Frågor och svar

Att ha en fyraåring i sitt liv kan både vara utmanande och berikande. Framför allt så kräver det en hel del självbehärskning och uppfinningsrikedom.
Ta det här med frågorna. Visste ni hur många frågor som kan komma ur en fyraåring under en dag?
Nej, det visste inte jag heller förrän de kom smattrande som ur en kulspruta. Se här; ett axplock från de senaste dagarna:

- Mamma? Vem var din mamma när du var liten?
- Mamma? Vilka är det som är döda?
- Mamma? Hur dricker bebisar i magen?
- Mamma? Kan vi äta fiskpinnar alltid?
- Mamma? Varför hade Elsa bara en handske på sig på berget?

Det är högt och lågt, stora existentiella spörsmål som döden blandas med frågor om avföring och andra kroppsliga funktioner. Man vet aldrig riktigt vad som rör sig i det där lilla huvudet och vad som kommer ut. Men roligt är det! Nästan jämt.

Disney och grillor

I lördags var vi på Scandinavium och såg Disney on Ice. Det var Frost-tema och det passade våra små prinsessor utmärkt.
Vi hade nog räknat med att föreställningen kanske var lite för mycket för en 2,5-åring och bestämde att om det blev högljudda protester skulle någon av oss gå ut med henne en stund.

Nu bar det sig inte bättre än att det just var lilla S som föll för magin nere på isen. Trollbunden satt hon med uppspärrade ögon och följde allt som hände i sagans värld.
Lilla E var inte lika imponerad. Efter en stund trängde hon sig fram till mig och undrade om vi inte kunde gå hem...

Men vi höll ut hela showen och såg Elsa, Anna, Kristoffer och Olof sväva runt på isen till, tidvis lite, överdrivet hög musik. När allt var över åt vi tillsammans med tusen andra människor på Mc Donalds och ägnade mycket tid åt att förklara varför vi inte tänkte köpa några ballonger för 125 kronor styck till våra barn.

Nu har vi grundat för skridskoskolan som börjar på fredag och då får vi se om de är lika uthålliga. Kanske har vi egentligen två skridskoprinsessor utan att veta om det...

Januaris kranka blekhet...

Barnen blev sjuka strax före nyår. Lilla E och lilla S låg i var sin säng och brann av feber. När de passerade 40-grader på termometern blev vi allvarligt bekymrade.
Utrustade med saftglas och färgglada sugrör, satt vi på sängkanten och torkade snoriga näsor, tröstade och vände på kuddar så den svala sidan kom upp. Vi bar ut våra små sjuklingar till soffan när de orkade ligga uppallade och titta på TV en stund, och bar sedan tillbaka dem när de somnat.

Vi trugade med glass och oroades när de små gav upp efter två skedar. Våra barn som nästan aldrig är sjuka, hängde som två trasor med feberglansiga ögon.

Efter några dagar återhämtade sig lilla S och när hon levererade ett par rejäla raseriutbrott över småsaker förstod vi att hon var helt återställd. Men storasyster var det värre med. Trött och hängig, blek och tunn utan större intresse för något annat än att vila, var hon långt ifrån den glada och pigga flicka hon brukar vara.
Vi tog henne till Vårdcentralen i ett par omgångar, men de konstaterade bara influensa och meddelade att virus är bara att vänta ut. Nu har det gått över två veckor och hon är fortfarande inte helt bra. Febern är för all del borta men blekheten och de mörka ringarna under ögonen består. Nu först har hon börjat äta lite bättre men hon är trött.

Det är svårt att se sina barn må dåligt även om det är något man vet går över. När hostan skräller i bröstet och de gråter över värkande öron. Nu är det vila som gäller, och så får vi hoppas att båda är helt återställda efter helgen.

Jul på Liseberg

I år har Liseberg öppet även under mellandagarna och då tänker vi passa på att besöka nöjesparken. Det har blivit många besök under året och vi hann faktiskt med en omgång i början av december tillsammans med min syster och hennes dotter.

Lilla E får ju åka allt på Kaninlandet, men sommarens och höstens besök blev lite ledsamma för lillasyster, som ännu inte uppnått 90 cm och därmed inte fick åka mer än en handfull attraktioner. Men nu i vinter hade det hänt grejor! Med stadiga vinterkängor på fötterna och lite pösig mössa på huvudet lyckades hon sträcka upp sig nog för att klara längdkravet och lyckan var gjord!

