Antikt och kuriosa

När min mor för några år sedan började ifrågasätta innehållet i antikaffärerna, då 50-talsting kom på modet skrattade jag åt henne. Retro-vågen var här och missnöjt kunde hon konstatera att de designade TV-kannorna, serviserna, plast-attiraljerna och de smäckra möblerna i teak som varit en del av hennes ungdomstid numer klassades som antikt och kuriosa. 

Munterheten visste inga gränser när hon förtretat benämnde tingen som skräp, och lätt chockad pekade ut väsentliga delar av sitt barndomshem på hyllorna som nu var heta nyheter och betingade obscent bra betalt för handlarna. 

En röd kobra-telefon blev plötsligt en raritet och betingade ett, i hennes tycke, löjligt högt pris samtidigt som tapet- och textil-tillverkarna nytryckte gamla kända mönster som legat i glömska i så många år. 

Jag gillar det! I vår källare har vi just en sådan kvarleva på en av väggarna, en tapet som måste vara uppsatt någon gång under 50-talet. Motivet är smäckra damer i klockade klänningar och hattar i starka färger. Ett minne av gångna tider men samtidigt en modernitet mer än en historisk rest. Tyvärr går den inte att ta tillvara men nu dignar tapetkatalogerna av snarlika motiv. 

Men processen stannar inte där. När man nu har avverkat 50- och snart även 60-talet, närmar sig min barndom obönhörligt. Idag såg jag en annons på Blocket om antika telefoner. Men det var ingen Kobra-lur som var till salu. Det var en sådan här: 

Innan knapptelefonen gjorde sitt inträde under mitten av 80-talet hade vi bara sådana här telefoner hemma. Med snurrande nummerskiva där man inte fick ha bråttom för att slå numret, där sladden bara tvinnade sig hela tiden och till sist behövde snurras upp genom att låta luren dingla. En telefon som man lätt kunde skruva upp och öppna både högtalare och mikrofon för att se hur den såg ut inuti. Som man kunde tjuvlyssna i genom att lätt smyga upp luren i ett annat rum och sedan hålla för "pratdelen". 

I köket stod det en mörkgrön, i mammas och pappas rum en ljust grå. Kökstelefonen utgjorde sambandscentralen. Här förmedlades information, här planerades det aktiviteter, här mottogs meddelanden och på blocket bredvid plitades allt omsorgsfullt ner. 

Märkligt att man klarade av att leva utan att ständigt vara tillgänglig och uppkopplad, utan att kunna nå eller bli nådd. Borta är lapparna på köksbordet och de i förväg överenskomna mötestiderna, men telefonerna, de lever kvar och klassas numera som antikt och kuriosa!