Schlagertider

I morgon är det dags för schlagerfinalen, eller melodifestivalen, vilket man nu föredrar. Detta musikaliskt tveksamma TV-evenemang är ett tidsfördriv i längtan efter vår och värme som lika tvärsäkert varje år delar svenska folket i tre läger: De som tittar och älskar att hata det. De som inte tittar och älskar att hata det, och slutligen de som inte bryr sig ett skit, och därmed inte har en aning om vad alla andra talar om. Jo och så den lilla promillen som har Christer Björkman som sin husgud, kan rabbla alla vinnare sedan 1958, klär sig i paljetter och fjäderboa och skålar i champagne framför TV:n varje lördag då bidragen presenteras.

Låt mig omgående komma ut ur garderoben och förkunna att jag älskar´t!

Ända sedan jag som barn med studs och gamman i TV-soffan såg Carola och Herreys; läppglansade och hårsprayade, leverera trallvänliga melodier och svängiga tonartshöjningar har jag aldrig missat en omgång.

Men idag är den sprudlande entusiasmen jag uppvisade i barndomen något dämpad. I takt med att bra musik har fått ge vika åt trams och "artister" som överhuvudtaget inte kan sjunga har underhållningsvärdet förskjutits. Rätt låt vinner aldrig och ibland funderar man kring om det verkligen är en låt man hör. Skamset tillstår jag att mitt engagemang, av nyss nämnda anledning nu för tiden istället drivs av kritik ...

Jag går igång på att, på säkert avstånd och utom hörhåll för de tilltalade, håna och göra mig lustig över usla sångarinsatser, fula scenkläder och totalt värdelösa låtar.

Jag som vanligtvis anser mig vara en vänlig person med omsorg om andra, förvandlas till ett schlagermonster som öser ur sig spydiga kommentarer med ostbågssmulor fräsande ur mungiporna.

J tar det hela med ro. Han sitter med datorn i knät och kikar då och då upp över kanten för att instämmande humma eller besvara ett utspel som tarvar en bekräftelse.

Men på´t igen hörni. I morgon är det final minsann och jag har laddat upp med extra stor påse ostbågar och laddat åsiktskanonen.

- Nuuuuu kör vi!!!

Tvära kast

Igår var jag mentalt någon annanstans när jag lämnade flickorna på förskolan och lite förstrött vinkade jag åt dem och sa.
- Vi ses i morgon.
En sekund tog det innan jag noterade de uppspärrade ögonen och osäkra leendena, varpå jag givetvis försäkrade mina döttrar om att jag faktiskt skulle komma och hämta dem under eftermiddagen och inte dagen därpå.

Idag var jag där jag skulle, men det var inte bussen. Den sedvanligt dåliga sömnen och ohemuligt tidiga uppstigningen, inför den stundande tjänsteresan till Stockholm toppades av en inställd buss.

Det gjorde nu för all del inte så mycket, eftersom vi inte bor på landsbygden och därmed faktiskt har tillgång till många bussar trots den arla morgontimman. Tåget avgicks också i tid från Centralen men sedan tog turen slut. I Skövde stannade vi och fick information via högtalarna att det skett en personolycka norr om Skövde. All trafik till och från Stockholm var därmed stoppad och en lång väntan inleddes. Min inledande känsla var irritation men den övergick snabbt i lättnad över att jag levde och satt på ett tåg i värme, med tillgång till toalett och en bistro. Två timmar senare sitter vi fortfarande här. Men mig är det faktiskt inte synd om alls. Lite perspektiv på livet är sunt ibland...

Packa pappa Pekkas kappsäck...

Den stora packningen är inledd.
Snart bär det av mot snövita vidder (ca 130 cm snödjup faktiskt...) och frostnupna dagar med minus tio och nedåt.
Det ska bli härligt att få komma iväg, men packningen för dylika resor är ett ångestfyllt moment. Hur i hela fridens dagar ska vi få med allt? Sängkläder, handdukar, badkläder, tjocka kläder, varma kläder, fodrade kläder, stövlar, kängor, mat, dryck, snacks, böcker, pyssel, spel, pulkor och stjärtlappar, hjälmar och solglasögon, och listan bara växer...

Jag är för övrigt grym på att organisera; det finns ingen som packar en diskmaskin som jag. Varenda liten yta och skrymsle är utnyttjad och allt brukar få plats i en omgång. Men att packa inför en resa är knepigt när man packar för fler än sig själv. Om man inte bockar av allt man packat ner på sin väl förberedda och genomarbetade packlista så är man snart helt lost.

Men sedan är det ju ingen katastrof om något glöms, det är värre att någon glöms och det har tack och lov ännu aldrig hänt oss. Båda barnen har alltid kommit med.

Annars rullar det på i vardagen. Vi väntar med spänning på besked från kommunen om var de har för avsikt att placera vår sexåring i skola till hösten. Redan nu förbereder hon sig genom att med liv och lust gå in för lek med siffor och bokstäver. Jag blir mest trött när andra föräldrar (mammor) ska jämföra mognad och prestation genom att lite i förbifarten nämna att deras barn minsann är så försigkommen så att hon faktiskt redan både kan läsa och skriva.

Roligt för dem, men inte så kul för barnet kanske. Jag minns själv att jag var så intresserad att jag vid skolstarten vid sju års ålder också kunde både läsa och skriva, men att det den gången bara blev till min nackdel. Det innebar att jag fick sitta av tiden i klassrummet tills mina kamrater kom ikapp. Idag har man ett lite annat förhållningssätt till barns olika kunskapsnivåer, behov och inlärningstakt men jag tänker att man faktiskt är i skolan för att kunna lära sig saker. Man MÅSTE inte kunna det innan man ens har börjat. De stackars barnen ska ju ändå gå i skolan under många år så det blir nog tid för att lära sig det som ska läras in så småningom.

Det påminner mig om en söt liten historia:

Första dagen i skolan ville lille Pelle inte släppa sin pappas hand. Pappan försökte trösta sin son:
- Du behöver bara gå i skolan i nio år.
Med tårar i ögonen vände sig Pelle mot honom och sa:
- Du glömmer väl inte att hämta mig då?

Januari-blues

Som en sur, kall och grå bakfylla. Så kan man beskriva känslan efter att jul och nyår har passerat. Från glimmande juleljus och tindrande barnaögon, till barrande gran, dammigt pepparkakshus och en känsla av att vara kött- och sockerförgiftad.
Oxveckorna släpar sig fram, innerligt långsamt, förkylningarna avlöser varandra och den smutsgrå vardagen ligger som en blöt filt över oss.
Nästa större begivenhet att glädjas åt, är den obligatoriska skidsemestern i Sälen i februari men dit känns det långt.

Vi försöker fylla helgerna med meningsfullt innehåll, som i lördags då vi besökte Tuve ishall med flickorna. Jag inledde utflykten med att förklara att det var pappas uppgift att agera instruktör på isen, eftersom deras ömma moder aldrig varit uthållig nog att lära sig åka skridskor, och att det nu var för sent för mig. Deras far är lyckligtvis väl slängd på hockeyrören.
De var duktiga och kämpade på bra men efter en stund tröttnade lilla S och ville hellre sitta på bänken och äta pepparkakor. Lilla E harvade på ett bra tag till och såg faktiskt ut att trivas på isen.

I söndags välsignades vi av en gnutta sol och då tog vi en promenad runt Slättadamm och reagerade på ett konstigt ljud. Det lät märkligt, som en fågel, lite likt en storspov, och innan vi förstod vart ljudet kom ifrån, tog det ett bra tag. Ljudet uppstod när man kastade sten på den tunna isen. Plötsligt skulle alla söndagsflanörer prova att kasta sten och ljuden ekade i dalen.
- Många isfåglar idag! konstaterade en kvinna när hon passerade oss, och det var ju en passande beskrivning. Ett märkligt och lite mystiskt ljud men vackert på något sätt.

För att stå ut med den urvattnade tillvaron bestämde jag mig under måndagsmorgonen för att leva under devisen: - Räkna de lyckliga stunderna blott.

