Kli i de gröna fingrarna

Trädgårdsmarknaden dignar av prunkande växter, odlingstips fyller vartenda magasin, drömmen om en grönskande trädgård är mer levande än någonsin.

I helgen har det blivit lite spridda skurar av trädgårdsarbete dels mellan tipspromenad och korvgrillning med egnahemsföreningen, dels kakelfogning i projekt Badrum.

Om våren har jag alltid en grandios ambitionsnivå som betänkligt mattas av och minskas mer allteftersom odlingssäsongen fortskrider. Jag vill så mycket, och har ett oändligt antal planer för trädgården men tid, ork och till viss del pengar tenderar att styra utfallet till sist.

Igår ryckte jag en del maskrosor, ett outsinligt slit till ringa nytta, samt planterade några av de plantor som jag i min odlariver köpt på mig men ännu inte hunnit peta ner i jorden. Jag funderade på att gräva upp en av de risiga sprirea-buskar som jag inte är särskilt fäst vid, och istället flytta dit min höstsyrén som står halvt gömd på andra sidan huset men jag gitte inte. Vädret var för vackert för att gräva upp ett så omfattande rotsystem och jag ägnade istället tiden åt att coacha J till att placera ut Fjodor.

- Vem F...n är Fjodor? tänker ni nu, och då kan jag upplysa om att det inte är en vem utan en vad; nämligen vår robotgräsklippare. En liten effektiv sak från Husqvarna som nu är inne på sitt tredje år hemma hos oss.

Det var dags att se över elkabeln och skarva där det behövdes, och vid besiktning framkom även ett behov av att utjämna ett antal hålor i gräsmattan där Fjodor ofelbart skulle gå ner sig och bli "setande" utan att kunna komma loss för egen maskin.

En säck jord har vi kvar och det behövs mer än så, vilket innebär att jag måste företa mig ett helt legitimt besök till trädgårdsmarknaden snart igen för att handla. Möjligen skulle det kunna innebära ett eller ett par smärre inköp på växtavdelningen. Eller kanske lite fler än så, om andan faller på...

Drömmen om boken

Jag har en dröm.
Om att skriva en bok.

Den drömmen startade i en förälskelse till litteraturen. När jag lärt mig att läsa obehindrat som sjuåring upptäckte jag lyckan med böcker. Jag läste och läste.
Inför varje sommarlov besökte jag och mamma biblioteket i Sandared där jag i lugn och ro botaniserade bland hyllorna med barn-och ungdomslitteratur. När vi var klara åkte vi hem med två plastkassar fullproppade med böcker. Jag slukade böckerna i en rasande takt och tog varje tillfälle i akt att läsa. Den sommaren när jag var elva och allt i min påse var utläst, gick jag loss i min mammas låneskörd. Jag läste med förtjusning Stad-sviten av Fogelström, deckare av Agatha Christie, Raskens och var till och med inne och nosade på Grottbjörnens Folk men ratade den på grund av de ekivoka delarna som inte roade mig det minsta.

- Du ligger bara med näsan i en bok, ska du inte göra något annat?

Frågan var kanske berättigad, men jag var helt förtrollad av möjligheten att träda in i en annan värld. Jag lånade en ny omgång böcker på biblioteket,  låg sedan på mage på en filt i gröngräset och njöt av sol och humlesurr. Stödd på armbågarna sög jag in varje ord i Sagan om Ringen, Belgarion, Utvandrarna, alla Jan Mårtenssons deckare om antikhandlaren i gamla stan, Wallander, böcker av Stephen King. Jag tröttnade aldrig.
Inte helt olikt många ungdomar idag som försvinner in i datorns värld.

Skillnaden var att böckerna var mina vänner, och att jag tydligt förstod skillnaden mellan fiktion och verklighet. Jag riskerade inte att bli påhoppad, hatad, hånad eller förlöjligad.
Det var en stor anledning till att jag valde böckerna framför andra människor. Att komma hem från skolan till böckerna var som att få komma till en fristad. Att få ett långt sommarlov utan mobbarna, och istället för glåpord, uppfyllas av berättade historier som genom trycksvärtan på sidorna blev till bilder i mitt huvud. Det var underbart.

