Vi kom att tala om vår skoltid, min sambo och jag, och lite nostalgiskt mindes vi hur man prydligt klädde insidan av sin bänk i fint blankt papper, omsorgsfullt utvalt tillsammans med böckerna (som var knivigare att slå in och därför fick man be mamma om hjälp) Vi fortsatte in på den nu så sällsynta doften av nyvässad blyertspenna och alla penn.promenader man företog sig till frökens kateder och vässaren när lektionen var tråkig.
Vi kom därefter osökt in på skolmaten och allt rysligt man petat i sig under stora kval. Men vi lyckades också komma på några maträtter som man faktiskt tyckte väldigt mycket om. I mitt fall var det spaghetti eller makaroner med köttfärssås, och den panerade fisken med potatis och stuvad spenat. När jag avslutat den meningen sprack J upp i ett saligt leende och utbrast:
- Göteburgare!
Jag stirrade på honom helt oförstående tills han förklarade att en Göteburgare var det som serverades i Göteborgs skolor istället för hamburgare. Det var helt enkelt en stor och väldigt lätt stekt skiva falukorv i ett hamburgerbröd som serverades med potatismos och sallad.
Eftersom jag är uppvuxen över fem mil öster om Göteborg så var Göteburgare ett helt okänt begrepp för mig. Han fortsatte sitt hyllningstal över den fantastiska maträtten och avslutade entusiastiskt att just det skulle vi äta till lunch idag!
Jag ville inte på något sätt förta hans glädje och förväntan men jag kunde inte låta bli att ifrågasätta om det verkligen var så gott, det lät inte som någon smaksensation direkt... Han höll ännu ett kort brandtal till Göteburgarens ära för att övertyga mig, och avslutade med att beslutsamt flyga upp ur soffan och ut genom dörren för att åka till affären och handla falukorv, hamburgerbröd och potatis.
Nu sitter jag här i soffan och ler åt hans härliga spontana infall. Det gör inget om jag inte tycker om det. Jag är beredd att testa, och potatismos är i alla fall väldigt gott!
söndag 19 februari 2012
torsdag 16 februari 2012
Respekt för er old-timers där ute!
Stavar av finaste tjock ekparkett, omsorgsfullt ihoppusslade för 65 år sedan av ett proffs, var numer en fin historia, och inget som moderna hantverkare ägnar sig åt. Trist! tänkte vi, och funderade på om det inte fanns någon pensionerad snickare eller golvläggare som skulle kunna hjälpa oss.
Någon som fortfarande har handlaget och kan knepen att få det snyggt. Så efter lite funderande skickade jag iväg ett mail till Veteranpoolen och fick nästan med vändande post ett meddelande om att de hade en pensionerad träslöjdslärare som nog skulle kunna passa för uppdraget.
Vilken lycka! Farbror Kjell var här en kväll i veckan och granskade vårt dilemma. Han kom med tips och goda råd, mätte och lade sig förtjust på knä och kände på golvet.
- Det här, sa han med ett belåtet leende, är det absolut bästa golv man kan ha. 65 år och lika fint och känn vilken tjocklek, vilken kvalitet! Det får ni inte i ett nytt golv!
Han har så rätt. Det som är gammalt är ofta gediget och äkta. Precis som han själv, och alla andra seniorer där ute. Alla som har jobbat hårt men med en yrkesstolthet som inte är så vanlig idag.
En annan grupp som också bör nämnas i samma respektfulla ordalag är alla tanter. Alla ni ordentliga, flitiga och rara damer som bar upp Sverige med ert slit. Ni som tog hand om hus och hem, man och barn. Ni som lappade, lagade, syltade, saftade, kokade, stekte och bakade. Ni som grävde i jorden, odlade och ansade, snålade och sparade för att få hushållskassan att gå ihop.Ni är omskrivna i en fantastisk bok som jag måste få rekommendera. Den heter "De sista tanterna" och är en hyllning till alla de kvinnor som man idag går förbi på gatan utan att se. Tanterna i grå eller beige poplin-kappa och basker eller mössa, med handväskan i ett fast grepp och fotriktiga skor. De som är så oansenliga får här berätta sin historia och den är alldeles underbar!
Min mormor (frid över hennes minne) var en sådan tant. Alltid bullar i frysen och hemmagjord saft i skafferiet. Omsorg, flit och redlighet. Hon var en stor del av den lyckligare tiden under min barndom och jag är henne för evigt tacksam!
fredag 10 februari 2012
Rivande-fasen
Så har vi påbörjat köksprojektet på allvar. I helgen rev vi ner väggarna med de halvt fungerande skjutdörrarna i original från 1947 i matsalen. Dessutom monterade vi ner ytterligare två väggar bakom vilka två garderober en gång i tiden gömts.
Säga vad man vill om gamla hus, men rackarns vilket gediget arbete man lade ner, och vilket praktfullt material! Vi slet som djur (Mest J givetvis) med att bända loss gamla fina träplank av stabilaste kärnvirke och lassa ner mängder med sågspån i svarta sopsäckar. Man sparade minsann inte på spik under efterkrigstiden och vi stönade åt de grova doningarna som likt mäktiga spjut satt djupt inhamrade i foder och brädor, ditbankade av grova arbetarhänder för 65 år sedan.
Efter en veckas intensivt brytande och bändande med kofot, sågande och slitande kan vi nu betrakta resultatet. Ett helt öppet vardagsrum från yttervägg till yttervägg.
Nu är det dags att förbereda för det nya innertaket och lägga i parkettstavar på de ställen där de forna väggarna stod.
Fortsättning följer och jag lovar att hålla er uppdaterade på projekt Kök.
Säga vad man vill om gamla hus, men rackarns vilket gediget arbete man lade ner, och vilket praktfullt material! Vi slet som djur (Mest J givetvis) med att bända loss gamla fina träplank av stabilaste kärnvirke och lassa ner mängder med sågspån i svarta sopsäckar. Man sparade minsann inte på spik under efterkrigstiden och vi stönade åt de grova doningarna som likt mäktiga spjut satt djupt inhamrade i foder och brädor, ditbankade av grova arbetarhänder för 65 år sedan.
Efter en veckas intensivt brytande och bändande med kofot, sågande och slitande kan vi nu betrakta resultatet. Ett helt öppet vardagsrum från yttervägg till yttervägg.
Nu är det dags att förbereda för det nya innertaket och lägga i parkettstavar på de ställen där de forna väggarna stod.
Fortsättning följer och jag lovar att hålla er uppdaterade på projekt Kök.
tisdag 31 januari 2012
Gammal vänskap rostar aldrig
Idag hälsade jag på en gammal vän till mig som jag inte träffat på ett par år.
Visst är det märkligt hur man, med en del människor, bara kan plocka upp tråden där man var? Trots att flera år har förflutit infinner sig den där goa känslan direkt, där man känner att det är samma person som man lärde känna, och hade så kul med.
Vi pratade gamla minnen, skrattade åt dråpliga saker vi upplevt ihop och uppdaterade varandra på det som hänt sedan sist.
Det kändes underbart att återuppta den kontakten och trots tiden som förflutit hade vi fortfarande mycket att prata om.
I en vänskapsrelation har man båda ett ansvar att upprätthålla kontakten men ibland glider man ifrån varandra. Trots goda intentioner rullar vardagen på och rätt som det är har flera år passerat. Jag ska verkligen försöka att vårda den här vänskapen lite bättre. Livet är för kort för att slösa med sina vänner.
Visst är det märkligt hur man, med en del människor, bara kan plocka upp tråden där man var? Trots att flera år har förflutit infinner sig den där goa känslan direkt, där man känner att det är samma person som man lärde känna, och hade så kul med.
Vi pratade gamla minnen, skrattade åt dråpliga saker vi upplevt ihop och uppdaterade varandra på det som hänt sedan sist.
Det kändes underbart att återuppta den kontakten och trots tiden som förflutit hade vi fortfarande mycket att prata om.
I en vänskapsrelation har man båda ett ansvar att upprätthålla kontakten men ibland glider man ifrån varandra. Trots goda intentioner rullar vardagen på och rätt som det är har flera år passerat. Jag ska verkligen försöka att vårda den här vänskapen lite bättre. Livet är för kort för att slösa med sina vänner.
lördag 21 januari 2012
Snö och kök
Idag var det den stora köks-tittar-dagen för mig och J.
Vi har ritat och funderat, reviderat och ändrat alla skisser, tänkt ett varv igen och sedan börjat om...
I vårt hus har vi på vårt bo-plan endast ett sovrum. Däremot har vi ett tämligen väl tilltaget vardagsrum med tillhörande matsal i fil med skjutdörrar.
Just matsal känns lite overkill när man, som vi, mest intar måltider framför TV:n och endast nyttjar matsalen när det kommer gäster. I köket sitter vi aldrig och äter. Den lilla alkoven där köksbordet trängs med två stolar känns inte alls funktionell.
Vad gör man då? Jo: Man flyttar köket från dess befintliga plats till matsalen. Därefter slår man bort de två väggsnuttarna in mot vardagsrummet där skjutdörrarna ändå alltid står öppna och utgör ett öppet valv. Vad får man då? Jo: En öppen planlösning mellan kök och vardagsrum med matsalsmöbeln förflyttad endast ett par meter in mot tv-hörnan och gott om plats för ett snitsigt kök längs med bortersta väggen. Och vad mer? Jo: Man får ännu ett sovrum där det gamla köket låg. Visserligen ett lite märkligt L-format rum men ändå!
Så idag gav vi oss ut i akt och mening att rekognosera marknaden för kök. På morgonen just denna dag drog ett kraftigt snöväder in över västkusten och våra besök på diverse köksåterförsäljare akompanjerades av dåligt väglag och förfäran över våra medtrafikanter som tycktes helt oförstående inför det blöta och halkiga vita.
Visst är det märkligt hur en del bilister tycks sluta tänka när vädret skiftar? Plötsligt utför de helt obegripliga manövrar, kör mot enkelriktat, tvärnitar vid rödljus och struntar högaktningsfullt i att hålla ett lämpligt avstånd till framförvarande bil.
Nåväl! Efter en hel dags flängande mellan olika firmor i snömodden fann vi så äntligen vårt drömkök! Inne på Kvänum satt det uppmonterat. Ett vitt retro-kök i funkis-stil men med moderna lösningar som mjukstängande luckor och lättrullande lådor. Det var perfekt. Utom priset...
Smakar det så kostar det, och en billig variant skulle kosta minimum 129 000 kr utan bänk, diskho, blandare eller vitvaror! Som hittat...
Ordet drömkök har fått en ny innebörd. Det där köket kan man bara drömma om!
Vi har ritat och funderat, reviderat och ändrat alla skisser, tänkt ett varv igen och sedan börjat om...
I vårt hus har vi på vårt bo-plan endast ett sovrum. Däremot har vi ett tämligen väl tilltaget vardagsrum med tillhörande matsal i fil med skjutdörrar.
Just matsal känns lite overkill när man, som vi, mest intar måltider framför TV:n och endast nyttjar matsalen när det kommer gäster. I köket sitter vi aldrig och äter. Den lilla alkoven där köksbordet trängs med två stolar känns inte alls funktionell.
Vad gör man då? Jo: Man flyttar köket från dess befintliga plats till matsalen. Därefter slår man bort de två väggsnuttarna in mot vardagsrummet där skjutdörrarna ändå alltid står öppna och utgör ett öppet valv. Vad får man då? Jo: En öppen planlösning mellan kök och vardagsrum med matsalsmöbeln förflyttad endast ett par meter in mot tv-hörnan och gott om plats för ett snitsigt kök längs med bortersta väggen. Och vad mer? Jo: Man får ännu ett sovrum där det gamla köket låg. Visserligen ett lite märkligt L-format rum men ändå!
Så idag gav vi oss ut i akt och mening att rekognosera marknaden för kök. På morgonen just denna dag drog ett kraftigt snöväder in över västkusten och våra besök på diverse köksåterförsäljare akompanjerades av dåligt väglag och förfäran över våra medtrafikanter som tycktes helt oförstående inför det blöta och halkiga vita.
