Mål

Inspirerad av min gode vän och kollega Torsten, tänkte jag lägga ut texten en smula om målsättningar.
Alla har vi olika mål i livet och en del bestämmer vi oss för tidigt. En del mål står sig genom åren, andra förändras och byts ut mot nya, bättre anpassade till vår livstil och plats i livet.

Målen kan gälla karriär, hälsa, livssituation, levnadsmiljö eller något annat men alla människor har mål. Ett eller flera.

I min gröna ungdom på Journalisthögskolan fick vi till uppgift att skapa en egen webbsida. Betänk nu att detta var när 2000-talet var ungt och hemsidor för privatpersoner var ännu en smula exotiskt. Utöver att jag slet med ett, i mitt tycke, krångligt och tidsödande webbverktyg så hade jag ingen aning om vad jag skulle skriva på min sida. Efter en stunds funderande kom jag på att jag skulle skriva om saker jag skulle göra under min levnad. En "bucket-list".

Om jag minns rätt så skrev jag tre saker som då, när jag var lite över 20 år, var viktiga för mig.

1: Skaffa MC-kort
2: Tatuera mig
3. Flyga helikopter (Som passagerare, pilotyrket har tyvärr alltid varit uteslutet på grund av min undermåliga synskärpa...)

Och nu så här nästan 15 år senare kan jag konstatera att nummer ett och två faktiskt klarades av innan min 30-årsdag.

Jag hoppas verkligen att jag får möjlighet att uppfylla nummer tre, senast i samband med min 40-årsdag om två år. Det borde inte vara en omöjlighet, och något jag verkligen ser fram emot!

Sjukt...

Lilla E var hängig i morse och ville bara gå och lägga sig igen efter frukosten. Febertermometern visade 38,6 och det blev ingen förskola.

Klockan var åtta på morgonen när hon kröp ner i sin säng och sedan gick dagen. Hela dagen...

När klockan var ett på eftermiddagen,

tyckte jag att det började bli dags för någon form av förtäring för sjuklingen. Hon var halvvaken och låg och gosade med sin tygkanin när jag kom in. Jag frågade om hon ville ha lite plättar och ett glas mjölk och det kunde hon visst tänka sig.

Men när jag värmt plättarna och satt fram dem på bordet, hade hon känt efter lite mer, och när jag bar ut henne till köket började hon snyfta att hon bara ville gå och lägga sig igen. Jag fick inte ens i ungen vatten, och nu började jag faktiskt bli lite orolig. Men jag bar tillbaka henne till sängen och där somnade hon igen, hopkrupen som en liten rosig kattunge.

Jag lät henne sova och ägnade tiden åt lillasyster, som just lärt sig manövrera gåvagnen och väldigt malligt trampade på över parketten. Men så klockan två slogs dörren upp och en liten lintott med håret på ända förkunnade att hon ville ha plättar...

Lika sjuk och eländig som hon var en timma tidigare, lika pigg och alert var hon nu. Fem plättar och ett glas mjölk slank ner, tätt följt av två havrekakor. Sedan lekte vi på hennes rum, byggde med klossar, läste böcker, sjöng och tittade på Daniel Tigers kvarter.

6 timmars sömn hade sopat bort alla spår av feber och sjukdom. Var inte det helt sjukt?

Takrivning

Vår källarvåning är i det närmaste helt orörd sedan 70-talet, och de blygsamma insatser vi hittills gjort är att riva bort all bilhandlarpanel, byta fönster och sätta in ett badkar i tvättstugan.

Badrummet, som var en väldigt tidstypisk upplevelse, var inrett med blå mosaik på golvet, blå badkar, toalett och handfat, samt samma bilhandlarpanel på väggarna som prydde hela resterande källarvåningen. (Någon måste ha kommit över ett restparti billigt...)

Ni kan säkert fundera ut vad som händer om man har träbeklädda väggar i ett fuktigt badrum...
När vi flyttade in så lät vi dörren dit vara stängd, eftersom stanken var fruktansvärd. En blandning av fukt, mögel och blöt träpanel fortplantade sig igenom hela källaren och uppför trappan. Efter ett tag insåg vi att det bästa var att riva ner allting till betongen. I några olika steg tog vi bort allt porslin, (utom toaletten som kunde användas i nödfall) och rev bort alla paneler och reglar. Stanken var överväldigande, men till sist var det i det närmaste tomt. Då konstaterade vi att taket utgjordes av en spännande byggteknik för 40-talet. Det var en kaka av bruk som målats vackert blått och under den; vass sammanhållen av ståltråd och hönsnät.

Vi lät taket bero, men så för någon månad sedan började vi återfå lusten för renovering och bestämde oss för att riva ner det där taket.
Sagt och gjort; utrustade med var sin vit saneringsoverall med luva, skyddsglasögon i plast samt andningsmasker och rejäla arbetshandskar gick vi lös på taket med var sin kofot.

Det var ingen lek. Visst lossnade stora bitar när vi slog och drog men det dammade något fruktansvärt och stanken från möglig vass stack i näsa och hals. Efter ett tag började J undra var det var i bruket. Asbest? Någon annan finfin kemisk uppfinning? Vi visste inte men beslöt oss för att byta andningsmasker lite oftare. Det fina dammet trängde in överallt och irriterade. Efter en liten stunds rivande var vi tvungna att gå ut och få frisk och ren luft i lungorna innan vi samlade energi nog att gå in i dimman och ta ett nytt tag. Vi fyllde hink efter hink med bitar av bruk, vass och ståltråd och till sist, efter ett par timmar var de 10 kvadratmetrarna tak borta och vi kunde äntligen få komma ur våra ebola-skyddsdräkter och duscha av oss skiten. Men gud vet vad det var vi andades in för jag snöt vitt damm ur näsan resten av den dagen.

Förändringens tid

Som ni kanske känner till vid det här laget så är jag uppvuxen i Sandared. Det lilla samhället en mil väster om Borås och sex mil från Göteborg. Det var på många sätt ett bra ställe att växa upp på. Nära stan men med landet inpå knutarna.

Det fanns fotbollsplan, tennishall, idrott- och simhall. Låg-, mellan-, och högstadieskola, bibliotek, pizzeria, bageri, skoaffär, post och bank, två kiosker, mataffär, blomsteraffär, fotobutik, bensinstation, bilfirma, äldreboende, tågstation, restaurang med rättigheter, kyrka, möbelaffär, strand och badsjö. Det fanns vårdcentral och apotek, tandläkare och diverse förskolor. Vidare fanns det en löpslinga i skogen med den elaka Djävulsbacken som blev en fantastisk åkupplevelse på vintern för pulka- och snowracer-åkande barn. På några kilometers avstånd fanns det stall och ridskola.

Ett ganska vanligt ställe, men heltäckande när det gällde service och aktiviteter. Sport var stort. Simklubben SK 70 var väldigt framgångsrik och Sandareds IF hade väl också haft sina glansdagar. De båda scoutförbunden hade många aktiviteter och tennisklubben frodades.

Ibland besöker jag Sandared, och min vän Anna som ännu bor kvar, och är den sista länken dit. Mina föräldrar har sedan länge flyttat ifrån "byn". Det har hänt en hel del under åren som gått. Butiker har slagit igen, hus har rivits och fått lämna plats till stora 55+-boenden för Sandareds åldrande befolkning. Posten är borta, banken likaså, skoaffären lade ner, och efter mer än 40 år stängde Pelle macken.

Trots det är det ändå många barnfamiljer som väljer att flytta dit. Närheten till Göteborg och den enkla pendlingen lockar. Huspriserna är avsevärt lägre än i storstadens omedelbara närhet och den barnvänliga miljön lockar.

Allting förändras och hembygden framkallar inte längre samma känsla. Men minnena finns kvar, och förutom några pissiga år på låg- och mellanstadiet var det ändå en fin tid och en kär hågkomst.

Lunka på...

och håll ut Helena, tids nog blir det vår...

För nu är jag inne i den sämsta perioden på hela året. Jag avskyr januari, februari och mars. Mörkt, blött, kallt, grått, blåsigt och fult.
Ja, jo visst det ljusnar något i februari och visst ser även jag att det inte längre är becksvart vid halv tre på eftermiddagen men ändå.

De tre förhatliga månaderna drabbar ännu hårdare med två små ätteläggar som behöver rastas utomhus i friska luften, och gärna på en lekplats, för att inte börja klättra på väggarna. Men när det regnar och snöar på tvären i 10 m/s är man inte överdrivet sugen på utomhusaktiviteter.

Istället försöker jag uppbringa all kraft som lektant i hemmets lugna vrå, och sammanbitet uthärda lilla S dyrkan av sin mamma. Något som manifesterar sig i att barnet tjuter som en siren när modern dristar sig att förflytta sig mer än tre steg från henne. Ylande kommer hon krypande efter och när hon når fram, drar hon sig upp till stående position via ett byxben och sjunger ut sin klagan över att inte befinna sig där hon tycker att hon bör vara; i min famn.
Lite som en elektronisk fotboja som piper när man rör sig utanför området...

På sömnfronten är det fortfarande katastrofdåligt med minst fyra uppvaknanden varje natt som kräver välling. Som grädde på moset har den lilla damen bestämt sig för att vägra äta barnmat. Jag försökte allt innan jag upptäckte varför hon blev tokig när skeden närmade sig munnen. Lilla S skulle äta själv! Så nu är det mat skurna i små tärningar, lagom för en mun med endast två tänder, som gäller. En helt ny värld har öppnat sig för barnet och hon smackar förtjust när hon pillar i sig bitar av potatis, fisk, korv och makaroner.

Lilla E trotsar vidare och som förut har vi bra dagar och sämre dagar.
- Jag kan! och -Jag vill! är två väl använda fraser och för att förhindra, eller lindra åtminstone några av utbrotten, finner vi oss i att backa de flesta redan utförda hushållsbestyr för att hon ville gjort det och kräver att få göra det.

Så går dagarna i sakta mak. Så sakta... Det grå och trista dominerar, även om jag försöker lysa upp tillvaron genom färggranna tulpanbuketter, lyxen av färska hallon för galet mycket pengar, att tanka energi på bubblande barnskratt och försöka hålla fokus på vetskapen att det blir enklare, ljusare, varmare och roligare. Det går bara lite långsamt dit.

Julen stormar ut

Det har stormat rejält de senaste dagarna. Egon har farit fram med orkanvindar och ställt till det för folk och fä. Vår stackars granne fick se sin båt fångas av vinden och vräkas ner från bockarna den var uppallad på utanför huset.
Klokt nog hade han tidigare under kvällen flyttat på bilen, som vanligtvis står parkerad bredvid, och som av en stilla försyn klarade sig även fasaden på huset med en hårsmån. Den kapsejsade båten ligger nu på uppfarten, halvt på sidan, med aktern endast några centimeter från väggen på huset.

Den natten då det var som värst slet vinden i allt som satt löst. Det tjöt runt husknuten och ventilerna slog ursinnigt i den kraftiga blåsten. Regnet piskade mot rutorna och barnen vaknade flera gånger. Vi klarade oss ändå ganska bra eftersom vi är lite skyddade i lä från berget bakom huset.

Det blåser fortfarande ganska mycket, men någon storm är det inte längre tal om. Så i söndags passade jag och barnen på att gå på julgransplundring med mormor i Borås. Föreningen som anordnade spektaklet hade bullat upp med kakor, saft, bullar och annat gott. Det såldes lotter med fina leksaksvinster och en trollkarl trollade för en entusiastisk publik. Sedan blev det dans kring granen och slutligen långdans ner till ordenssalen där tomten satt på en tron och delade ut godispåsar till alla små besökare.

Lilla E var hänförd. Hon kunde bara sitta still i någon minut, länge nog för att få i sig en halv pepparkaka och en klunk saft innan hon kavat stegade runt för att ta sig en titt på tillställningen. Plötsligt kom hon tillbaka till bordet med en mjuk och fluffig kanin under armen. Den hade hon tagit från bordet med lotterivinsterna, men efter påtryckningar från mormor lämnade hon snabbt igen stöldgodset.

Lilla S som nu har blivit nio månader, upptäckte till sin förtjusning att om man skriker riktigt ilsket och högt så blir man matad med muffinssmulor och det smakade mera!

Lilla E satt på golvet framför scenen och tittade storögt på trollkarlen i den höga hatten, men hon jublade på rätt ställe och applåderade när alla andra gjorde det.

När det äntligen blev dags för dragning i lotteriet stod hon framme vid bordet med vinsterna och tittade längtansfullt på alla fina leksaker. En snäll dam som vann på sitt nummer lät lilla E få hennes vinst, och barnet valde en rosa igelkott som drog en vagn med två blomsterféer. Lyckligt bar hon lådan bort till vårt bord och kom ihåg att tacka ordentligt.

Sedan var det dans kring granen med alla gamla ringdanslekar; det var enebärabuskar, små grodor, mormors lilla kråka, jungfru kär, björnen sover och avslutningsvis; raketen och långdans till "Nu är det jul igen". Nere hos tomten fick lilla E en godispåse när hon helt oblygt trängde sig fram och hon var mäkta stolt över sin första egna godispåse. Hon har för övrigt knappt smakat godis alls men hon var mest intresserad av tablettaskarna.

När vi åkte hem var det två trötta flickor som gäspade ikapp, mycket nöjda med kvällen.

Jul i smällkalla vintern

Några dagar före jul reste vi till Sälen, närmare bestämt Hundfjället för att tillbringa en vecka där med J.s föräldrar och hans syster med familj. Vi hade bokat en stor stuga med plats för alla och såg fram emot att få fira jul i de vintervita fjällen.

Resan upp gick över förväntan men 50 mil med två småkluttar frestar på. Det var ömsom lock och ömsom pock för att få dem att uthärda de åtta timmarna fastspända i sina bilbarnstolar. De var väldigt duktiga, och det vara bara de sista milen då lilla S tyckte att det minsann fick vara nog. Hon luftade sitt missnöje på sitt vanliga högljudda vis, och storasyster höll för öronen och rynkade pannan i irritation över sin systers osedvanligt fylliga lungor.


När vi så äntligen var installerade och klara kunde vi konstatera att vi i det närmaste i alla fall var garanterade en vit jul. Snön låg vit och ren och med några minusgrader som frostade träden var det obeskrivligt vacker att titta ut över berg och dalar. Backarna var pistade inför morgondagen och snökanonerna susade muntert.

Den kvällen var den tuffaste vi någonsin upplevt när det gäller läggning av barn. Allt stillasittande, den nya ovana miljön, och bo ihop med fler än den närmaste familjen, blev för mycket för alla våra små ätteläggar.
När klockan närmade sig halv tio sprang de fortfarande runt och levde rövare. Lilla S tjoade och skrek i högan sky och kastade runt i sin säng så att lakanet var en enda härva, och när jag vänt henne sisådär en 30-40 gånger gav jag upp och lämnade över barnet till farfar. Min frustration kände inga gränser eftersom jag led av en ganska elak förkylning och var trött efter resan. Efter ett mindre bryt i min ensamhet på en av toaletterna samlade jag ny kraft och gjorde ett nytt försök. Till sist gick det och ungen somnade.

Dessa sömnproblem var ett återkommande tema under veckan (liksom min förkylning som tycktes få förnyad fart och utmynnade i en bihåleinflammation, igen...) Varje natt bestämde lilla S sig för att hålla hov och ömsom skratta, ömsom skrika under ett par timmar . Jag var slut, helt slut men försökte att bita ihop. En eftermiddag åkte vi lite längdskidor med klent resultat för min del och en annan dag blev det slalom. Roligt, men ack så jobbigt för en novis med febertoppar. Fram på eftermiddagen gav jag upp och återvände till stugan. Det blev ingen mer skidåkning för mig. (Men en kväll smet J och jag iväg och åkte pulka i en svart backe när barnen sov. Hihi!)

Julafton kom och barnen var spända på tomten. Klockan fyra kom han haltande utanför huset till barnens skräckblandade förtjusning. Julklappsutdelningen blev en intensiv, för att inte säga hysterisk tillställning och papper och snören flög genom luften. Det var leksaker och kläder, pyssel och pussel, ja till och med änglavingar, och lilla E fick musikinstrument; munspel, flöjt, trumma och marackas. Något hon var nöjd över. Men det bästa var ändå julklappen de fick av farmor/mormor tidigare på dagen; varsin liten ficklampa.

Den kvällen somnade de till sist, uppspelta och rödrosiga. Och lugnet infann sig.

På fredagen efter jul hyrde jag och J en snöskoter och gjorde en liten utflykt på tre timmar upp på Hemfjället. Det var kallt. Under veckan sjönk temperaturen successivt och nu var det 20 minusgrader. Det biter ganska bra i tår och näsa även om man försöker klä sig så varmt som möjligt. Det var hur som helst väldigt trevligt att komma upp på kalfjället och se den röda solen knappt orka sig över nästa bergskam. I Hemfjällsstugan värmde vi upp oss, åt Gulaschsoppa och drack varm saft, följt av varm choklad. Det var väldigt mysigt att sitta inne i värmen och se hur isrosorna spred sig över fönsterrutorna. Men som alla vet så är det svårt att få upp värmen igen när man väl blivit kall, och hemfärden blev en ganska trist historia. Vi frös och körde på ganska bra för att komma tillbaka till uthyrningen så fort som möjligt.

När vi kom hem till stugan igen så var det direkt in i bastun för att försöka tina upp fingrar och tår. Ett glas glögg gjorde sitt till, men nog frös jag resten av kvällen i alla fall.

När veckan var slut var min bihåleinflammation ett konstant tillstånd, trots upprepade sköljningar med min näskanna. (Ja jag var skeptisk när svärmor föreslog det, men nu är jag fast! Efter att ha sköljt ut några deciliter gröngult segt slem ur huvudet sjunger jag gärna dess lov!)

Hemfärden gjorde jag och svärmor tillsammans, eftersom J passade på att ta förarbevis för snöskoter och inte skulle komma hem förrän senare samma kväll. Eftersom jag tog körkort några år tidigare än J så fick jag mitt på köpet, och får således köra både snöskoter och fyrhjuling i terräng.
(Och jo, eftersom du säkert undrar... Det var jag som körde när vi var ute på skotern. Halva tiden...)

Hemresan gick bra och tog ungefär åtta timmar precis som på vägen upp. Barnen klarade av det, även om lilla S denna gång skrek sig igenom långa delar av färden. Hon hade blivit röd i rumpan av allt sittande i tättslutande blöja.

När vi kom hem hade det snöat hemma med, men bara några centimeter. Precis lagom mycket för att lysa upp det kompakta mörkret och reflektera alla juleljusen. Jag fick in barnen och lyckades lägga dem utan så mycket mankemang och landade sedan i soffan. Klockan nio steg J in genom dörren och hela familjen var välbehållna hemma. En fin jul var till ända.