En och en halv månad har vi hållit på.
Rivit betong-altan, hackat, huggit, slagit, svurit och svettats. Sedan har vi burit. Släpat och slitit, vältrat och knuffat stenblock. Svurit och svettats.
Sedan har vi grävt. Hackat, bänt och brutit loss mer sten. Svurit och svettats.
J:s föräldrar har varit fantastiska! Många helger har de lagt på vårt projekt, och både försett oss med arbetskraft, mat och bullar. Långsamt har vårt gemensamma slit givit utdelning. De enorma mängderna sprängsten har till sist givit vika, och blottat grunden på huset. J:s pappa har använt stenarna och byggt terrasser framför huset för att utjämna vårt leriga, kirskåls-stup ner mot gatan.
Nästan dagligen ser vi människor stanna till nere på vägen och förundrat titta upp mot vårt hus. De undrar var vi fått all sten ifrån...
J har slitit mest av alla. I sol och regn har han arbetat nere i det smala utrymmet mellan husgrunden och urberget. Hackat och borrat, skrapat och bänt. Utöver bilmaskinen vi använde för att demontera vår altan, har vi bara använt oss av ren handkraft. En grävare hade inte kunnat ta sig upp, och eftersom de glada nybyggarna som anlade huset, sprängde själva 1947, så blev det inte mer än att man just precis kunde mura upp grunden. Utrymmet mellan berget och sulan är inte mer än någon decimeter på sina ställen. Det är inte en optimal arbetsställning att ligga nertryckt i ett lerigt dike, där det inte ens är axelbredd, och samtidigt med en liten planteringsspade skopa upp geggigt oljegrus och allsköns bråte de glada nybyggarna funnit för gott att dumpa där.
Men nu är det inte långt kvar. En helg till så är vi nere. Sedan väntar nästa steg. Att lägga ner dräneringsrör, anlägga brunnar och tilläggsisolera källaren.
Jag hoppas bara att vi blir klara innan tjälen går i jorden, men utan att säga för mycket, ser det onekligen ganska ljust ut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar