Nej, det är inte jag som är förkyld. Åkomman har drabbat min käre man, och för att generalisera en smula kan man säga att han inte på något sätt förnekar det typiskt manliga sättet att hantera en förkylning på. Han ömkar och kvider. Rentav lider! (men knappast i det tysta)
Jag måste, vid anmodan, upprepade gånger lägga min hand på hans panna för att bekräfta hans utsaga om att han nog måste ha väldigt hög feber. Han blir väldigt förnärmad när jag lite försynt låter påpeka att temperaturen varken är onormal åt ena eller det andra hållet.
Han suckar och stönar, kvider som ett litet barn. Snyter sig med en plågad uppsyn och försitter intet tillfälle att ingående beskriva sina symptom.
Jag försöker verkligen att uppbringa en god laddning sympati och vara sådär omtänksam och rar, men det finns gränser! Igår rann tålamodet över och jag ylade i ett svagt ögonblick att jag inte orkade höra ett ord till om hans förkylning.
Hoppas att tillfrisknandet går fort. Nu är det bara två dagar kvar till Julafton.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar