Vår egen katta-strof

Ibland blir jag så redigt förbannad på den där lilla pälsbollen!
Tidigt i morse var det dags igen. En smäll i kattluckan strax före fem på morgonen skvallrar om att vår jägare är hemma igen efter ett av sina rövarstråt. För att verkligen inprägla i människorna att hon har återinträtt i sitt kungarike, jamar hon så högt hon kan, hela vägen från luckan, genom källaren, uppför trappan, genom hallen, och in i rummet där personalen ligger och sover.

Dessa klagande ylande ljud upprepas tills människorna börjar röra på sig eller på annat sätt visar att budskapet är mottaget. Om reaktionen uteblir, beger sig det lilla odjuret ut i vardagsrummet och vässar demonstrativt klorna mot en av sofforna. Hon vet ytterst väl att just det ljudet i alla fall får fart på de sovande, och att någon av dem snart vrålar till henne att sluta, alternativt kommer rusande halvsovande för att avbryta attacken mot möblerna.

Just denna morgon hade hon lyckligtvis inte med sig något byte in, varken dött ( som återfinns  i, alternativt vid) matskålen, eller ett levande som hon sedan vällustigt jagar runt i huset under smygande krumpsprång och smällar med rakbladsvassa klor. Ljudet av en vettskrämd pipande mus ackompanjerad av sladdande tassar mot parketten har väckt oss ett flertal gånger mitt i natten. Otaliga är de tillfällen då vi har tvingats upp i vargtimman för att i en plastburk försöka rädda en stackars liten gnagare från vår blodtörstiga kissemiss.

Denna utstuderade lilla primadonna som sällan nedlåter sig till att visa tillgivenhet, och det infaller oftast när maten är slut, eller det passar henne att göra en storstilad sorti genom huvudingången och personalen måste öppna dörren.

Men nu hoppas jag verkligen att de här fasonerna upphör och att ysterheten över vår-säsongen lägger sig och åtminstone dämpar lusten att jama sönder nattsömnen för oss.