bad till alla högre makter att jag åter skulle få bära dem igen. Jag tog av mig mina små öronringar i vitguld som han gav mig i present en gång, och fäste ihop alla mina smycken, sedan lade jag dem i hans hand.

Barnens farmor och farfar kom för att ta hand om de små och lilla E berättade att mamma var ledsen... Snabbt packade jag en väska med det nödvändigaste, sade adjö till mina barn och gick med tunga steg ner till bilen för att åka tillbaka till Östra.

Min rädsla var inte logisk eller rationell men jag var skräckslagen för att mina barn skulle få växa upp utan att någonsin få veta vem jag var. De är så små och deras minnen av mig skulle efter en kort tid vara borta.

Åter fick jag lägga mig i sjukhussängen på avdelning 351 B och J satt vid min sida. Narkosläkaren kom och hans ord lugnade mig lite. Han beskrev det hela som rutin, något de gör flera gånger i veckan. Att narkosen är helt säker och ingenting att oroa sig för. Det blev sent och dags för J att åka hem. När han gick grät jag stilla.

Tidigt nästa morgon var det dags. En vaktmästare hämtade mig och körde sängen ner till operationsavdelningen. Kirurgerna berättade att de istället för en öppen bukoperation hade de beslutat sig för att göra en titthålskirurgi. Det var jag tacksam för. När masken med narkos sattes mot min mun fick jag kämpa emot en impuls att slita bort den men efter några andetag mindes jag inte mer.

Många timmar senare vaknade jag upp när jag blev transportrad tillbaka till avdelningen. Omtöcknad och avdomnad men vid liv... Det hade hunnit bli sen eftermiddag innan jag var såpass orienterad att jag kunde be om min telefon för att kunna ringa J. Det var underbart att få höra hans röst, men min stämma var hes, talet släpigt och det kändes som att prata med munnen full av bomull.

Morfinpumpen arbetade hårt men där smärtan försvann kom också en obehaglig känsla av att sakna kontroll, ett frånvarande, luddigt  tillstånd och märkliga bilder som med jämna mellanrum flashade upp i min hjärna. Mycket obehagligt...

När J kom upp på avdelningen fick vi tala med en av läkarna. Hon berättade att allt hade gått väldigt bra och att de hade lyckats ta bort tumören och sy ihop delarna av tarmen igen. Ingen stomi... Det var jag också väldigt tacksam över!

Dagarna gick och jag blev långsamt piggare. En stor obehaglig MR-röntgen visade att levern var fri från metastaser och vi kunde andas ut. På fredagen kände jag mig redo att åka hem. Sjukhusmiljön tärde oerhört på mig och jag längtade hem till barnen och huset. Det var underbart att åter få andas frisk luft och att få en solstråle på näsan. Långsamt tog jag mig ner till bilen med hjälp av J och trots mitt svaga tillstånd kände jag mig pånyttfödd.

Det var underbart att få komma hem. Med en stor påse mediciner, ett läkarintyg i handen och en kropp svag som en kattunge, kunde jag äntligen få tillfriskna i fred.

De säger att cancern är borta, att de inte hittade någon spridning, att allt kan bli som vanligt igen. Men allt kommer inte bli som vanligt igen. Jag har blivit nuddad av döden, och ingenting kommer någonsin att bli som förut...