Svett och tårar

För några månder sedan föreslog någon att vi gemensamt på jobbet skulle springa Vårruset. Det brukar vara en lite småtrevlig folkfest med ett antal tusen tjejer som efter förrättat värv föräras både picnickorg och medalj. Vi har deltagit tidigare år, men då har jag raskt promenerat runt de fem kilometrarna och sedan avnjutit picnicmåltiden på en filt. I år var jag stor i truten och meddelade att jag minsann skulle ta mig runt springande, alla fem kilometrar...
Många gånger har min glappande käft vållat mig bekymmer men den här gången undrar jag om jag inte har tagit mig vatten över huvudet.
Igår var det premiär för träning på sträckan och jag och Emma startade ganska glada i hågen och med solsken i blick.
Låt mig bara säga att solskenet mattades avsevärt efter varje kilometer för att sedan ersättas av en stirrande glasartad blick. Jag måste ha sprungit i svindlande hastigheter eller också har jag gamla och trötta ögon, för de tårades hela tiden. Med tårdränkta kinder, det sedvanliga ymniga nosrinnandet, mörkröd ansiktsfärg och ett flåsande som en blåsbälg ångade jag fram jämte Emma som är avsevärt bättre tränad. Jag kämpade och slet, snubblade på mina egna fötter, och ville till sist bara ge upp och lägga mig ner på marken... Vem kunde tro att det var så jobbigt att jogga?! Jag bet ihop länge men gav upp några hundra meter från mål. Jag manade på Emma att fortsätta och drog själv ner tempot till gång i den stora uppförsbacken. Väl på toppen piggnade jag till och kände hur lungorna åter syresattes någorlunda. Jag småjoggade nedför backen och hela vägen bort till parkeringen. Jag var trött, svettig, varm och snorig men väldigt nöjd med mig själv. Det kanske finns hopp ändå.