Idag är det fettisdagen, eller semmeldagen som vi också känner den. I sedvanlig ordning bjöds det som alltid frikostigt på semlor till kaffet på jobbet.
Jag ska villigt erkänna att jag är en något besvärlig semmelätare. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i större mängder grädde och mandelmassa totalvägrar jag. Isch...!
Så geggan i mitten skrapar jag bort helt och den får göra sällskap med lejonparten av grädden vid sidan på fatet. Men jag tycker att det är fantastiskt gott att äta den florsockerpudrade vetebullen och doppa lite lagom i grädden, ett par teskedar räcker för att få den där semmelkänslan.
Idag hade jag tur. Vid kaffet hamnade jag jämte en kollega som råkar älska mandelmassa och han försåg sig snabbt från mitt fat, efter att med klentrogen blick ifrågasatt om jag verkligen inte skulle ha den goda mandelmassan, och jag försäkrade honom om att det skulle jag inte!
Andra kamrater hade synpunkter på mitt "slabbande" som de uttryckte det, men egentligen handlar det bara om att "peta ut det gôttaste". Dvs. välja med omsorg det man tycker om och välja bort det som inte känns meningsfullt eller njutbart. Precis som i livet!
En elegant tvist, eller hur? Livet som en semla!
Innehåller både bra och dåliga saker och då gör man medvetna val. Jag hade kunnat äta allt, bulle, mandelmassa och grädde eftersom konventionen liksom kräver det. Eller för att göra andra glada och nöjda, men då hade jag liksom behövt uppoffra mig för något jag inte tror på. Varför ska man följa konventionen? Jag vägrar att göra våld på mig själv för att andra ska tycka om mig eller för att det förväntas av en.
Därför tänker jag även fortsättningsvis att skrapa bort mandelmassan och det mesta av grädden och jag kommer vara såååå lycklig!
Mycket bra, från grannen på vinden!
SvaraRadera