Visst är det märkligt hur en del bilister tycks sluta tänka när vädret skiftar? Plötsligt utför de helt obegripliga manövrar, kör mot enkelriktat, tvärnitar vid rödljus och struntar högaktningsfullt i att hålla ett lämpligt avstånd till framförvarande bil.
Nåväl! Efter en hel dags flängande mellan olika firmor i snömodden fann vi så äntligen vårt drömkök! Inne på Kvänum satt det uppmonterat. Ett vitt retro-kök i funkis-stil men med moderna lösningar som mjukstängande luckor och lättrullande lådor. Det var perfekt. Utom priset...Smakar det så kostar det, och en billig variant skulle kosta minimum 129 000 kr utan bänk, diskho, blandare eller vitvaror! Som hittat...
Ordet drömkök har fått en ny innebörd. Det där köket kan man bara drömma om!
torsdag 5 januari 2012
Vädergnäll
Låt mig bara få spy ur mig här och nu: Jag hatar regn och blåst!!
De senaste veckorna har varit mer än välfyllda av slikt väder och jag avskyr det innerligt. Jag får så ont i huvudet när de så påhittigt namngivna stormarna viner kring öronen och himlen är smutsigt grå eller svart.
De läsare som följt bloggen ett tag, vet att jag stundom plågas av väderframkallade migränattacker och den senaste tiden har det varit väl mycket huvudvärk i mitt liv.
Idag jobbade jag halv dag (som mitt finfina kollektivavtal föreskriver) dag före röd dag och det innebar att jag till min förundran kom hem i dagsljus. Det kändes som evigheter sedan. När jag åker till jobbet strax före halv åtta är det mörkt, och när jag kommer hem från jobbet vid halv fem är det lika mörkt.
Jag vet att det är ett lyxproblem att gnälla över vädret, sådant som man ägnar sig åt när man inte har några riktiga problem, men för mig börjar det här skitvädret i kombination med mörkret påverka min hälsa.
Sol, en decimeter snö och ett par minusgrader nu tack!
De senaste veckorna har varit mer än välfyllda av slikt väder och jag avskyr det innerligt. Jag får så ont i huvudet när de så påhittigt namngivna stormarna viner kring öronen och himlen är smutsigt grå eller svart.
De läsare som följt bloggen ett tag, vet att jag stundom plågas av väderframkallade migränattacker och den senaste tiden har det varit väl mycket huvudvärk i mitt liv.
Idag jobbade jag halv dag (som mitt finfina kollektivavtal föreskriver) dag före röd dag och det innebar att jag till min förundran kom hem i dagsljus. Det kändes som evigheter sedan. När jag åker till jobbet strax före halv åtta är det mörkt, och när jag kommer hem från jobbet vid halv fem är det lika mörkt.
Jag vet att det är ett lyxproblem att gnälla över vädret, sådant som man ägnar sig åt när man inte har några riktiga problem, men för mig börjar det här skitvädret i kombination med mörkret påverka min hälsa.
Sol, en decimeter snö och ett par minusgrader nu tack!
onsdag 28 december 2011
Mellandagsmätt
I år är det ett rentav uselt år ur ledighetssynpunkt. En arbetsgivarjul, som en del väljer att kalla den. Så jag tar mig till jobbet, trots att jag inte direkt darrar av iver och förväntan när klockan ringer. Det hade varit ganska skönt att få ligga och dra sig länge, äta lyxfrukost med julskinka på vörtbröd och till det en stor mugg varm oboy. Härligt onyttigt och precis så som julen i övrigt har varit.
Vi har ätit oss, nej förresten, frossat oss igenom julafton, juldagen och annandagen. Trots att många saker på julbordet har rationaliserats bort sedan en del år, är det ändå en imponerande laddning mat som man under plågsamma former vid andra omtaget lyckas få i sig.
Det första som rök på vårt julbord när den äldre generationen började försvinna var dopp i grytan. Flottigt och menlöst tyckte vi barn. Sedan försvann syltorna. Rullsylta och pressylta. Uäääck! (Vem i hela fridens namn äter det!!??) Leverpastejen fick också förpassas och allt till förmån för två nya ting som numera har blivit en tradition på vårt julbord som inte får missas; crepes med champinjonstuvning och mimosasallad. Givetvis ska det vara hemmalagat.
I övrigt har vi det mesta som traditionen bjuder, men eftersom jag vare sig äter gravad lax eller sill i någon form (som ännu finns kvar till min övriga familjs stora glädje) så blev det två trevliga och goda alternativ för mig! Annars har vi skinka, köttbullar och prinskorv, revbensspjäll, potatis till sillen, ägghalvor, rödkål och grönkål, sillsallad, Janssons frestelse, bröd, kex, ostar och säkert en hel del till som jag har glömt.
Sedan när man har ätit tills man vill gråta är det dags för dessert... Ris a la malta med sylt eller saftsås för den som så önskar. Givetvis är gröten preparerad med obscent mycket vaniljsocker och därtill en skållad mandel. I år var det J som fick mandeln trots att både jag och min syster grävde ordentligt i skålen innan vi tog till oss en portion.
Nu skulle man ju kunna tycka att ätandet hade nått sitt crescendo men icke! Ett par timmar senare är det dags för kaffe och tårta... I år bad jag min mor att skippa tårtan och istället serverade hon mandelmusslor med grädde och hjortronsylt. Som om det skulle fylla mindre!
På kvällen avslutar vi med att pressa i oss allt julgodis som jag producerat under dagarna närmast jul. Mozartkuber blandas med chokladkola, knäck, polkagrisfudge, konfekt med vit choklad och kokos samt praliner innehållande mandelmassa, nötter, hackade aprikoser indränkta i sherry.
Sedan vill man bara gå i ide. Tänker att man nog inte behöver äta på minst ett par dagar, men ack vad man bedrar sig. Magen är kraftigt utänjd och framåt kvällningen sitter det fint med en skinkmacka och en kopp té.
Helt galet!
Vi har ätit oss, nej förresten, frossat oss igenom julafton, juldagen och annandagen. Trots att många saker på julbordet har rationaliserats bort sedan en del år, är det ändå en imponerande laddning mat som man under plågsamma former vid andra omtaget lyckas få i sig.
Det första som rök på vårt julbord när den äldre generationen började försvinna var dopp i grytan. Flottigt och menlöst tyckte vi barn. Sedan försvann syltorna. Rullsylta och pressylta. Uäääck! (Vem i hela fridens namn äter det!!??) Leverpastejen fick också förpassas och allt till förmån för två nya ting som numera har blivit en tradition på vårt julbord som inte får missas; crepes med champinjonstuvning och mimosasallad. Givetvis ska det vara hemmalagat.
Sedan när man har ätit tills man vill gråta är det dags för dessert... Ris a la malta med sylt eller saftsås för den som så önskar. Givetvis är gröten preparerad med obscent mycket vaniljsocker och därtill en skållad mandel. I år var det J som fick mandeln trots att både jag och min syster grävde ordentligt i skålen innan vi tog till oss en portion.
Nu skulle man ju kunna tycka att ätandet hade nått sitt crescendo men icke! Ett par timmar senare är det dags för kaffe och tårta... I år bad jag min mor att skippa tårtan och istället serverade hon mandelmusslor med grädde och hjortronsylt. Som om det skulle fylla mindre!
På kvällen avslutar vi med att pressa i oss allt julgodis som jag producerat under dagarna närmast jul. Mozartkuber blandas med chokladkola, knäck, polkagrisfudge, konfekt med vit choklad och kokos samt praliner innehållande mandelmassa, nötter, hackade aprikoser indränkta i sherry.
Sedan vill man bara gå i ide. Tänker att man nog inte behöver äta på minst ett par dagar, men ack vad man bedrar sig. Magen är kraftigt utänjd och framåt kvällningen sitter det fint med en skinkmacka och en kopp té.
Helt galet!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)