Inredningsdjävulens påfund..

• Strukturtapet. (Alla som har haft det på väggarna och velat lämna 80-talet, torde i avlägsnandets process svurit långa svavelosande ramsor)
• Fiberskiva (föregångaren och fattigmansvarianten av gipsskiva, utlöser hostattacker, nysningar irriterade ögon samt ett totalt nerdammat hus vid slipning) 
• Ledningshållare i plast med tillhörande spik. (När plasten blir gammal går den sönder och spiken går aldrig att få ur listen eftersom spikhuvudshelvetet går av)

Se där, ett litet axplock av vad den muntre renoveraren av ett gammalt hus kan stöta på för lustigheter. Härliga tider!

Mos och gegga

Lilla E har börjat med smakportioner och det är en ny upplevelse för oss alla tre. Vem kunde tro att det skulle kunna vara så svårt att peta i en unge 1 dl gröt eller grönsaksmos? Trots en bastant haklapp i hårdplast, flera rullar papper nära tillgängligt och en ängels tålamod är måltiderna numer ett spektakel som heter duga! Det flyger gröt högt och lågt. Det lilla som hamnar i munnen puttas ut med tungan och rinner utmed hakan och innanför haklappen. Lilla E som just upptäckt hur delikat det är att smaska på sina knutna nävar kör gärna in dem i munnen trots att densamma egentligen är upptagen av en inte oansenlig mängd mat. Om smaken faller damen på läppen hugger hon mot skeden som en kobra och tjuter ilsket när nästa lass inte kommer i tillräckligt snabbt.

Inspirerad av diverse föräldramagasin och mammorna i min egen föräldragrupp bestämde jag mig tidigt för att göra egen barnmat. Det kändes onödigt att köpa hem glasburkar med potatis eller morot som rimligen inte borde vara så ansträngande att koka  och mosa ihop själv. Det har gått hyfsat bra men ibland har jag fuskat och köpt i alla fall. Majspuré är trixigt att få riktigt slätt själv eftersom skalen är så sega och lilla E tycks ha utvecklat en förkärlek för just majs.

Morot och potatis går som sagt ner, även om köpematen ändå är favorit, men idag skulle vi prova blomkål och morot. I en gegga som i det närmaste är helt smaklös utan kryddor och salt upptäckte lilla E ändå att blomkål inte alls är lika gott som potatis. (Vilket jag kan hålla med om) Efter några skedar där det mesta ändå hamnade utanför knep hon till sist bestämt ihop munnen och vände bort huvudet.  Det fick bli gröt till lunch istället.

Förbannade hantverkare!

Den frekvente läsaren minns måhända att vi för ett par år sedan anlitade en byggfirma för att foga om tegelfasaden på söderväggen av huset. Utan att bli långrandig kunde vi den gången konstatera att hantverkare inte var någon hit. (Ja, det är ett synnerligen kategoriskt och trångsynt förhållningssätt, och vi borde verkligen veta bättre än att dra alla hantverkare över en kam, men så kände vi då.)

Nåväl. Efter att ha inhandlat ett stycke fönster redan i våras med avsikt att montera detsamma synnerligen omgående, så föll det sig inte bättre än att fönstret blev stående i garaget på en pall ända fram tills nu. Problemet var att det där rackarns åbäket väger sina modiga 100 kilo och lite till, och det är sannerligen inget man kastar upp på axeln och med lätta steg springer upp till huset med.

Om ni visste hur svårt det är att rekrytera villig bärhjälp till en ömtålig, otymplig och svintung tingest. Men problemen stannade inte där. Sedan ska ju det gamla tas bort och det nya monteras på plats och snyggt skulle det vara!

Kort sagt, tiden gick... Den ena månaden efter den andra, och till sist tröttnade jag och ringde en snickare.

Idag var de här. Jag hade visat dem fönstret i garaget och talat om hur mycket det vägde, men det skulle inte alls vara något problem försäkrade de. Och det var det inte heller, förrän de började bära... De stånkade och stönade, pustade och svor. När jag hade stängt in mig i sovrummet med lilla E nådde de äntligen huset.
En stund senare när jag kom ut såg jag att fönstret stod på golvet i vardagsrummet. Så långt var allt gott och väl men när jag såg att entrémattan var borta och återfann den under fönstret blev jag så trött. De två nötterna hade tröttnat på att bära och istället kommit på den lysande idéen att dra fönstret över parkettgolvet på entrémattan som givetvis var full med sand och grus på undersidan. Resultat: repor från hallen ända ut i vardagsrummet...

Idioter!

Vad händer med barnen?

Just nu känner jag mig så illa till mods. Så berörd av tidningarnas rubriker om Anna 9 år. En alldeles vanlig torsdagsmorgon på väg till skolan försvinner hon. Skolan missar att Anna inte är på lektionerna och slår inte larm. När Anna inte kommit hem från skolan på eftermiddagen kontaktar hennes pappa polisen... I ett vanligt villaområde en vanlig dag händer det som inte får hända. Man utfärdar larm, skallgångskedjor upprättas, Missing People gör ännu en fantastisk insats i samarbete med polisen. Man letar överallt men ingen har sett Anna... Förrän sent på natten, då en kvinna i Missing People möter en man på gatan i närheten av där Anna försvann. I sällskap har han ett barn iklätt en för stor herrjacka med en luva uppdragen över huvudet. - En pojke, förklarar mannen, och anledningen till att de befinner sig där är att de har delat ut smörgåsar till skallgångskedjan. Kvinnan tror honom inte. Hon drar ner luvan på barnet och ser att det är den saknade flickan.

Jag ryser när jag läser om det. Känner så med föräldrarna men är samtidigt glad och lättad att Anna är återfunnen vid liv. Gud vet vad hon har varit med om, men hon lever.
Minns samtidigt Engla, som också hon rövades bort men mördades. Hennes mamma och pappa får aldrig mer hålla om sin lilla flicka. De får inte vara med på fler skolavslutningar, fira födelsedagar, se henne växa upp till en ung kvinna.

I samma tidning läser jag om en mamma som är anhållen för misshandel och grov kränkning av sina egna barn. Hon har piskat dem med sladdar, bränt dem med knivar, bundit fast dem och hotat dem. Då minns jag Bobby. Pojken som torterades och misshandlades till döds av sin mamma och styvfar.

När jag ser lilla E sova fridfullt under en filt i soffan med nappen i munnen och favoritkaninen under armen känner jag en så stark kärlek till henne. En mors kärlek är villkorslös heter det, och en mamma blir till en lejoninna när hennes unge hotas. Men vad är det för sjuk värld vi lever i när den som ska stå för trygghet, kärlek, värme och tröst istället blir förövare? När mamma eller pappa utsätter sina egna barn för hot, våld och övergrepp? Jag kan inte förstå det.

Jag betraktar mitt barn och tänker för mig själv att jag ska göra allt jag kan för att skydda henne. Jag överöser henne med pussar, kramar henne och berättar för henne hur mycket jag älskar henne. Och om någon någonsin, på något sätt skulle skada min lilla flicka, då... Gud hjälpe den personen...

När katten är borta...

Upplevde just ett stycke poetisk rättvisa när jag oförhappandes kom på en liten mus sitta och knapra på kattens torrfoder i köket.
Den dumma missen har de senaste dagarna burit in ett flertal möss som hon sedan i lekens vilda yra låtit komma undan och smita in under diverse möbler. Jag igår fångade jag en, och i morse ytterligare ett exemplar.
När jag en stund senare kom ut i köket tyckte jag mig höra ett knaprande ljud. Jag stannade till och kunde snabbt härleda ljudet till kattens matskål. Jag såg inget, men då jag böjde mig ner såg jag något vid sockeln på skafferiet. Med en kula torrfoder mellan tassarna smaskade den lille gynnaren belåtet med svansen ordentligt svept runt baktassarna.
Då jag ofrivilligt blivit lite av en expert på området, fångade jag snabbt in den under en plastburk, sköt under ett reklamblad i lite styvare papper och lyfte ut den objudne gästen. Med ett vant enhandsgrepp fick jag upp dörrens patentlås samtidigt som jag puttade upp den med foten och vänligt men bestämt kastade ut gnagaren. Nu undrar jag bara vem som sa att katter är intelligenta djur...

Vriden tid

För övrigt anser jag att oskicket att flytta klockan fram och tillbaka under året bör upphöra omgående! Det är ett elände att ställa om sig, och att få ljusare morgnar på hösten är en så kortvarig företeelse så det kunde lika gärna kvitta. Efter några veckor är det ändå mörkt större delen av dygnet.

I det gamla bondesamhället kan jag förstå att det fanns en poäng med att kunna utnyttja dagsljuset bättre, men idag, när lantbrukare nästan är lika sällsynta som grovsmeder fattar jag inte varför man väljer att hålla fast vid sommar-/vintertid. Dumheter!

Den vältaliga språkfascisten

Är jag en språkfascist?
Sanningen är, att svaret du får, är helt beroende på vem du frågar. Retar jag mig på språkliga felaktigheter? Ja, ibland. Rättar jag andra människor som säger fel? Nej, det är en irriterande vana som bör undvikas. Jag knyter näven i byxfickan, biter ihop käkarna och försöker sudda bort den språkliga grodan ur mitt minne.

Dessutom är det skillnad på människor som missar grammatiskt eller använder uttryck fel. De som inte kan, eller är under upplärning måste givetvis få säga fel. Men de som mycket väl vet att de använder språket på ett felaktigt sätt, och ändå gör det, de retar mig till vansinne!

Med risk för att låta oerhört självgod, kan jag konstatera att jag redan när jag öppnade munnen för att prata som litet yngel, talade rent och grammatiskt korrekt på en gång. Ända sedan dess har språk, såväl talat som skrivet fascinerat mig.

I medierna misshandlas språket ibland till en grad som är löjeväckande. Som nu i veckan. En man försvann från sin arbetsplats i Billdal och polisen missade att leta i mannens bil som stod utanför. Organisationen Missing People hittade honom däremot i bilen. Men vad stod det på löpsedlarna?

-Död man återfanns i bagageluckan.

För det första är det hela en tragisk historia och hemsk för alla parter, men snälla nån! Man kan väl inte hitta någon i en bagagelucka!!?? I ett bagageutrymme kanske, men inte i själva luckan...

En långt vanligare missuppfattning är att det inte är någon skillnad på hon och henne, alternativt han och honom. Varför är en del människor så ovilliga att använda honom och henne? Eller det kanske löser sig nu när vi istället ska vara politiskt korrekta och använda det könsneutrala personliga pronomet "hen".

-Men herregud människa, har du inget annat för dig än att orka störa dig på sådana skitsaker, tänker ni kanske nu.

Och svaret är, att jag inte kan hjälpa det. Jag är så hårt drillad (eller skadad) så jag reagerar med ryggmärgen när jag hör eller läser hur språket misshandlas.
Jag kanske borde lära mig att tagga ner genom att laborera lite med grammatiken.

- Jag ringde han igår
- Det är hons jacka
.........

Nej, jag är ledsen, men det går inte. Den här tanten kommer alltid att rätta, men tyst för sig själv.