Kli i de gröna fingrarna

Trädgårdsmarknaden dignar av prunkande växter, odlingstips fyller vartenda magasin, drömmen om en grönskande trädgård är mer levande än någonsin.

I helgen har det blivit lite spridda skurar av trädgårdsarbete dels mellan tipspromenad och korvgrillning med egnahemsföreningen, dels kakelfogning i projekt Badrum.

Om våren har jag alltid en grandios ambitionsnivå som betänkligt mattas av och minskas mer allteftersom odlingssäsongen fortskrider. Jag vill så mycket, och har ett oändligt antal planer för trädgården men tid, ork och till viss del pengar tenderar att styra utfallet till sist.

Igår ryckte jag en del maskrosor, ett outsinligt slit till ringa nytta, samt planterade några av de plantor som jag i min odlariver köpt på mig men ännu inte hunnit peta ner i jorden. Jag funderade på att gräva upp en av de risiga sprirea-buskar som jag inte är särskilt fäst vid, och istället flytta dit min höstsyrén som står halvt gömd på andra sidan huset men jag gitte inte. Vädret var för vackert för att gräva upp ett så omfattande rotsystem och jag ägnade istället tiden åt att coacha J till att placera ut Fjodor.

- Vem F...n är Fjodor? tänker ni nu, och då kan jag upplysa om att det inte är en vem utan en vad; nämligen vår robotgräsklippare. En liten effektiv sak från Husqvarna som nu är inne på sitt tredje år hemma hos oss.

Det var dags att se över elkabeln och skarva där det behövdes, och vid besiktning framkom även ett behov av att utjämna ett antal hålor i gräsmattan där Fjodor ofelbart skulle gå ner sig och bli "setande" utan att kunna komma loss för egen maskin.

En säck jord har vi kvar och det behövs mer än så, vilket innebär att jag måste företa mig ett helt legitimt besök till trädgårdsmarknaden snart igen för att handla. Möjligen skulle det kunna innebära ett eller ett par smärre inköp på växtavdelningen. Eller kanske lite fler än så, om andan faller på...

Drömmen om boken

Jag har en dröm.
Om att skriva en bok.

Den drömmen startade i en förälskelse till litteraturen. När jag lärt mig att läsa obehindrat som sjuåring upptäckte jag lyckan med böcker. Jag läste och läste.
Inför varje sommarlov besökte jag och mamma biblioteket i Sandared där jag i lugn och ro botaniserade bland hyllorna med barn-och ungdomslitteratur. När vi var klara åkte vi hem med två plastkassar fullproppade med böcker. Jag slukade böckerna i en rasande takt och tog varje tillfälle i akt att läsa. Den sommaren när jag var elva och allt i min påse var utläst, gick jag loss i min mammas låneskörd. Jag läste med förtjusning Stad-sviten av Fogelström, deckare av Agatha Christie, Raskens och var till och med inne och nosade på Grottbjörnens Folk men ratade den på grund av de ekivoka delarna som inte roade mig det minsta.

- Du ligger bara med näsan i en bok, ska du inte göra något annat?

Frågan var kanske berättigad, men jag var helt förtrollad av möjligheten att träda in i en annan värld. Jag lånade en ny omgång böcker på biblioteket,  låg sedan på mage på en filt i gröngräset och njöt av sol och humlesurr. Stödd på armbågarna sög jag in varje ord i Sagan om Ringen, Belgarion, Utvandrarna, alla Jan Mårtenssons deckare om antikhandlaren i gamla stan, Wallander, böcker av Stephen King. Jag tröttnade aldrig.
Inte helt olikt många ungdomar idag som försvinner in i datorns värld.

Skillnaden var att böckerna var mina vänner, och att jag tydligt förstod skillnaden mellan fiktion och verklighet. Jag riskerade inte att bli påhoppad, hatad, hånad eller förlöjligad.
Det var en stor anledning till att jag valde böckerna framför andra människor. Att komma hem från skolan till böckerna var som att få komma till en fristad. Att få ett långt sommarlov utan mobbarna, och istället för glåpord, uppfyllas av berättade historier som genom trycksvärtan på sidorna blev till bilder i mitt huvud. Det var underbart.

Så drömmen började få liv och näras. Jag fantiserade om att bli en stor författare och då skulle jag minsann visa alla mobbare att jag inte alls var värdelös och oduglig. Idéer och uppslag avlöste varandra. Små noveller kom till, ratades av mina krav på perfektion och nya försök mynnade ut i ett intet. Men drömmen finns kvar. Och kanske blir den sann en gång. Boken finns halvfärdig i mitt huvud. Nu behöver den bara komma ut.

- Mamma, flaggan har åkt ner...

Hur förklarar man för en femåring varför grannens flagga vajar på halv stång?
Hur berättar man om det hemska som hände i fredags på Drottninggatan i Stockholm?
Jag gjorde ett halvhjärtat försök när lilla E påpekade att flaggan hade åkt ner men bestämde mig för att inte komplicera saker ytterligare. Jag berättade att när något tråkigt hänt och människor inte finns mer, så sitter flaggan på mitten och inte uppe i toppen. Hon nöjde sig med det och släppte frågan för att istället hoppsa iväg med sin tygkanin i handen. Älskade barn...

En dag säger man hej då till någon och sedan ses man inte mer. En förälder, ett syskon eller ett barn kommer inte hem igen. En familj slits itu och livet blir sig aldrig likt mer... Hur förklarar man det?

Som så många gånger förut måste jag påminna mig om att:

1: Leva här och nu
2: Berätta för min familj att jag älskar dem
3: Vara oändligt tacksam för liv och hälsa
4: Skita i småsaker som är av ringa vikt
5: Inte skjuta upp saker till sen. Sen kanske aldrig kommer...

Och samtidigt går livet vidare. Trots katastrofer, våldsamheter, kris och terror finns det en vardag. Och idag är det lilla S födelsedag.

Vår lilla flicka håller på att bli stor och idag blev hon tre fingrar.
Nappar och blöjor håller på att fasas ut, och vagnen är avvecklad.
Nu går tiden fort...

Lyckliga är vi, som har fått två så fina flickor.