Som jag många gånger tidigare har konstaterat, finns det alltid de som har det jävligare än man själv, och att det inte är så förbannat eländigt som jag försöker påskina. Det finns mycket kvar att glädjas åt och nu går vi mot ljusare tider. Det inger hopp!

Det ofria skolvalet

Det har blivit dags att välja skola för vår blivande sexåring, Vi bor i ett så kallat primärområde inom Lundby stadsdelsförvaltning. I vårt närområde finns en skola. En liten F-5-skola som var på väg att läggas ner under 90-talet eftersom det var så få barn som gick där. Sättet man hanterade skolan på var skamligt. Man lät helt enkelt bli att hålla den i skick, undvek att sätta in vikarier när det behövdes, drog ner på underhållet och blundade medan skolan höll på att självdö.

Då hände något. Föräldrarna gick ihop och reste sig mot kommunen. Man bildade en föräldraförening som med gemensamma krafter räddade kvar skolan. Man anordnade fixar-dagar där man lagade, målade och städade. Man turades om att bemanna när det fattades folk i bamba, städet eller i vaktmästarfunktionen. Det var ett enträget slit som till sist gav resultat då en begynnande generationsväxling i området genererade ett ökat elevunderlag. Först då insåg man från kommunens sida att det var nödvändigt att låta skolan vara kvar. Det var då det...

Idag är situationen den motsatta. Under de senaste tio åren, med en drastisk ökning under de senaste fem, har nästan samtliga villor i området bytt ägare och barnfamiljer har flyttat in.

Men skolan har inte byggts ut i samma omfattning.

Det innebär i praktiken att den naturliga ordningen, där samtliga barn i samma område "tillhör" en viss skola och är garanterade plats där är upphävd. På samma gata kan hälften av barnen få plats på skolan tack vare den s.k syskonförturen, dvs att de har ett äldre syskon som redan går på skolan eller att de bor geografiskt närmare. Och då talar vi om meter. METER.

Man tar en passare, sätter nålen på skolan och drar en cirkel som motsvarar två km från mittpunkten. redan inom en km finns det över 30 barn som är födda 2012 och kommer att söka förskoleklass. När man räknar bort alla de barn som har syskonförtur så är resten kvar. Det innebär att vårt "fria" skolval avgörs av att vi inte bor i direkt anslutning till skolan. Grannen som har 25 meter kortare väg till skolan kan ha turen att få ha sitt barn där, men vi som idag har en så kort väg att vi kan promenera dit, kan istället tvingas köra vårt barn till en annan skola.

Barnen som är grannar och leker tillsammans på fritiden får inte gå i samma skola på grund av kommunens ovilja att lösa, eller ens se problemet. Från och med hösten 2018 kommer förskoleklass dessutom att bli obligatoriskt. Skolplikt för 6-åringen och ett krav att se till att barnet hämtas och lämnas någon annanstans än i närområdet. Miljömässigt och ekonomiskt är det hål i huvudet. För att inte tala om barnens bästa...

Men här kommer ett finfint förslag: Om ni nu vet att inflyttningen ökar och att det är många barn födda 2012. Varför inte då lösa problemet som man gjort på andra ställen genom att sätta upp moduler? På så sätt skulle man inte exkludera ett antal barn som inte har gjort något fel mer än att deras arma föräldrar inte fattat att de borde ha köpt ett av husen som ligger granne med skolan.
Något är fel här. Och de går som vanligt ut över de som inte har en egen röst; barnen.

Räkna de lyckliga stunderna blott...

Ibland kommer det glimtar av lycka.
Snabbt fladdrar de förbi på skira fjärilsvingar, genom den grå vardagen, snuddar vid ens inre, och i nästa andetag är allt som vanligt igen.

I morse kände jag det. När väckningslarmet på mobilen plingade, och den lilla varma barnkroppen kurade in sig mot mig. Det trassliga ljusa håret draperat över den mjukt rundade kinden. Ett litet varmt och sömnigt barn, som drar täcket tätare runt sig och undrar om det är morgon. Lycka.

