Det går runt och runt igen...

Vad är det då som går runt? - Jo, förkylningarna!

Knappt hade vi hämtat oss från förra omgången då det blev dags igen. Alla insjuknade i olika grad under loppet av en vecka, utom lilla S som är av synnerligen hårt virke och inte rubbas så lätt.
Därför har hon heller aldrig till dags dato, då hon är tre år gammal, behövt uppleva vare sig mag- eller vinterkräksjukans förbannelse.

Men nu var det ju inte någon magåkomma vi drabbades av utan förkylningar. Lilla E blev så dålig att vi fick vara hemma med henne, och en kväll till och med uppsöka akuten.

Barnet hade haft hög feber i ett par dagar, och framåt kvällen klagade hon över smärta i nacken... Hjärnhinneinflammation, tänkte jag och började ringa sjukvårdsupplysningen. Men där var det lång kö och efter att ha konsulterat en granne som är sjuksköterska bestämde vi oss för att åka in till Östra med vår lilla sjukling. Vi ringde in farmor som fick lägga lillasyster medan vi klädde på lilla E och satte henne i bilen.

Det är intressant att tillbringa en kväll på en akutmottagning. Under tiden vi satt där kom det in många barn med olika sjukdomar och skador. En liten flicka, ungefär 1,5 år sprang glatt runt och inspekterade väntrummet medan hennes ömma moder diskuterade med en sköterska vådan av att äta spackel. Tösen hade i ett obevakat ögonblick tagit sig en smakbit ur en nyspacklad vägg men såg inte ut att lida nämnvärt av det, för stunden i alla fall.

En annan liten gosse kom in med ett stort jack i pannan efter att ha landat illa vid ett fall. Vid halv åtta-tiden kom de lite äldre barnen och tonåringarna in med skador på knän, vrister och handleder efter att kvällens träning avslutats. Vi väntade i en och en halv timma och sedan blev det vår tur. Efter undersökning och koll av febern avskrevs hjärnhinneinflammation och vi fick åka hem igen.

Det går fort när ett barn blir sjukt, men lyckligtvis lika fort för samma barn att bli friskt. Efter att ha sovit gott en hel natt och vaknat vida åtta-tiden på morgonen var lilla E feberfri.

Istället utvecklades mammans förkylning till en sedvanlig bihåleinflammation... Och så går det runt...

Projekt Badrum

I vårt lilla hus finns en källarvåning om ca 90m2. I denna källarvåning ryms två rum, en tvättstuga, en verkstad, matkällare samt ett mindre badrum. När vi flyttade in i huset hölls dörren till detta badrum nogsamt stängd.

Under det glada 60-/70-talet hade en tidigare ägare kommit på den finfina idén att inreda hela källaren med snajsig bilhandlarpanel av senaste snitt. Badrummet var inte undantaget. Man la på ny mosaik på golvet, spikade upp regelverk i trä direkt mot betongen och fäste tunna skivor organiskt material därpå. Så piffigt!
Badrumsmöblerna uppdaterades givetvis också, och det vackert ljusblå badkaret, handfatet och toaletten gjorde sig alldeles ypperligt i ljuset av två väggarmaturer med färgat glas i kupan, mot de mörka träväggarna.
Under denna era ersattes funktionalismen av devisen "form före funktion" och därför var det heller ingen som ifrågasatte resultatet av att år efter år, skvätta vatten på panelen.

När vi flyttade in blev det snabbt uppenbart. Det stank i det där badrummet. Det luktade som om någon dött därinne. Den vidriga odören trängde upp genom trappan till övervåningen och därför hölls dörren till badrummet stängd tills vi tog tag i saken och helt sonika rev ut hela inredningen ner till betongen. När taket (en blandning av träull pappersstrimlor, puts, hönsnät och all annan upptänklig armering) var rivet, tog det flera timmar innan dammet lade sig.

Ungefär vid samma tid blev vi tvungna att byta ut avloppsrören i källaren och hela golvet grävdes upp och blottlade stammarna som dragits på de märkligaste sätt.

J passade på att dra elen och fick då skära ut delar ur väggarna med vinkelslip. även det dammade så att han fick ta långa pauser med jämna mellanrum för att återfå någon form av sikt därinne. Allt detta tråkiga och tidsödande underarbete tog flera månader att genomföra.

Efter det tog vi in en veteran för att putsa upp väggarna, som nu såg ut som en schweizer-ost. Det tog ytterligare ett par veckor och sedan blev det dags för flytspackel, tätskikt, golvvärme, tak och montering av lampor.

Och sedan började det roliga! Förra helgen påbörjade vi kakelsättningen. Det går undan när man väl får upp farten och trots att väggarna buktade åt än det ena, än det andra hållet så såg faktiskt resultatet inte så tokigt ut. När det kommer fog på och badrumsmöblerna är på plats kommer det bli superfint!

Nu fortsätter vi nästa helg och så får vi se hur långt vi kommer, men glädjande nog så känns ett nytt badrum till påsk inte längre som en omöjlighet...

Äntligen mars!

Känner ni till visan för att lära sig månaderna?
Melodin är från Beethovens 9:e symfoni och texten går ungefär såhär:

Januari börjar året, februari kommer näst.
Mars, april har knopp i håret,
maj och juni blommar mest.
Juli, augusti, september, härlig sommar är det då.
Men oktober och november och december är så grå.

Den sjöng jag när jag gick på dagis, som det hette då, och den sjunger jag ibland för mina barn. Både lilla E och lilla S tycker mycket om att sjunga men lilla S tycker mest om just denna visan eftersom hon tror att vi sjunger om en av hennes stora idoler; Masha.

"Mars, april har knopp i håret" låter i hennes öron som Masha Pril har knopp i håret, och därför drar barnet slutsatsen att Masha måste heta Pril i efternamn...
Varför hon skulle ha knopp i håret framgår inte.

Den tokroliga Masha och hennes ibland motvillige kompis Björnen, roar båda tjejerna men lilla S blir alldeles lyrisk när ett nytt avsnitt dyker upp på Barnkanalen. Och varför inte...? Kanske identifierar de sig men den energiska, påhittiga och envetna flickan, som i all välmening ibland lyckas ställa till det ordentligt för alla omkring sig.
En sak är i all fall klar. Med sådana barn blir livet aldrig tråkigt!

Hälsosamt och stärkande i fjällen

Veckan före sportlovet passade vi, som ännu inte har skolbarn, på att åka till Sälen för en veckas vintersemester. Det var vår familj tillsammans med J:s föräldrar och hans syster med man och barn.

Kusinerna lekte bra ihop, och trots lite förkylningar så förflöt veckan utan större missöden. Alla barnen lärde sig att stå på ett par skidor och lilla E ville nästan omgående åka knappliften själv. Efter ett par övningsåk med sin pappa så gick det fint att komma ur liften alldeles själv. Sedan övade vi på att svänga och bromsa. Till sist åkte hon "följa John" bakom J och tog sig ner för barnbacken nästan helt själv. Lillasyster använde rullbandet och fick hålla i en stav när hon förtjust gled ner för den svagt sluttande backen. Svänga och bromsa får vi öva på nästa år.

Egentligen tänkte vi nog att hon var lite för liten (igen) och hade inte hyrt några skidor till henne, men efter att ha lånat storasysters utrustning en stund så insåg hon det roliga och vi fick snällt gå tillbaka till uthyrningen och hämta ut de sötaste små röda pjäxor och Valle-skidor i minsta storleken.

Resten av tiden ägnades åt längdskidåkning, pulkarace och diverse inomhuslekar när kylan bet för hårt i de små barnakinderna. Tyvärr blir man hungrig av att vara ute och vintersporta, och min tanke om att hålla igen lite, gick all världens väg när ostar, vin och choklad kom fram på bordet efter att barnen lagt sig... Elände!

Sista dagen hyrde jag och J en snöskoter och gav oss upp bland fjällen. Det var skakigt och skumpigt och kallt som tusan. Vad är det för nedrans snål-jockar som har konstruerat en skoter utan uppvärmning på sittdynan bak? Tills sist, när jag höll på att förfrysa tårna,  fick vi byta plats eftersom man som förare av ovan nämnda fordon, inte bara har förmånen att njuta av rumpvärmare, utan dessutom värmehandtag och värme för fötterna.

