Så var det åter igen dags att dyka ner i målarhinken, ta ett stadigt grepp om penseln och kasta sig på väggarna med vild lust och frenesi. Eller tja, bita ihop och få det hela överstökat kanske...
Mina rara föräldrar har ju alltid välvilligt ryckt ut när jag flyttat till nya boenden med renoveringsbehov. De har spacklat, slipat, målat tak och väggar, tapetserat, lagt golv och på alla andra tänkbara sätt ställt upp när jag behövt dem, och nu är det dags att återgälda. De har sålt den stora villan och köpt ett kedjehus. Bra läge, fina utrymmen och utmärkt planlösning, MEN... Byggt 1964 och blygsamt uppfrächat sedan dess...
Ni förstår själva...
Hall, kök, allrum, vardagsrum, korridor med tre sovrum samt badrum, på nedre plan; gillestuga och löjligt stora förvaringsutrymmen. När jag blev förevisad det nya hemmet första gången funderade jag på om de tidigare ägarna månne bedrivit lagerverksamhet eller hyrt ut källaren till försvarets materielverk. Den är gigantisk!
Samtliga utrymmen i hela detta hus måste på något sätt åtgärdas...
Som sagt; It´s pay-back-time...
I två dagar har jag ägnat mig åt kvalitetstid med maskeringstejpen, grundmålat, betraktat hur vävtapeten törstigt slukat i sig all färg och gjort om det igen. Jag har krupit på golvet och målat med pensel, rollat väggar, klivit på stegar och inombords tackat för att föräldrarna ändå hade vett på att överlåta takmålningen till fackmän.
Renovering tar tid. Och förarbete är så tråkigt, men om man inte är noga med att maskera, spackla och slipa så syns allt i slutändan och det går man sedan och retar sig på. Bättre då att svettas och svära sig igenom den värsta fasen. Det bästa är när sista lagret färg har torkat och man försiktigt tar bort alla tejpremsor och det färdiga resultatet lyser i all sin glans.
Tillfredsställelsen av ett väl utfört arbete lägger sig som en varm och mjuk känsla i kroppen, stoltheten i att ha skapat ett helt nytt rum.
Den dagen ser jag fram emot, men i nuläget känns det oändligt långt borta.
Nu; dags för ett lager till på den törstande väven...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar