Lucia

Idag är det den 13:e december och således Lucia. Jag hann med en kvart av utsändningen från Domkyrkan här i Göteborg innan det bar av till Ebbas dagis för ett live-framträdande.

Jag gillar Lucia. Jag har alltid tyckt om att sjunga. och de gamla vackra visorna och psalmerna gör mig lite varm inombords. Alla ljus som lyser upp mörkret och flickorna i sina vita särkar som skrider fram under ljuva toner. Så vackert!

Redan på dagis var lusse ett evenemang jag verkligen såg fram emot!
Men bara några år senare, i skolan var det inte så roligt. För att välja Lucia så fick nämligen klassen rösta! På den tiden hade man föga eller ingen förståelse för hur kränkande det kan vara för en liten tjock flicka att inte få en enda röst av sina klasskamrater. Jo, en röst fick jag för det mesta. Min bästa vän Anna var oerhört lojal och vi röstade givetvis på varandra. Jag ville så innerligt gärna bli Lucia, men jag visste att det var omöjligt. Det var alltid den sötaste flickan med längst hår som fick det ärofulla uppdraget och jag var definitivt inte söt.

Så hände det fantastiska. Istället för att rösta på varandra så skulle det lottas bland flickorna vem som skulle få bli Lucia! Jag knep ihop ögonen och hoppades, önskade, ja vädjade att namnet fröken skulle ropa ut, var mitt. Hon drog en lapp ur högen på katedern och läste: Helena!

Jag var överlycklig! Men den glädjen blev kortvarig. Mina älskvärda klasskamrater spillde ingen tid. Genast förklarade de för mig (utom frökens hörhåll givetvis) att någon av de andra flickorna hade passat bättre...
"- inte för att vara taskig men..." är ett numera bevingat uttryck som  upprepades ett oändligt antal gånger under min skoltid.

Plötsligt insåg jag det fasansfulla. Jag skulle stå i centrum! I fokus för allas blickar, en jätte i vit särk jämte mina nätta små klasskamrater. De skulle titta på mig, inte för att jag var en ljuv och skir Lucia, utan för att jag såg löjeväckande ut. Jag fick ångest. Glädjen över att ha blivit Lucia förbyttes i magont och illamående. Men det var så dags... Jag gjorde som jag brukade. Morskade upp mig och spelade tuff. Dolde min inre svaghet.

Luciatåget genomfördes i klassrummet inför alla föräldrar, jag minns inte om mina var där, jag minns bara att jag ville sjunka genom golvet. Till råga på allt så filmade en pappa hela tilldragelsen. Han dokumenterade hela vår skolgång och på VHS-bandet ser man tydligt hur en väldigt tjock flicka försöker att undvika kameran och tittar bort. Hon skäms, blygs över sin storlek men försöker maskera det genom att spela apa och skämta om allt.

När jag såg Ebba och hennes små dagisvänner som på ett förtjusande vis framförde såväl Luciasång som tip-tapp och staffans-visan så kan jag sakna den tiden för egen del. Inga krav eller förväntningar, ingen uppfattning om mode eller utseende. Ett sorglöst och enkelt leverne fyllt av lek och stoj. Jag hoppas att de får fortsätta att vara barn länge!