Valborgsmäss

Valborg mina vänner! Ack vilka minnen denna dag väcker.
Smusslandet med nystulen häxblandning från föräldrarnas vin- och spritförråd, långa överläggningar i skolans korridorer om planerna för kvällen. Särdeles påtaglig iver och förväntan, utsöndrad av hormonstinna tonåringar, upplandad i en tät doft av moppe-avgaser, cigarettrök, Date-parfym och bubbelgum.

Hur många valborgsaftnar har man inte tillbringat utomhus i svinkalla temperaturer, ibland med regn och snålblåst. Beskådat Borås chalmeristers cortege i tunn jacka och utan handskar, med alkoholen och vännerna som enda värmekällor. Sedan tagit bussen till Sjömarken för att festa nere vid sjön. Sitta och kura vid brasan, dricka folköl och röka. Diskutera livets väsentligheter och riktigt känna hur erfaren och klok man var...

Jagas av fältassistenter, ta hand om de som fått för mycket, hålla bort håret från ansiktet på den vomerande kompisen, som bedyrade att man var "så jävla schysst", brotta ner den som skulle gå i sjön, avstyra slagsmål, tala den tillrätta som var tungsint och destruktiv.

Tja, nu när jag tänker tillbaka så var det ganska tragiskt faktiskt...

Vi hade ingenstans att vara, ingenting att göra.
Jag brukade alltid hålla mig på rätt sida gränsen när det skulle festas, för jag vågade inte släppa kontrollen helt. Det var nog tur... Både för min skull och andras. Även om jag var full, var jag den som tog hand om de som inte längre kunde ta hand om sig själva. Den som lyssnade, tröstade och kramade.

Vi var bara 14-15 år men redan kunde man se tendenserna. Vem som skulle utveckla alkoholproblem, vem som hade tvångstankar och depressiva drag, vem som redan var kriminell och senare skulle komma att tillbringa större delen av sitt vuxna liv på anstalt.

Men glädjande nog så bevisade några av mina vänner från tonåren att de vuxna hade fel. De var dömda, uträknade och stämplade av såväl lärare som föräldrar, men de reste sig. De mognade kanske sent, men idag är flera framgångsrika egna företagare, några har bildat familj och blivit ansvarstagande mammor och pappor. Några har bra jobb, betalar skatt, fredagsmyser och lever som andra medelsvenssons.
Just sådana vi svor att vi aldrig skulle bli. Lite föraktfullt talade vi om etablissemanget. Villa, vovve, Volvo, och nu är vi där själva...

Vi har inte setts på många år och de flesta har jag ingen kontakt med idag. Men då var vi så sammansvetsade. Så nära i vårt gäng där kompisarna var allt.
Andra på skolan såg inte bortom våra svarta kläder, kängor och skinnjackor.
De kallade oss för No-future-gänget.

Så fel de hade. Vi skapar vår egen framtid och den är i sanning ljus!