Ynkliga familjen

Så slog årets första förkylning till med full kraft och fällde hela familjen. Under loppet av några timmar insjuknade såväl jag och J som lilla E. Första natten var fruktansvärd. Ungen bara skrek och gnällde, hostade och blossade i hög feber. Någon gång i gryningen somnade hon äntligen och sov, om än oroligt fram till på förmiddagen. Rödögd och osedvanligt stillsam hängde hon i famnen med 39,4 i feber. Stackars liten...
Det måste vara hemskt att känna sig så sjuk utan att förstå varför, vad en förkylning är och inte heller fatta att det går över så småningom. Situationen förbättrades inte av att både mamman och pappan var i det närmaste utslagna av egna virus.

Jag var inte mycket sjuk när jag var liten, men när jag väl blev dålig så var det allvar. Jag som vanligen hade energi i överflöd och alltid sprang, hoppade eller studsade ville bara sova. Jag minns väl mammas svala hand på min panna. Hur hon satt på sängkanten och stoppade om sjuklingen. Hur hon vände på kudden så att den svala sidan kom uppåt. Om jag var riktigt dålig brukade jag få ligga i hennes säng. När man var sjuk och hade ont i halsen fick man glass. Det brukade också vara det första friskhetstecknet när aptiten återkom. (Även om aptiten endast omfattade just glass)

Lilla E är bättre idag med något lägre feber, J är hemma från jobbet men känner sig också lite bättre. Troligtvis dröjer det ett par dagar innan jag tillfrisknar eftersom jag vet att det ligger ett paket glass i frysen och jag inte är ett dugg sugen...