Annars finns det inte så mycket att glädjas åt nu för tiden. Det är mörkt, blött och kallt. Grå och trött vardag. Arga och ledsna barn som vill bestämma. Ska bestämma!

Oförstående står vi vid sidan och betraktar hur vårt barn söker den ena konflikten efter den andra. Skapar konflikter där ingen borde finnas. Vill bestämma. SKA bestämma...

När vi orkar är vi tillmötesgående inom rimlighetens gräns, ibland till och med utanför.
Ibland orkar vi inte. Vi blir de föräldrarna vi inte vill vara. Som höjer rösterna, bär in det sparkande skrikande barnet på sitt rum för att lugna ner sig, som inte längre orkar resonera, förklara, jämka eller kompromissa.

Och sedan, när skriken har lagt sig, och endast den hulkande torra gråten finns kvar kan vi prata. Om vi orkar, så pratar vi om det som hände, hur det kändes och varför det blev som det blev. Hur vi ska göra nu.
Med våta kinder och tårar i ögonfransarna lägger hon sina mjuka runda armar om halsen på oss och säger förlåt.

Den varma lilla människan med sitt ljusa trassliga hår, som vill bestämma. Ska bestämma...

En vecka i värmen

Så äntligen...


I bitande januarikyla bokade vi vår höstresa till Cypern, och dag för dag blev vår annalkande semester mer påtaglig. Sommaren var sval och blåsig och vår längtan efter sol, ljus och värme var överhängande.
Fredagen 6:e oktober, nästan på dagen två år sedan jag opererades bar det av. Flyget avgick kl 07.00 och snälle svärfar körde oss till Landvetter ohemuligt tidigt. Barnens trötthet balanserades upp av deras spänning och förväntan och när vi köat oss igenom incheckning, säkerhetskontroll samt klarat av diverse toalettbesök blev det äntligen dags att gå ombord.

De var tålmodiga och väldigt duktiga. Annars är inte väntan deras bästa gren men de uppförde sig exemplariskt och fördrev den fyra timmar långa flygningen med att spela spel, titta på film och surfa runt bland barn-apparna på våra telefoner. Förutseende föräldrar som vi är, hade vi på förhand inhandlat varsina hörlurar så ingen stördes av blippande spelljud som annars kan göra en människa smått galen.
(J tillrättavisade också en mamma i stolsraden bakom oss som lät sin son spela ett extremt högljutt spel på sin ipad utan hörlurar)


När vi kom fram väntade en transferbuss som sedan tog oss till Protaras och vårt hotell Marlita Beach, ca en timma från flygplatsen i Lacarna.
Det hade hunnit bli sen eftermiddag, men direkt efter att vi installerat oss i vår lägenhet slängde vi på oss badkläder och tog ett dopp i havet. Det var underbart!









De följande dagarna varvade vi strand, pool, mat och dryck med promenader, glass och UNO-spel.  En dag som inledningsvis var lite molnig, tog vi bussen till Ayia Napa och strosade runt nere vid hamnen där vi också åt en god lunch med utsikt över turistbåtarna som styrde ut på det turkost glittrande Medelhavet. Det var ungefär samma temperatur hela veckan, behagliga 26-27 grader och ca 25 i havet. Poolen kändes lite kall men det var ett lätt obehag man kan stå ut med när man har det så gott som vi hade det.


Tre av dagarna tog vi lokalbussen till Konnos beach. En underbar liten strand med kritvit sand och klart vatten och där låg vi mer eller mindre i blöt oavbrutet,med lunchpaus på en skuggig servering en bit upp. Barnen älskade det och vi med!

Fanns det något att klaga på? Absolut, men små skitsaker har ringa betydelse i det stora hela, och när vi kom hem kunde vi konstatera att vår resa överträffat våra förväntningar.  Vi har haft en underbar vecka tillsammans, och tankat på energi som vi så väl behöver resten av den mörka och kalla hösten, innan juleljusen kan lysa upp mörkret och dämpa tungsinnet.