Hela dagen var vi ute och körde och när vi kom hem till stugan var det underbart att få kura ihop sig i bastun en stund. På söndagen körde vi hem till Göteborg och det var ganska påfrestande. Svenska Rallyt på radion, babblande barn i baksätet och J som var dålig. Men hem kom vi, och det var ganska skönt, även om vi haft en väldigt bra vecka i snön.
Katten blev också glad när vi kom hem. Allt är bäst för henne när det är som vanligt... 

Frågor och svar

Att ha en fyraåring i sitt liv kan både vara utmanande och berikande. Framför allt så kräver det en hel del självbehärskning och uppfinningsrikedom.
Ta det här med frågorna. Visste ni hur många frågor som kan komma ur en fyraåring under en dag?
Nej, det visste inte jag heller förrän de kom smattrande som ur en kulspruta. Se här; ett axplock från de senaste dagarna:

- Mamma? Vem var din mamma när du var liten?
- Mamma? Vilka är det som är döda?
- Mamma? Hur dricker bebisar i magen?
- Mamma? Kan vi äta fiskpinnar alltid?
- Mamma? Varför hade Elsa bara en handske på sig på berget?

Det är högt och lågt, stora existentiella spörsmål som döden blandas med frågor om avföring och andra kroppsliga funktioner. Man vet aldrig riktigt vad som rör sig i det där lilla huvudet och vad som kommer ut. Men roligt är det! Nästan jämt.

Disney och grillor

I lördags var vi på Scandinavium och såg Disney on Ice. Det var Frost-tema och det passade våra små prinsessor utmärkt.
Vi hade nog räknat med att föreställningen kanske var lite för mycket för en 2,5-åring och bestämde att om det blev högljudda protester skulle någon av oss gå ut med henne en stund.

Nu bar det sig inte bättre än att det just var lilla S som föll för magin nere på isen. Trollbunden satt hon med uppspärrade ögon och följde allt som hände i sagans värld.
Lilla E var inte lika imponerad. Efter en stund trängde hon sig fram till mig och undrade om vi inte kunde gå hem...

Men vi höll ut hela showen och såg Elsa, Anna, Kristoffer och Olof sväva runt på isen till, tidvis lite, överdrivet hög musik. När allt var över åt vi tillsammans med tusen andra människor på Mc Donalds och ägnade mycket tid åt att förklara varför vi inte tänkte köpa några ballonger för 125 kronor styck till våra barn.

Nu har vi grundat för skridskoskolan som börjar på fredag och då får vi se om de är lika uthålliga. Kanske har vi egentligen två skridskoprinsessor utan att veta om det...

Januaris kranka blekhet...

Barnen blev sjuka strax före nyår. Lilla E och lilla S låg i var sin säng och brann av feber. När de passerade 40-grader på termometern blev vi allvarligt bekymrade.
Utrustade med saftglas och färgglada sugrör, satt vi på sängkanten och torkade snoriga näsor, tröstade och vände på kuddar så den svala sidan kom upp. Vi bar ut våra små sjuklingar till soffan när de orkade ligga uppallade och titta på TV en stund, och bar sedan tillbaka dem när de somnat.

Vi trugade med glass och oroades när de små gav upp efter två skedar. Våra barn som nästan aldrig är sjuka, hängde som två trasor med feberglansiga ögon.

Efter några dagar återhämtade sig lilla S och när hon levererade ett par rejäla raseriutbrott över småsaker förstod vi att hon var helt återställd. Men storasyster var det värre med. Trött och hängig, blek och tunn utan större intresse för något annat än att vila, var hon långt ifrån den glada och pigga flicka hon brukar vara.
Vi tog henne till Vårdcentralen i ett par omgångar, men de konstaterade bara influensa och meddelade att virus är bara att vänta ut. Nu har det gått över två veckor och hon är fortfarande inte helt bra. Febern är för all del borta men blekheten och de mörka ringarna under ögonen består. Nu först har hon börjat äta lite bättre men hon är trött.

Det är svårt att se sina barn må dåligt även om det är något man vet går över. När hostan skräller i bröstet och de gråter över värkande öron. Nu är det vila som gäller, och så får vi hoppas att båda är helt återställda efter helgen.