Alla helgon och vi vanliga

I morgon är det Alla helgons dag. Lite underligt att den dagen består som helgdag, eftersom vi i den protestantiska läran varken tror på, eller tillber helgon.

För oss är det en dag för åminnelse. Att tända ljus, och minnas de som inte längre finns med oss i livet...

Vi har en familjegrav på Örgryte gamla kyrkogård. Den lilla vitputsade kyrkan med sitt koppargröna tak har anor från 1200-talet men kyrktornet är från 1748.
Det är en liten trång kyrkogård med många stora och pampiga gravar. Några är minnesmonument i marmor med höga pelare och omsorgsfullt inhuggna inskriptioner.

Vår grav är inte riktigt så iögonfallande men ändå en förhållandevis stor med upphöjd granitram och skifferplattor. Själva gravstenen är svart och de inhuggna bokstäverna förkunnar att detta är en familjegrav. En grav som farfar köpte någon gång på 50- eller 60-talet.

Pappa har berättat att det kändes lite makabert att bli förevisad en grav där någon annan funnit sin sista vila. Farfar lär också ha varit väldigt nöjd med köpet. Och det undrar jag inte på. Då, på den tiden låg kyrkan fortfarande lite vid sidan av. Det måste ha känts fint att få välja sitt sista vilorum på en plats som andades frid. Visst var trafiken säkert märkbar redan då, men det skulle han veta, farfar, att han och farmor numer ligger begravda i ett trafikkaos... Kyrkan som en gång säkert var en idyll i utkanten av staden med ängar och åkrar runt omkring är nu inklämd i ett gytter av lastbilsbuller, blinkande trafiksignaler och avgas-os. Någon sista vila är det inte tal om...

Nåväl, idag var jag i alla fall där och placerade ut både krans (eller en grankvist-uppsättning som tycks ha ersatt kransarna) och ljus i två lyktor. Det var ännu ljust ute, men jag vet att de båda lyktorna kommer att lysa ganska ensamma... Gravarna är så gamla och i många fall bortglömda. Det finns inga anhöriga kvar, eller ingen som orkar, kan eller vill gå dit längre. Det är synd. Det är så sorgligt med en kyrkogård som under allhelgonahelgen ligger försänkt i mörker...

Men på vår grav lyser det i alla fall. Vi finns ännu kvar och kan minnas. (Även om min farfar tyvärr hann gå bort  många år innan jag föddes) Så länge det finns andra kvar som kan berätta, och hålla minnena levande så finns de ändå alltid med oss i våra hjärtan.

Och ljusen får lysa även för alla de andra. Frid över ert minne.