Ungen tvättar håret...!

Jo, ni läste rätt.
Den frekvente följaren av bloggen minns kanske vårt dilemma avseende hårtvätt hos vår bedårande lilla treåring. Att ens närma sig håret med duschmunstycket fick henne att skrika i falsett, spärra upp ögonen i skräck och gråta förtvivlade tårar. Hårtvättarna i samband med kvällsbadet framkallade ett sådant hysteriskt utbrott, att det till sist räckte med att viska ordet, för att lilla E ylande skulle konstatera att hon INTE tänkte tvätta håret.

Men så plötsligt händer det (precis som i Triss-reklamen) Igår började barnet på eget bevåg att hälla vatten över huvudet tills håret var helt genomblött. Ivrigt uppmuntrad och påhejad av sina förbluffade föräldrar, fick hon sedan själv ta en klick schampo i handen och massera in i håret. Med lite hjälp genomförde hon sedan en ordentlig hårtvätt med efterföljande sköljning medelst en vattenkanna, och hon protesterade inte en enda gång!

Att hon sedan propsade på att även lillasyster skulle tvätta sina tunna hårtestar gjorde inte så mycket, utan bidrog bara till att avdramatisera proceduren ytterligare. Lilla S var inte lika frejdig som sin äldre syster utan förkunnade med ilskna tjut att hon inte fann behandlingen en nämnvärt positiv upplevelse. Något vi lätt kunna ha fördragsamhet med en kväll som denna. Då lilla E äntligen ville tvätta håret...

Häxägg

Igår ägnade jag mig åt lite välbehövligt trädgårdsarbete. Utrustad med inget annat än mina bara händer rev jag ogräs och ansade förlupna skott.
Under några syrener upptäckte jag plötsligt något underligt. Halv begravt i jorden stack något vitt och skrynkligt upp. Jag petade lite på det med en pinne och kunde konstatera att det var några runda bollar med vit läderaktig yta, omgivna av geléaktigt slem.
- Ormägg! skrek jag till och kastade mig bakåt i panik.

Men när jag hade besinnat mig något, samt beväpnat mig med en planteringsspade, bestämde jag mig för att avlägsna dem från min trädgård. Försiktigt grävde jag runt föremålen men lyckades ändå komma åt en av dem så att den läderaktiga hinnan gled åt sidan och blottade en hård, grågul geléklump. Livrädd för att få se en orm ringla ur klumpen skyndade jag mig att kasta den nedför en slänt och förpassa den från tomtgränsen.

Jag hittade ytterligare ett par som fick göra den första följe. När jag var klar torkade jag noga av spaden med lätt darrande händer och gick in. Det var slutansat för min del, åtminstone för den dagen...

Nyfikenheten tog överhanden och jag började googla på vad det kan ha varit för typ av ägg. Till min förvåning hittade jag inga bilder som överensstämde med fynden jag gjort. Däremot passade det väldigt väl in på en annan företeelse, nämligen häxägg.

"Ormäggen" var inga ormägg alls utan äggformade förstadier till svampar, närmare bestämt Stinksvamp, även kallad liksvamp på grund av dess starka odör. Dessa häxägg påstods till och med  vara en delikatess som gick bra att förtära. Bara tanken fick det att vända sig i magen. Att svampen sedan hade ett utseende som lätt förde tankarna till ett erigerat manligt könsorgan var egentligen det enda roliga.

Mormor Margit

Idag har Margit namnsdag.
I vår familj har vi aldrig firat namnsdagar med någon ordning, mer än med ett flyktigt grattis. (I den mån man kommer ihåg, eller blir påmind om det)

Min mormor hette Margit och var en sådan urtyp för hur man föreställer sig just en mormor. En snäll tant som trivdes bäst i köket, där hon regerade med ett stort förkläde över känningen eller städrocken vid bullbak, köttbullsrullning, krämkokning och potatisskalning.

Det är så jag minns henne. Eller på huvudet i något grönsaksland vid sommarstugan. Hennes sönderrivna armar efter duster med krusbärs- eller hallonbuskarna. Jordiga fingrar och sjaletten på huvudet. Promenader till grannarnas hönshus för att "mata typperna".

Hennes stilla gungande när hon sträckte ut sig i hammocken för att vila sin värkande rygg. Hembakta kakor och egen saft. Det gröna gräset och tusenskönor i drivor. Det var sommar, sol och en barndom så fri och lycklig som den kan bli.

Mormor är död sedan många år. Sommarstugan såld och förfallen men minnena gömmer jag för alltid i mitt hjärta. Tack mormor!

Länge leve kärleken. Igen...!

I måndags hissades flaggorna. De regnbågsfärgade tygstyckena fladdrade muntert i vinden och på gator och torg manifesteras än en gång allas rätt till att älska vem man vill.

Om en vecka börjar West Pride, festivalen där alla är välkomna och där budskapet är Kärlek.

Som av en händelse så råkade flagghissningen sammanfalla med min och J:s tvååriga bröllopsdag. Inte mycket att yvas över, tänker ni kanske nu, och trots att jag är lyckligt gift, så är jag benägen att hålla med. Har man varit levt tillsammans
 i sisådär 25, 30 år eller mer, då är det i sanning läge att fira!

Mina föräldrar har varit gifta i lite drygt 40 år. En imponerande bedrift, eller kanske bara ett konstaterande. Är man ett bra team, trivs ihop, hyser respekt och kärlek för varandra och aldrig slutar kommunicera eller ha roligt ihop så tror jag att det är receptet på framgång.

Man kan, enligt min mening, inte lova att älska varandra resten av livet, man kan bara lova att jobba på sitt förhållande. Underhålla det, nära, ansa och vårda.
Lite som en krukväxt...
Inte ge upp för tidigt, utan försöka minnas varför man en gång valde att leva ihop. Ibland skiter det sig ändå men då har man i alla fall försökt och det är värt mycket.

Man ska aldrig stanna kvar i en dålig relation. Varför omge sig med människor som inte får en att må bra? Varför ta skit? Nej, behandla andra som du själv vill bli behandlad, var vänlig och ärlig, stå upp och räta på ryggen människa. Du är bra! Och du är värd det bästa!

Tiggarna

När jag var tolv år reste vår familj till London. Det var en fantastisk upplevelse att bo på hotell, för en unge som mest upplevt husvagnssemestrar på norra Europas alla campingplatser.
Tunnelbana hade jag åkt många gånger under våra besök i Stockholm, men i Londons tunnelbana upplevde jag något jag dittills aldrig stött på.

På golvet, lutad mot den kaklade väggen satt det en flicka. En tonårstjej med blont stripigt hår och matt blick. Hon sträckte fram en tom pappersmugg mot de resenärer som stressat rusade förbi och mumlade något som dränktes i sorlet.

Jag frågade mamma varför hon satt där och fick till svar att hon tiggde. En tiggare... En ung flicka satt på det smutsiga golvet i Londons tunnelbana och bad förbipasserande om pengar. Jag hade svårt att förstå det. Hemma i Sverige hade jag visserligen mött uteliggare på gatan i Göteborg och Stockholm men aldrig en tiggare. På den tiden var uteliggare sällsynt förekommande eftersom vårt sociala skyddsnät fungerade. Det var före den stora psykiatrireformen och de som mådde sämst bodde på institutioner och vårdhem. Missbrukare och fattiga människor fanns men inte alls i den omfattning som nu.

Att se någon sitta på marken och i undergivenhet be om allmosor skakade om mig.

För några år sedan började de komma. Europas fattigaste; romerna. De kom hit för att få ihop pengar till sina familjer i hemländerna. Överallt dök de upp. Utanför mataffärer, gallerior, kiosker, på torg och ombord på bussar och spårvagnar. De slog upp läger på parkeringsplatser och i parker och plötsligt nådde Europas sociala problem oss i lilla Sverige.

Utanför ICA Kvantum där jag handlar sitter en kvinna. Hon ser ut att vara i femtioårsåldern men är antagligen betydligt yngre. Framför sig har hon en mugg och en bild på sin familj hemma i Rumänien.

När jag passerar henne är jag noga med att se henne i ögonen och hälsa. Jag vill visa att jag inte vänder bort blicken och låtsas som att hon inte finns. Jag vill att hon ska veta att jag ser henne.

Vems är problemet? Vems är ansvaret? Vem ska ta hand om våra fattiga? Vilka fattiga är "våra" fattiga? Finns det solidaritet mellan länderna i Europa eller vill vi bara skjuta över problemet på någon annan? Det är svåra frågor.

Några vill förbjuda tiggeri. Jag skulle vilja förbjuda fattigdom. Det borde inte vara tillåtet att låta människor leva i armod och hopplöshet. För jag vet innerst inne att om mina barn svalt, skulle jag svälja skammen och göra tiggarna sällskap på marken.

Imse Vimse...

I vårt gamla hus bor vi inte ensamma. I skrymslen och vrår gömmer sig även våra objudna gäster spindlarna.
Jag är inte nämnvärt rädd för spindlar, utan brukar mest låta dem vara, om de inte befinner sig på något direkt olämpligt ställe. Problemet är att det inte är de små (som jag ändå kan ha fördragsamhet med) som trivs bäst hos oss. Det är de stora, feta svarta rackarna som tycks trivas bäst i taket i trappan ner till källaren.

Problemet uppstod en kväll när lilla E som vanligt skulle gå ner för trappan för att bada i källaren. Plötsligt upptäckte hon en alldeles särdeles stor spindel i taket ovanför sig och började genast att åbäka sig.

- Spindel, spindel! utropade barnet och hukade sig. Mamma jag vill inte...!

Från att inte ha brytt sig om de små djuren blev hon nu i det närmaste panikslagen och vägrade tvärt att gå ner för trappan. Det tog en lång stund innan vi lyckades övertala barnet om att gå ner, under ständiga försäkringar om att Imse inte var farlig, och att hon inte behövde bry sig om honom.

De närmast påföljande dagarna blev oerhört tröttsamma då lilla E tycktes se farliga spindlar överallt och förfärat utbrast:
- De äcklar mig!

Ett uttryck som vi aldrig någonsin använt, och som hon troligtvis snappat upp av någon annan vuxen som klantigt nog delat med sig av sin rädsla för småkryp.

Det slutade med att vi inför varje promenad nerför trappan noga dammsög upp varenda spindel och kontrollerade att lilla E inte skulle stöta på något exemplar nere i källaren.

Förhoppningsvis glömmer hon det efter ett tag. Och så hoppas vi att spindlarna inte hittar ut ur dammsugarpåsen...

Och så kom våren...

Hej vad tiden springer iväg.
Den stressade småbarnsmamman såg mars fara förbi och missade sånär även april, men kan ju inte låta bli att lämna en rapport från hemmafronten.
Lilla S har just fyllt ett år och firade det genom att ta sina första
stapplande steg. Ett par veckor senare knatar hon på ganska bra faktiskt, och följer intresserat allt storasyster tar sig för.

Syskonkärleken är väl tämligen sval, men ibland får lilla S vara med och leka, på nåder, men blir då hårt regisserad av lilla E. - Nej, inte den, JAG hade ju den! - Låt bli! - Du får ta den!
Ibland rinner tålamodet över, och ett gallskrik förkunnar att storasyster just har markerat sitt missnöje genom att nypa lillasyster hårt i armen.

Lilla E har ändå utvecklats en hel del under våren. Hennes språk är extremt väl utvecklat och hennes gigantiska ordförråd förbluffar även hennes föräldrar. Som de flesta treåringar testar hon sin vilja mot omvärlden men vi börjar bli riktigt duktiga på att kryssa genom de mest kända minerade områdena; kläder, mat och läggdags.

Om lilla E fick välja skulle hon bara ha på sig två saker; pyjamas eller klänning. Hon skulle bara äta ett fåtal saker som; tomat och gurka, blåbär, glass, pytt i panna eller korv. Läggdags är också helt onödigt och man borde få vara uppe hur länge man vill, eftersom det är ljust ute och således omöjligt kan vara kväll.

Ett år har gått fort. (I backspegeln tycker man ju det) och det har varit både härligt och förfärligt. Men nu är det dags att lämna över stafettpinnen till barnens far, och på måndag är det jag som vinkar hej då  och pussar på min familj innan det är dags att åka till jobbet.

Det ska bli underbart att få komma ut i arbetslivet igen, träffa kollegor, kunna sitta i lugn och ro med en kopp kaffe utan att behöva ha uppmärksamheten på två små yrväder, kapabla att hitta på vilka hyss som helst. Att kunna släppa ansvaret en stund i vetskapen att de små är i goda händer. Och att få komma hem i slutet på dagen och krama dem igen.