Förbannade hantverkare!

Den frekvente läsaren minns måhända att vi för ett par år sedan anlitade en byggfirma för att foga om tegelfasaden på söderväggen av huset. Utan att bli långrandig kunde vi den gången konstatera att hantverkare inte var någon hit. (Ja, det är ett synnerligen kategoriskt och trångsynt förhållningssätt, och vi borde verkligen veta bättre än att dra alla hantverkare över en kam, men så kände vi då.)

Nåväl. Efter att ha inhandlat ett stycke fönster redan i våras med avsikt att montera detsamma synnerligen omgående, så föll det sig inte bättre än att fönstret blev stående i garaget på en pall ända fram tills nu. Problemet var att det där rackarns åbäket väger sina modiga 100 kilo och lite till, och det är sannerligen inget man kastar upp på axeln och med lätta steg springer upp till huset med.

Om ni visste hur svårt det är att rekrytera villig bärhjälp till en ömtålig, otymplig och svintung tingest. Men problemen stannade inte där. Sedan ska ju det gamla tas bort och det nya monteras på plats och snyggt skulle det vara!

Kort sagt, tiden gick... Den ena månaden efter den andra, och till sist tröttnade jag och ringde en snickare.

Idag var de här. Jag hade visat dem fönstret i garaget och talat om hur mycket det vägde, men det skulle inte alls vara något problem försäkrade de. Och det var det inte heller, förrän de började bära... De stånkade och stönade, pustade och svor. När jag hade stängt in mig i sovrummet med lilla E nådde de äntligen huset.
En stund senare när jag kom ut såg jag att fönstret stod på golvet i vardagsrummet. Så långt var allt gott och väl men när jag såg att entrémattan var borta och återfann den under fönstret blev jag så trött. De två nötterna hade tröttnat på att bära och istället kommit på den lysande idéen att dra fönstret över parkettgolvet på entrémattan som givetvis var full med sand och grus på undersidan. Resultat: repor från hallen ända ut i vardagsrummet...

Idioter!