I veckan besökte jag min rara systerdotter som är fyra år och mitt uppe i den rosaskimrande Barbie-åldern med allt vad det innebär.
När vi hade ätit middag förkunnade hon att nu skulle vi se på film! Jag försökte halvhjärtat att slippa undan men resignerade ganska omgående och fanns mig strax framför en dvd med Scooby Doo. Ebba var väldigt nöjd med sällskapet och ville genast visa hela sin imponerande samling av filmer.
- Har du sett den här? frågade hon och höll fram en dvd med Barbie på.
Jag tvekade en sekund. Om jag svarade nekande skulle barnet troligen vilja visa filmen för sin moster och jag känder verkligen inte för att tillbringa över en timma med Barbie. Jag beslöt mig för att på ett lite svävande sätt säga att jag nog faktiskt hade sett den.
Men den ungen narrar man inte så lätt... Ebba höll fram filmen igen, la huvudet på sned och sa:- Helena... Det är fult att luras.
Jag kände mig helt blottad. Försökte dra ut foten ur klaveret genom att säga att jag kanske inte hade sett den just hemma hos henne, men det hjälpte föga. Istället upplyste barnet mig om att man inte får luras.
Jag skämdes och gav upp inför den stränga förhörsledaren som tycktes se rakt igenom mig. Var min vita lögn verkligen så uppenbar? Nästa gång ska jag säga som det är; att jag inte gillar Barbie!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar