I måndags hissades flaggorna. De regnbågsfärgade tygstyckena fladdrade muntert i vinden och på gator och torg manifesteras än en gång allas rätt till att älska vem man vill. Om en vecka börjar West Pride, festivalen där alla är välkomna och där budskapet är Kärlek.
Som av en händelse så råkade flagghissningen sammanfalla med min och J:s tvååriga bröllopsdag. Inte mycket att yvas över, tänker ni kanske nu, och trots att jag är lyckligt gift, så är jag benägen att hålla med. Har man varit levt tillsammans
i sisådär 25, 30 år eller mer, då är det i sanning läge att fira!
Mina föräldrar har varit gifta i lite drygt 40 år. En imponerande bedrift, eller kanske bara ett konstaterande. Är man ett bra team, trivs ihop, hyser respekt och kärlek för varandra och aldrig slutar kommunicera eller ha roligt ihop så tror jag att det är receptet på framgång.
Man kan, enligt min mening, inte lova att älska varandra resten av livet, man kan bara lova att jobba på sitt förhållande. Underhålla det, nära, ansa och vårda.
Lite som en krukväxt...
Inte ge upp för tidigt, utan försöka minnas varför man en gång valde att leva ihop. Ibland skiter det sig ändå men då har man i alla fall försökt och det är värt mycket.
Man ska aldrig stanna kvar i en dålig relation. Varför omge sig med människor som inte får en att må bra? Varför ta skit? Nej, behandla andra som du själv vill bli behandlad, var vänlig och ärlig, stå upp och räta på ryggen människa. Du är bra! Och du är värd det bästa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar