Besök på Sjöfartsmuséet

Igår var en osedvanligt trist och gråmulen dag.
För att aktivera oss själva och barnen bestämde vi oss för att besöka Sjöfartsmuséet. Jag har inte varit där sedan jag var tonåring och då var jag väl måttligt road av akvarierna med diverse västkustdjur. Men oj vad de har spottat upp sig sedan dess!
Nu fanns det underbara akvarier med hela korallrev där en mängd fiskar, sjöstjärnor och sjöhästar simmade omkring. Färgerna på koraller och havsdjur var helt fantastiska och både jag och J häpnade över det vi såg.
Barnen var inte lika fascinerade, men de ljusnade när de upptäckte den stora båten som man kunde klättra omkring på. Tillsammans med ett otal andra små vildbattingar klättrade och klängde de omkring som små apor en god stund innan vi kunde gå vidare till nästa anhalt för små barn.
Där fanns det en fiskebåt som gungade och krängde som på ett stormpiskat hav, som man kunde klättra upp i och bemanna styrhytten.
Efter en stund kunde jag konstatera att bara åsynen av skutan gjorde mig lätt illamående och gav mig en ursäkt att släntra vidare in i nästa utställningshall där man kunde följa en intressant utställning om utvandringen till Amerika.

Efter en och en halv timma hade både vi och småttingarna fått nog och vi gick till cafét där barnen utfodrades med pannkakor och glass. Sedan satte vi oss i bilen och medan båda systrarna sov sött körde vi en tur genom Härskogen och sedan hem igen.

Sämre söndagar kan man ha.

En sång för april....

Kommer ni håg Peter Le Marcs underbara Sång för april? De artister som bäst kan spegla känslor är i mitt tycke just nämnda sångare tillsammans med Tracy Chapman, Kent och Weeping Willows. Att spegla realism och vemod i så vackra textrader är en fantastisk bedrift. Musik är mäktig och kan framkalla så mycket känslor.

Nog om detta. Det är som sagt april, och jag har just avslutat min tionde behandling av tolv. Det börjar närma sig slutet och det känns otroligt skönt! Man har lyft ut den giftigaste cellgiften ur behandlingen och jag behöver inte bli så dålig, eftersom biverkningarna av det återstående preparatet inte är tillnärmelsevis lika vidriga...

Igår hade vi en avloppskille här och tittade på våra avlopp i källaren. Vi pratade en lång stund om hur vi skulle göra; relining och utbyte av huvudstammen och förberedelse av golvet i det blivande badrummet. Det var ett bra samtal som bara grusades lite när Sofia lyckades utföra nummer två i badkaret där även hennes storasyster satt. Plötsligt avbröts vi av ett vilt ylande.
- Mamma!!! Sofia BAJSADE i vattnet!!!!!

Snabbt fick jag upp båda ungarna och ställde dem i duschen. Under milda protester lyckades jag tvåla in dem och spola av dem samtidigt som J försökte fortsätta konversationen med hantverkaren utan att bryta ihop.
Undrar vad avloppskillen tänkte när han lämnade oss, men... Med sitt yrke borde han vara van vid lite skit, tänker jag...

Vad hände med sjukvården...?

Natten mellan tisdag och onsdag i föregående vecka fick jag så vansinnigt ont i magen. Jag vände och vred mig hela natten utan att kunna sova, och på morgonen var jag så trött...

Smärtorna gav inte med sig och efter en förhandling i Kungälv beslutade jag mig för att ringa Onkologen och be om råd.
Svaret jag fick var inte det jag ville ha:
- Det kan vara ett magsår, åk upp till akuten direkt!

Bedrövad tog jag mig till akuten vid lunchtid och satt ihopsjunken på en stol i väntrummet i några minuter innan jag till mig förvåning blev mottagen. Efter att ha informerat personalen om min situation och mediciner fick jag komma in på ett undersökningsrum. Där blev väntan desto längre... De försökte ta prover men som vanligt fanns det inga bra kärl att sticka i. Min Porta Kat var inte bedövad och därför ville jag inte bli stucken i den. Efter ett antal försök och blåmärken fick de äntligen ut några milliliter blod och kunde skicka proverna på analys. Ännu längre väntan...
Framåt tidig kväll återkom de med svar; proverna visade inget tydligt svar på varför jag hade ont.
Jag fick morfin och smärtan släppte tillfälligt.

Jag satte på ett bedövningsplåster på min venport och någon timma senare kom de för att sätta dropp.

Ytterligare en stund senare fick jag veta att jag var inbokad på en röntgen av magen vid kvart över sju. Tiden gick. Jag låg ensam på en brits och frös under kallt lysrörsljus i ett litet rum utan fönster. Klockan åtta körde de mig till röntgen och när bilderna var tagna åkte jag tillbaka till det lilla rummet. Timmarna gick och kl 12 på natten kom läkaren tillbaka med röntgensvaren; en liten trombocyt (blodpropp) vid magsäcken. Jag blev inlagd och kl. halv ett på natten fick jag äntligen komma upp på en avdelning och få en riktig säng. Jag fick mer dropp, blodförtunnande och ytterligare morfin.

De skickade iväg en remiss för en gastroskopi. (Då man går ner med en liten kamera i magen) och efter en natts orolig sömn (tanten i sängen bredvid snarkade som en skogshuggare) vaknade jag av nya undersökningar. De klämde och kände på magen, gav mig mer dropp och sa att de inväntade gastroskopin. Sedan låg jag och väntade, och väntade och väntade... Plötsligt drällde det in en massa sjukvårdspersonal som berättade att salarna skulle städas. De körde ut alla sängar i korridoren, slet ner draperier, monterade loss lampor och syrgasutrustning från väggarna och började köra med städmaskin i rummet. Personal sprang fram och tillbaka och jag funderade över vart vården tagit vägen...

När det blev kväll och vi var tillbaka på salen orkade jag inte mer. Jag bad dem ringa och fråga var någonstans jag fanns i prioriteringen till gastroskopi, men svaret jag fick var att ingen visste... Då bröt jag ihop. Började grina och givetvis blöda näsblod eftersom slemhinnorna är så sköra så varje gång jag snyter mig är det blod i näsduken. Jag sa att jag skulle skriva ut mig själv och åka hem, och att de fick kalla mig till en tid för gastroskopi. Tyckte att det var galet att jag skulle ta upp en vårdplats bara för att vänta. Jag hade inte ont längre och ville bara hem... Sjuksköterskan sprang och hämtade läkaren som stod och hummade en lång stund innan han sa de förlösande orden; vi släpper hem dig.

Sedan sa han något som gjorde mig så arg! - Vi struntar i gastroskopin....
Jag hade alltså legat inlagd i 16 timmar helt i onödan med dropp utan att få äta eller dricka någonting sedan onsdag morgon...! Han sa att det var samma behandling oavsett hur det såg ut, dvs maxdos Omeprazol och blodförtunnande sprutor. Jag packade ihop mina saker så snabbt jag kunde och fick med mig mediciner som skulle räcka över helgen. Sedan , åkte jag hem...!

Hem till J och barnen, hem till säng och soffa och hem till vardagen. Det var underbart, för det jag upplevde de två dygnen på Östra är inget jag vill vara med om igen... Vad hände med sjukvården...?

Jag ber om hjälp...

Det sitter långt inne. Ni som också är duktiga flickor vet hur svårt det är. Att be om hjälp...

Jag ringde sjukhuset och bad om att få ett samtal med en kurator. Vi bokade en tid i samband med min nästa behandling. Egentligen hade jag behövt få det innan. Att bli peppad och stärkt så att jag orkar ta mig igenom nästa omgång, men jag får försöka bita ihop. (Igen)

För övrigt hade vi en spännande natt i tisdags. Efter ca tre timmars sömn satte sig lilla S käpprätt upp i spjälsängen och gav upp ett vrål som fick håret att resa sig upp på armarna. Hon skrek hysteriskt och när jag försökte ta upp henne i famnen och lugna henne, fäktade hon och sparkade för att komma loss. Hon var inte kontaktbar och de fasansfulla skriken gjorde att jag för en sekund gick i spinn. - Brusten blindtarm? Blodpropp? Akut smärta någon annanstans? Ungen var helt okontrollerbar och hade det varit i filmens värld hade jag diagnostiserat henne som besatt.

I desperation ruskade jag henne något hårdare än milt och så.... vaknade hon till och var sig själv igen. Hon lade sig ner och somnade, helt utmattad efter vad jag misstänker var ett utslag av s.k nattskräck. Otäckt var det men nu vet vi att hon faktiskt inte är medveten om vad hon gör utan otroligt nog sover.

Och nu; något som förhoppningsvis gör det lite lättare att uthärda februari:

• Det är ljusare på morgonen och inte becksvart när man går till jobbet strax före åtta.
• Tulpanerna är som vackrast nu och man kan frossa i glada färger
• Om två veckor checkar jag och J in oss på Villa Sjötorp i Ljungskile för en weekend med god mat och dryck, vackra sekelskiftesmiljöer och mys.
• Efter det är februari nästan slut och mars inträder. Också en jävlig månad men något lättare eftersom den avslutas med påsk. (Jag älskar att fira högtider som ni vet!)

Tungt och trist

Ibland orkar man inte mer... Ibland tar krafterna slut och man rasar ner i mörker och förtvivlan. Ibland orkar man inte vara glad, modig och stark. Igår tog modet slut...

Mina två behandlingsdagar denna veckan har varit tunga och svåra. Jag drabbades av ett svårmod och tungt sinne som var svårt att hantera.

- Du är så stark, så fantastiskt att du kämpar på!
- Du klarar det här, tiden går ju så fort!
- Så duktig du är som jobbar och tar hand om två små barn under behandlingen!

De hejiga tillropen är väl menade och jag inser att det är av omsorg de sägs... Men igår orkade jag inte vara duktig längre. Jag orkade inte vara peppig och vid gott mod. Orkade inte mer...

Jag brast ut i tårar. Hulkade och snyftade mot axeln på en sköterskas sjukhusblå uniform. Bad om ursäkt för att jag var så svag, att jag inte riktigt orkade mer...

Orkar inte åka dit och känna sjukhuslukten, orkar inte med sticken, orkar inte känna obehaget, illamåendet, den fadda smaken i munnen, orkar inte leva i tvåveckorsintervaller. Jag vill inte mer...

Jag vill vara stark och frisk, fri att göra vad jag vill. Jag vill leva. Det här är inget riktigt liv... Fram till den 28:e april lever jag ett nästan-liv. Jag har fått hälften av mina behandlingar.

- Jaaa, du har gjort halva grejen, härligt! Då är det bara resten kvar, och tiden går ju så fort!

Nej... Jag kan bara tänka på att jag har lika många jävla gånger kvar...

Mitt glas är inte halvfullt.. Det är fyllt av stinkande svart sörja, elände och sorg. Kanske är det bättre i morgon, kanske inte. Men just nu är det tungt. Så oändligt tungt...

Vita vidder och kickor

Hej mitt vinterland!
Inte sedan den 17:e november 1995 har jag skådat så mycket snö i Västsverige. Vi vaknade upp till ett inbäddat landskap av ett 30-centimeters lager med mjuk, fluffig vit snö. Underbart!
Enligt J så var snön inte ett dugg fluffig när han kämpade på med snöslungan på uppfarten och gjorde tappra försök att skotta oss fria för färd till förskola och arbete.

Jag som tänkte åka buss till jobbet, fick tänka om när man på Västtrafiks hemsida meddelade att så gott som all kollektivtrafik var inställd, alternativt kraftigt försenad. Äsch inte gjorde det mig så mycket. Istället åkte jag med när J lämnade barnen på förskolan och sedan körde han mig till stan. Det var måttligt bra plogat så jag fick skutta ur bilen utanför Nordstan och gå resten av vägen. Inte gjorde det mig något, jag var bara barnsligt förtjust och förundrad över de dämpade ljuden och den underbara vita stan, Jag pulsade på fram till Ekelundsgatan och möttes av två kollegor som lyckats ta sig till jobbet trots "snökaos" som tidningarna kallade det. - Vanlig svensk vinter! vill jag kontra med.

Hur som haver; skridskoåkningen som jag nämnde i mitt tidigare inlägg fortsätter. Vi försöker att besöka dammen lite då och då för att underhålla de stapplande försöken. Men när lillasyster fick se att storasyster fått på sig skridskor utbröt ett herrans liv där det lilla barnet argt utbrast: Kickor! Ja ha kickor!
Som väl var så hade vi ett par ärvda skridskor i liten storlek (22) i källaren och de fick vi nu sätta på lilla S som förtjust klapprade runt på isen, mycket nöjd med sig själv. När vi kom tillbaka in och skulle ta av oss i hallen protesterade hon högljutt mot att behöva ta av sig sina fina nya åkdon.

Det kanske blir två skridskoprinsessor i familjen, vem vet...

Griller

Är du vass på att åka skridskor?
Det är inte jag...
Vid friluftsdagarna i skolan minns jag hur skridskorna klämde och skavde mina iskalla fötter, hur jag krampaktigt klamrade mig fast i sargen eller vid någon lika osäker kamrat, och hur jag upprepade gånger ramlade på rumpan och slog svanskotan blå. Jag hade ingen vidare uthållighet och därför lärde jag mig heller aldrig att behärska skridskoåkningen på ett avslappnat sätt.

Igår var det dags att introducera lilla E och hennes fem år äldre kusin, stora E i skridskoåkningens ädla konst. Vi höll till på dammen i närheten av oss och där stapplade de runt i en och en halv timma i bitande minusgrader. Visst är det svårt, och de första gångerna brukar det mest handla om kryp och kräl på isen, men med lite god vilja och stöttning av J som är en utmärkt skridskoåkare så kan det nog bli bra till slut. Att barnets mamma sedan inte kan åka, gör inget så länge barnet lär sig, så att hon slipper tillbringa kommande friluftsdagar i frustration och förtvivlan över sin bristande förmåga. Heja på!