Mos och gegga

Lilla E har börjat med smakportioner och det är en ny upplevelse för oss alla tre. Vem kunde tro att det skulle kunna vara så svårt att peta i en unge 1 dl gröt eller grönsaksmos? Trots en bastant haklapp i hårdplast, flera rullar papper nära tillgängligt och en ängels tålamod är måltiderna numer ett spektakel som heter duga! Det flyger gröt högt och lågt. Det lilla som hamnar i munnen puttas ut med tungan och rinner utmed hakan och innanför haklappen. Lilla E som just upptäckt hur delikat det är att smaska på sina knutna nävar kör gärna in dem i munnen trots att densamma egentligen är upptagen av en inte oansenlig mängd mat. Om smaken faller damen på läppen hugger hon mot skeden som en kobra och tjuter ilsket när nästa lass inte kommer i tillräckligt snabbt.

Inspirerad av diverse föräldramagasin och mammorna i min egen föräldragrupp bestämde jag mig tidigt för att göra egen barnmat. Det kändes onödigt att köpa hem glasburkar med potatis eller morot som rimligen inte borde vara så ansträngande att koka  och mosa ihop själv. Det har gått hyfsat bra men ibland har jag fuskat och köpt i alla fall. Majspuré är trixigt att få riktigt slätt själv eftersom skalen är så sega och lilla E tycks ha utvecklat en förkärlek för just majs.

Morot och potatis går som sagt ner, även om köpematen ändå är favorit, men idag skulle vi prova blomkål och morot. I en gegga som i det närmaste är helt smaklös utan kryddor och salt upptäckte lilla E ändå att blomkål inte alls är lika gott som potatis. (Vilket jag kan hålla med om) Efter några skedar där det mesta ändå hamnade utanför knep hon till sist bestämt ihop munnen och vände bort huvudet.  Det fick bli gröt till lunch istället.