Hon åkte allt med förtjusning, och tjoade i högan sky. Liksom kusinen sträckte båda systrarna armarna i vädret under åkturerna och glädjen visste inga gränser.

Ikväll kör vi sista besöket för året och sedan ser vi fram emot sommaren 2017.

Slutfrossat

För mig följs julen vanligtvis av en period av uppsvullen mage, dästhet och ett tämligen dåligt samvete, och denna jul är inget undantag. Jag har ätit, gott och alldeles för mycket, och inte motionerat mer än att resa mig upp från soffan. Men nu får det vara slut med dumheterna.

Jag känner mig nästan lite mat-förgiftad. Alltså inte sådär så man kräks av dålig mat, utan enkom för att jag ätit för fet, för söt och för mycket mat, blandat med julmust, glögg och andra kariesfestliga drycker som jag vanligtvis inte brukar dricka. En fräsch sallad med ett glas vatten känns oerhört lockande just nu.

Jag har nästan inte varit utanför dörren, och känner ett sug efter frisk luft och frostiga nyp i kinderna. Så frostigt är det just inte alls ute, men väl blåsigt så det räcker. Vi har haft storm över västkusten men vårt vedbodtak gick händelserna i förväg och blåste av redan natten mot julafton.

Så idag ägnade jag en stor del av lunchen åt att promenera. Man hinner ganska långt på 30 minuter och jag kände mig mycket piggare efter det. Nu är det bara att jobba bort resten av överflödskilona, det borde inte ta mer än sisådär tre, fyra månader.

Ganska ovärt att frossa fritt i en vecka för allt det arbetet kan jag tycka...

Räven raskar inte över isen...

... för is är det ont om, men tiden springer ifrån mig.

Nu är det dan före dan före, dan före dopparedan... (Eller hur det nu blir) Alltså; 3,5 dagar kvar till julafton...
På lördag är det dags att åter bänka sig framför Kalle Ankas jul, smörja kråset med alltför mycket och för fet mat, och se barnens ögon tindra av förväntan inför Tomtens besök.

E och S har sina önskelistor klara, och bedyrar ofta hur snälla de varit. Minnet är bra men kort...

Hemma har vi pyntat och klistrat tomtar både högt och lågt. Barnen kan i vanlig ordning inte låta bli att pilla på julgranskulorna och sticka sig på barren, och lilla E envisas med att låtsas att julgransljusen är lypsyl.

Men jag har överseende med det, för jag älskar julen. Enda smolket i glädjebägaren är att det inte så många lediga dagar som man får njuta av härligheten, och att vi ännu inte har lyckats hitta ett pepparkakshus för montering och dekoration. Idag gör jag ett nytt försök så får vi se hur det går.

Vad önskar du dig i julklapp?

En helt legitim fråga såhär dags på året.

Svaret är:
- Att alla barn ska vara trygga, varma, mätta och få gå i skolan...

Just nu kör Musikhjälpen sin insamling för alla barns rätt att få gå i skolan.

I en värld där tillvaron krossas av vuxna som krigar, och rädslan slår sönder barn inombords i takt med att bomberna faller, är kanske skolan den enda trygga punkten.

I Sverige klagar vi på skolan. Vi klagar på skolsystemet, betygsystemet, läxorna, lärarna och elevernas resultat. Barn i Sverige är bortskämda och curlade.

Men det finns en annan värld, ett annat liv som levs av hundratusentals barn. Barn i krig, naturkatastrofer och svält. Barn som inget hellre vill än att få gå i skolan och lära sig.

Vi borde vara så oändligt tacksamma. De flesta barn i Sverige får vara trygga, varma, mätta och de får gå i skolan.

Kan vi inte glömma våra lyxproblem för en stund och tänka på alla de barn som lider?
I Aleppo rasar striderna för fullt. Barnen är fast i det helvetet.
Barn som våra. Barn med drömmar, tankar, planer. Barn med sång i bröstet och spring i benen. Barn med silverklingande skratt.
Men skratten har tystnat i Aleppo. Barnen leker inte längre. De lider. Och längtar efter tiden före kriget. När barn fick vara barn. Och gå i skolan...