Ingen fara!

Lilla E har just fyllt två och är i det stadie då hon upptäcker och utvecklar sitt språk. Hon är som ett litet eko och upprepar glatt allt vi säger, alldeles oavsett om det är förmaningar, ömhetsbetygelser eller oförutsedda kraftuttryck som ibland har en tendens att slinka ur föräldrarna när de tappar något, snubblar eller slår sig. 

Som en liten papegoja återger hon konversationer vi haft, och det är svårt att hålla sig för skratt när hon låtsas prata i telefon och härmar både betoning och till och med kroppsspråk. Hon har ett imponerande ordförråd även om det ibland är obegripligt, men det är alldeles bedårande att höra henne ropa: 

- Äckliiiing!!! (älskling)

När hon blir arg morrar hon och skriker - Itte heller!!! och Vill itte! 

Hon försöker förmedla sig, men ibland går det inte hem hos mottagarna. Förra veckan var ett sådant tillfälle. Jag hade lastat in barnen i bilen och var på väg till Borås och mina föräldrar. Stämningen var till en början god och lilla E höll sig sysselsatt med lite leksaker och en gammal tidning som låg kvarglömd. Lillasyster sov. När vi kommit till Landvetter började lilla E att gnälla och ynka. Jag blev lite irriterad eftersom hon både var mätt och utsövd och rimligen inte hade någon anledning att vara missnöjd. Ynkadet tilltog och lilla E började skruva på sig och sa - Inte ba! - Inte ba! 

Och det var verkligen inte bra. Plötsligt hörde jag henne hosta till och sedan ge upp ett illtjut. Hela frukosten hade kommit upp och landat över hennes mage, och var värre var; på hennes älskade kanin. Lilla E var hysterisk eftersom hon inte hade upplevt något liknande förut och jag blev tvungen att stanna vid vägkanten och sanera det värsta innan jag kunde svänga av vid en mack och köpa våtservetter. 

Stackars lilla E. Hon var så ledsen... Jag försökte lugna henne genom att förklara att det inte var någon fara. Händelsen upprepades tyvärr ett par mil senare men då var vi nästan framme hos mormor och morfar som hade förberett ett bad för lilla E, och en hink med såpvatten för bilbarnstolen. 

Av det lärde jag mig att lilla E blir åksjuk om hon har för mycket att greja med under färd. Inför hemresan tog jag bort allt som kunde distrahera så att det enda spännande blev utsikten genom fönstret och då gick det bra. 

Just uttrycket - "Det är ingen fara" har vi nog använt ganska frekvent eftersom lilla E gärna säger det till oss. Det började egentligen när vi försökte tvätta håret på barnet. Varje gång vi skulle blöta ner de tunna testarna skrek hon i panik och arbetade snabbt upp sig till ren hysteri. Hon var nästan inte kontaktbar trots att vi försäkrade henne om att det inte var något farligt att bli blöt i håret. 

Det slutade med att vi bestämde oss för att bara tvätta håret i nödfall, om hon hade fått något kladd i det eller liknande. Vi ville inte utsätta henne för det trauma hon upplevde att en hårtvätt utgjorde. 

Men det är lite hjärteknipande att se henne betrakta det utspillda mjölkglaset med sina himmelsblå ögon och sedan leende konstatera. 

- Ingen fara!