Det är bara fem minuters promenad till havet, men förra året när vi var på stranden ville Ebba absolut inte gå nära vattnet. Hon satt i sin vagn och vände demonstrativt bort huvudet från det stora blöta, och struntade högaktningsfullt i alla förslag om att åtminstone bada fötterna.
I år var det annorlunda. Hennes sysslingar skuttade tjutande i vågorna och när hon såg det ville hon gärna gå i. Först lite försiktigt plaskande och sedan, blev det bad på riktigt!
Jag tog henne i handen och tillsammans vadade vi ut. Hon pep förtjust när vågorna slog in över knäna och sedan resten av kroppen, och sedan ville hon inte gå upp. Efter ett tag, började hon anta en lätt blå färg på läpparna men hon nekade ihärdigt till att hon frös. När ungen började hacka tänder insisterade jag på att vi skulle gå upp, men hon ville fortfarande inte. Till sist började jag själv bli lite nedkyld och undrade om vi inte kunde gå upp för min skull. Hon tittade på mig, log och sa:
- Du får stå ut.
Men mostern stod inte ut. Hon tog ungen på ryggen och galopperade in mot stranden och det var lyckligtvis nästan lika roligt som att bada.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar