För en vecka sedan havererade min dator och vägrade plötsligt att öppna några program. Ett återkommande felmeddelande påstod att DLL-filen var en felaktig minnesavbildning... (Nä, jag vet heller inte vad det betyder, men efter vad jag förstår, har något viktigt som bör fungera kraschat)
Sedan dess har jag försökt leta information om vad det är för fel, och hur man åtgärdar det utan att behöva rensa hela hårddisken vid en ominstallation. Sjävklart har jag inte gjort några backup-kopior på foton, musik etc. Många gånger har jag tänkt tanken att jag nog borde, men därifrån till att köpa en extern hårddisk och dra över allt... Ja ni förstår...
Tänk så mycket man borde, och hur ledsen man kan bli när man inser följderna av att man aldrig gjorde...
Nåväl, att datorn klappade ihop fick mig att känna mig socialt avstängd. Jag förstod inte hur stor del av mitt liv jag tillbringar vid min laptop. All kommunikation och information som jag tidigare åtnjutit som en självklarhet i vardagen, försvann som i ett trollslag. (Eller snarare ett slag i magen...) Jag blev nedstämd, och kände mig ensammast i hela världen.
Samtidigt reflekterade jag över vad som skulle hända om även telefonen dog; min enda livlina ut till yttervärlden...
Jag borde ha varit med vaksam på vad jag tänkte, och hur jag sedan agerade.
Igår var det utgång på schemat och efter fixande och trixande blev det lite bråttom till bussen. In i badrummet en sista gång för att sätta fast ett par extra klämmor i håret och vips, så hade jag sopat ner telefonen, som låg på kanten av handfatet, rakt ner i toaletten...
(Ja det var spolat men det hjälper inte upp historien...)
Jag stirrade ner i stum fasa och förstod först inte vad det var som låg där nere. En millisekund senare kastade jag mig ner och försökte hysteriskt fiska upp telefonen. Det kändes som en evighet innan jag fick tag på den och kunde torka av den hjälpligt...
Alla ni som har givit era telefoner ett bad vet hur dåligt den brukar reagera på det... Min var inget undantag... I början såg allt OK ut, men en kort stund senare började skärmen flimra hysteriskt och jag kunde konstatera att jag hade fått mig ett mobilt stroboskop... Jag försökte starta om den men inget fungerade. Lampor som inte ska lysa lös, tangenter som ska vara låsta var klickbara, koder som knappades in blev till andra koder... Kort sagt; några försök senare var luren stendöd. Fuktig och stendöd!
Då ville jag nästan bryta ihop och skrika, men det hade jag inte tid med för bussen skulle inte vänta...
Jag bestämde mig för att strunta i det jag ändå inte skulle kunna påverka just där och då, och drog som planerat ut på stan.
Man skulle kunna tycka att jag drabbats nog, men ödet hade något helt annat i bakfickan... Efter en härlig helkväll några timmar senare, var det dags att ta en taxi hem. När bilen stannade nere på gatan utanför min port, började jag leta igenom fickorna efter mitt etui med kort och pengar. Det var borta...
Nu ville jag börja grina... Jag hade fått nog... Fanns det då ingen rättvisa här i världen? Jag bad taxichauffören att vända tillbaka till stället vi lämnat för att se om jag tappat det där inne. Det blev en färd med ont i magen och bakis-ångest. Väl utanför kastade jag mig ur bilen och in genom entrén. Sprang fram till soffan där vi suttit och bad de stackars kvarvarande gästerna att vänligen lyfta på sina rumpor så att jag kunde leta. Och där...! I ena hörnet mellan soffkuddarna; där var det!
Lyckan var total och jag kramade den lilla svarta rektangeln hårt i handen när jag glatt skuttade ut igen. Vid det laget hade jag fullständigt glömt bort min sura telefon i den totala glädjen över att ha kvar bankkort, körkort och trehundra kronor i sedlar... Nöjt strosade jag uppför Linnégatan och hoppade på en buss som så lägligt stannade nära hemmet.
Det var gryning. Solen steg, och de kyliga morgondimmorna vek undan. Fåglarna flöjtade och sjöng i den milda, tysta sommarmorgonen.
Och telefonen...? Den lever... Knappt. Efter att ha blivit behandlad av hårtork och upprepat milt våld. Och datorn? Har jag lånat en så länge, i väntan på att min ska bli fixad. Så är det ju. Allt löser sig så småningom.
Men nu får det räcka med tråkigheter tycker jag! Nu vill jag bara ha roliga saker i mitt liv, är det för mycket begärt månntro?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar