Åter till mittens rike.

Som jag tidigare berättat har jag under många år närt en dröm. En dröm att få återse min barndoms semesterparadis. I mitten av Tyskland ligger det, och då; på åttiotalet bara en kort bit från den östtyska gränsen. Vår andra gemensamma semestervecka bar det äntligen av. Bilen var lagad och packad och efter ett besök med övernattning i Björkäng gav vi oss av den andra augusti, tidigt på morgonen.
Vi avverkade de första milen ner till Helsingborg och körde in mot färjekön. Jag kände mig lite upprymd och spänd precis som jag gjorde för så många år sedan. Det var varmt och med rutorna nere betraktade vi våra medresenärer. Ett nöje vi tenderar att ägna oss åt. Det brukar både vara underhållande och därtill gratis!

Efter en kort överfart i strålande solsken på övre däck återvände vi till bilen och körde av rampen. Vi bestämde oss för att köra en bit på strandvägen, bara för att det brukar vara så vackert längs med havet. När vi kände att det var dags för lunch stannade vi på ett värdshus och åt galet dyra och små räkor med bröd och citronmajonäs. Men gott var det! Och så fick jag ju möjlighet att öva min danska och det gick förvånansvärt bra.

Efter lunchen fick det vara slut med sightseeing och dags att öka på hastigheten. Ut på motorvägen och vidare till Rödby. Det var till vår besvikelse en väldigt liten färja vi fick åka med. Jag som sett fram emot enarmade banditer kände mig snuvad. Varken på färjan mellan Helsingborg/Helsingör eller på Rödby/Puttgarden såg jag skymten av dem och mynten fick ligga orörda. Istället åt vi en slabbig friterad middag med potatismos som inte direkt lyfte humöret.

Efter ganska många händelselösa mil på Autobahn nådde vi Hamburg. Där stannade vi till och gick en kort sväng på stan. Jag var inte över-imponerad. Det var som vilken stad som helst men utan mysfaktor. Även om vi hade god hjälp av vår GPS insåg vi snart att en karta hade varit bra. I en bokhandel hittade vi snart vad vi sökte; en stor hederlig ihopvikbar karta över norra Tyskland. En viss förvirring uppstod i kassan när expediten undrade om hon skulle slå in den som present...
Vi kunde knappt hålla oss för skratt länge nog för att ta oss ur affären där vi exploderade i munterhet.

Efter en bedrövlig middag på en liten italiensk restaurang där de inte tog kort, och inte heller kände sig hågade att informera sina gäster om det, bestämde vi oss för att lägga Hamburg bakom oss. Eftersom det var en osedvanligt varm sommardag med strålande sol kom vi överens om att campa. Tält och sovsäckar hade vi med oss och nu letade vi med karta och GPS efter en camping som låg söderut. Till sist hittade vi en som hette Jesteburg.
Det var kväll när vi äntligen kom fram. Vi hade åkt igenom små små byar med vindlande vägar och mängder av gamla korsvikeshus med halmtak.
Det var en liten camping inramad av skog och, förstod vi senare; järnväg...

Ägaren Herr Hubert Lewandowski tog emot oss och på knackig skoltyska försökte jag göra mig förstådd. Det gick tydligen bra för vi blev anvisade en plats för tältet och fick köra in bilen, allt för den nätta summan av 15,50 €. Han förklarade att grindarna var låsta melan 22.00 och 08.00 men vi hade ingen önskan att ge oss av före kl 8 så det gjorde inget.
När vi rest tältet tog vi en promenad och kunde konstatera att hela området var en semesterby för tyskar. De hade sina husvagnar uppställda permanent och en del såg ut att ha tagits över av vegetation. De måste  ha stått där i över tio år. Några hade byggt in sina vagnar i små hus och en del hade hela trädgårdar med höga häckar.

Vi och en familj från England var ensamma campare, några få permanentboende fanns också, men i övrigt var campingen märkligt öde.
Bakom vårt tält stod en stor granhäck, och bakom den; en pool full av skrikiga ungar... De små glinen hade tydligen inga regler alls för kl tio plaskade de och hojtade de ännu. Sedan blev det stilla en stund.

Vi hade gått och lagt oss men insåg snabbt att någon sömn skulle det inte bli än på ett tag. Istället för att leka "plaska och skrik så högt man kan" övergick satungarna till att leka Pirates of the Carabien. De slogs med svärd, gapade och levde och som extra förstärkning körde de ledmotivet till filmen på en bandare på repeat!
Jag var rasande och när skitungarna till sist började smyga runt vårt tält och kasta saker på tältduken började jag fantisera om att bunta ihop dem och tejpa igen matluckan på dem.

En granne längre bort kom till sist fram och undrade försynt om pojkarna möjligen kunde sänka stereon och sedan blev det lugnt. Men inte kunde jag sova för det. Luftmadrassen var för mjuk och jag frös i min sovsäck. Varje kvart dundrade långa godståg förbi på järnvägen. Sammanbitet bestämde jag mig för att aldrig tälta mer.

När morgonen kom rev vi tältet som var blött av dagg och kondens och lämnade Jesteburg. Vårt nästa mål var Goslar. Denna härliga medeltida stad som numera återfinns på Unescos världsarvslista. Jag mindes att vi, när jag var barn, alltid såg ett klockspel med figurer i Goslar, någonstans på ett torg, och jag trodde mig veta att det spelade klockan tolv på dagen. Det slumpade sig så att vi körde in i Goslar några minuter i tolv. Jag skuttade ut bilen och började leta mellan husen. Till sist kom vi fram till torget och rådhuset och där längst upp, där var det! Det klingade i klockorna och figurerna kom ut. Jag kände till och med igen melodin! Jag kände mig så nostalgisk och insåg att det var ungefär 25 år tidigare som jag stått på samma plats och tittat på samma skådespel. Det kändes fantastiskt!

Vi åt lunch på en restaurang vid torget och J övertalade mig att beställa dessert, trots att jag var mätt. Denna plats krävde en lokal specialitet; Apfelstrudel. Jag gjorde som jag brukar; petade bort äpplena och åt upp resten. J beställde sin med glass, grädde och vaniljsås! Men så såg han också lidande ut mot slutet.

Proppmätta tog vi en promenad och tittade på allt staden hade att erbjuda. Med en liten klump i halsen kunde jag konstatera att det var mycket tomma lokaler, många affärer som stängt igen och inte alls samma myllrande folkliv jag mindes från förr. En sak var i alla fall sig lik; det var nästan uteslutande tyskar där. Väldigt få turister från andra nationer har hittat dit. På turistinformationen fanns det inte heller några broschyrer på engelska.

Resan fortsatte. En bit sydöst om Goslar ligger Bad Harzburg, en gammal kurort dit fok vallfärdade för att dricka brunn. Alldeles intill Harz, en stor nationalpark med fantastisk natur. Med den tidigare natten i färskt minne beslöt vi oss för att hitta ett rum. Inne på den lilla turistbyrån vid tågstationen träffade vi en trevlig dam som tyvärr inte talade ett ord engelska men även nu fungerade skoltyskan och hon lyckades fixa ett rum till oss hos en uthyrare.

Förr var det mest änkor efter kriget som hyrde ut delar av de stora husen till friluftstörstande stadsbor, eller krassliga människor. Det finns nästan fler läkare i stan än vanliga invånare, men idag är även spa-trenden väl utbredd. Nåväl; den tiden då man kunde sätta upp en skylt med "Zimmer Frei" är över. Myndigheterna har styrt upp uthyrningen och idag ska man vara auktoriserad och betala skatt för sina gäster. Det gjorde att vi fick en hel förteckning över boenden med fina bilder och angiven standard. Vår uthyrare hade två stjärnor på fasaden men det var helt och rent, och det räckte för oss.

När vi installerat oss och kört in bilen på gården tog vi en promenad ner på byn. Gågatan genom centrum är inramad av stora träd och jag mindes väl den lummiga allén och alla blommor. På en liten öppen plats såg jag en fontän som jag också kände igen. Den är ljuvlig! Full av små troll, som hänger över kanterna, gör grimaser, häller vatten på varandra och till och med en på kanten, som glatt kissar ner i vattnet.

Ett annat kärt återseende var den stora granitkulan. På en liten lekplats vid sidan av promenadstråket finns en stor granitkula som man kan snurra på. Den satt jag och snurrade på när jag var liten, och genast bad jag J att ta ett foto på mig uppflugen på kulan. De som passerade tyckte väl jag var knäpp men det bjuder jag på!

Eftermiddagen övergick i kväll och mörka moln rullade in över idyllen. Det gjorde oss inget för vi hade hittat en glasseria! Italiensk Gelato när den är som bäst! Det var nog den godaste glass jag någonsin ätit och den gigantiska portionen med banan och chokladsås var en hel middag! Turligt nog satt vi under en stor markis för plötsligt brakade ovädret lös! Det åskade, blixtrade och regnet vräkte ner. Vi satt kvar för att vänta ut det, men blev sittande länge nog för att börja frysa. Efter en halvtimmas väntande lättade det något och vi småsprang tillbaka till vårt pensionat. Det var ljuvligt att få sova i en riktig säng och jag var helt utsövd morgonen därpå. Stackars J hade nästan inte sovit alls eftersom han tyckte att madrassen var på tok för hård.

Efter en god och generöst tilltagen frukost gav vi oss av. Regnet hängde i luften men vi hade bestämt oss för att åka upp i Burgberg-linbanan. Linbanan byggdes redan 1929 och sedan dess har fler än 25 miljoner passagerare åkt med den! Berget i sig är inte så imponerande högt med sina 483 meter men det räckte gott för att det skulle hissna i magen när man tittade ner. Det är vackert däruppe och det är porten in till Harz med sina många vandrings-och cykelstigar. Där finns också ruinerna av ett gammalt slott och ett monument över Bismarck. Åter översköljdes jag av minnen från barndomen och en god portion nostalgi.  Eftersom vädret var ganska trist var utsikten från berget begränsad, och efter en stunds knatande åkte vi ner igen. Nu var det bara en sak till jag var tvungen att få se: Campingen!

Av min mor hade jag fått veta att den hette Wolfstein och låg österut, inte alls långt från gamla östtyska gränsen. Direkt när vi kom dit kände jag igen mig och jag kunde minnas var lekplatsen låg och ängen med utsikt över de skogsklädda bergen i fjärran. Lite som landskapet i inledningen av Sound of Music. Jag drog mig till minnes att jag i sjuårsåldern hade tappat en tand någonstans på campingområdet och att jag då i förtvivlan letade för att inte gå miste om den vanligtvis så goda affären med tandfén. Givetvis hittade jag den inte, men jag vill minnas att min far ändå såg till att jag inte gick lottlös när jag så snöpligt tappat min trofé.

Tråkigt nog var campingen nästan tom på folk. Öde gapade platserna, och på området för säsongsboende var det helt tyst och stilla. Entrén var ombyggd, och borta var restaurangen och det stora akvariet i väggen där man kunde peka och välja vilken fisk man ville ha tillagad. Det kändes ledsamt.
Det började dugga och vi fortsatte vår resa. Vi fortsatte österut och kom så småningom till den gamla östtyska gränsen. En by som plötsligt en dag på det brutalaste sätt separerades från sina grannar. De rostiga lyktstolparna stod kvar och i marken fanns det järnvägsräls nedsänkt i asfalten som plötsligt bara upphörde. Vid sidan av vägen stod ett monument och en stor skylt med texten: Här var Europa delat fram till och med den 11 november 1989 kl 16.00.

Jag minns att vi var där när jag var liten. En bit från gränsen var ett utsiktstorn av trä uppbyggt, där man kunde se in över taggtråden, in i Östtyskland. Jag var för liten för att fatta det då, att det var historia som skrevs. Att man kunde se soldater med vapen på andra sidan, människor av samma folk, fast delade av en mur och taggtråd. Jag tyckte det var urtrist och plockade hellre blommor vid en bäck en bit bort. Helt ovetande om att jag troligtvis var bevakad av beväpnade soldater med kikare från andra sidan.

Vi fortsatte men vädret förbättrades inte och eftersom jag var nöjd, och inte hade fler önskemål på min nostalgitripps-lista så bestämde vi oss för att köra på och förhoppningsvis komma hem samma kväll. J körde hela vägen och förutom ett stopp vid ett vägarbete på en halvtimma gick det undan. Ett snabbt stopp på ett Mc Donalds och sedan drog vi vidare. Vi nådde Köpenhamn vi halv åtta och då hade vi äntligen lyckats köra ifrån regnet. Det blev middag i Nyhavn och till sist övernattning i Björkäng dit vi kom vid elvatiden på kvällen. Vi var trötta men väldigt nöjda med vår roadtripp.