Så drömmen började få liv och näras. Jag fantiserade om att bli en stor författare och då skulle jag minsann visa alla mobbare att jag inte alls var värdelös och oduglig. Idéer och uppslag avlöste varandra. Små noveller kom till, ratades av mina krav på perfektion och nya försök mynnade ut i ett intet. Men drömmen finns kvar. Och kanske blir den sann en gång. Boken finns halvfärdig i mitt huvud. Nu behöver den bara komma ut.

- Mamma, flaggan har åkt ner...

Hur förklarar man för en femåring varför grannens flagga vajar på halv stång?
Hur berättar man om det hemska som hände i fredags på Drottninggatan i Stockholm?
Jag gjorde ett halvhjärtat försök när lilla E påpekade att flaggan hade åkt ner men bestämde mig för att inte komplicera saker ytterligare. Jag berättade att när något tråkigt hänt och människor inte finns mer, så sitter flaggan på mitten och inte uppe i toppen. Hon nöjde sig med det och släppte frågan för att istället hoppsa iväg med sin tygkanin i handen. Älskade barn...

En dag säger man hej då till någon och sedan ses man inte mer. En förälder, ett syskon eller ett barn kommer inte hem igen. En familj slits itu och livet blir sig aldrig likt mer... Hur förklarar man det?

Som så många gånger förut måste jag påminna mig om att:

1: Leva här och nu
2: Berätta för min familj att jag älskar dem
3: Vara oändligt tacksam för liv och hälsa
4: Skita i småsaker som är av ringa vikt
5: Inte skjuta upp saker till sen. Sen kanske aldrig kommer...

Och samtidigt går livet vidare. Trots katastrofer, våldsamheter, kris och terror finns det en vardag. Och idag är det lilla S födelsedag.

Vår lilla flicka håller på att bli stor och idag blev hon tre fingrar.
Nappar och blöjor håller på att fasas ut, och vagnen är avvecklad.
Nu går tiden fort...

Lyckliga är vi, som har fått två så fina flickor.

Det går runt och runt igen...

Vad är det då som går runt? - Jo, förkylningarna!

Knappt hade vi hämtat oss från förra omgången då det blev dags igen. Alla insjuknade i olika grad under loppet av en vecka, utom lilla S som är av synnerligen hårt virke och inte rubbas så lätt.
Därför har hon heller aldrig till dags dato, då hon är tre år gammal, behövt uppleva vare sig mag- eller vinterkräksjukans förbannelse.

Men nu var det ju inte någon magåkomma vi drabbades av utan förkylningar. Lilla E blev så dålig att vi fick vara hemma med henne, och en kväll till och med uppsöka akuten.

Barnet hade haft hög feber i ett par dagar, och framåt kvällen klagade hon över smärta i nacken... Hjärnhinneinflammation, tänkte jag och började ringa sjukvårdsupplysningen. Men där var det lång kö och efter att ha konsulterat en granne som är sjuksköterska bestämde vi oss för att åka in till Östra med vår lilla sjukling. Vi ringde in farmor som fick lägga lillasyster medan vi klädde på lilla E och satte henne i bilen.

Det är intressant att tillbringa en kväll på en akutmottagning. Under tiden vi satt där kom det in många barn med olika sjukdomar och skador. En liten flicka, ungefär 1,5 år sprang glatt runt och inspekterade väntrummet medan hennes ömma moder diskuterade med en sköterska vådan av att äta spackel. Tösen hade i ett obevakat ögonblick tagit sig en smakbit ur en nyspacklad vägg men såg inte ut att lida nämnvärt av det, för stunden i alla fall.

En annan liten gosse kom in med ett stort jack i pannan efter att ha landat illa vid ett fall. Vid halv åtta-tiden kom de lite äldre barnen och tonåringarna in med skador på knän, vrister och handleder efter att kvällens träning avslutats. Vi väntade i en och en halv timma och sedan blev det vår tur. Efter undersökning och koll av febern avskrevs hjärnhinneinflammation och vi fick åka hem igen.

Det går fort när ett barn blir sjukt, men lyckligtvis lika fort för samma barn att bli friskt. Efter att ha sovit gott en hel natt och vaknat vida åtta-tiden på morgonen var lilla E feberfri.

Istället utvecklades mammans förkylning till en sedvanlig bihåleinflammation... Och så går det runt...

Projekt Badrum

I vårt lilla hus finns en källarvåning om ca 90m2. I denna källarvåning ryms två rum, en tvättstuga, en verkstad, matkällare samt ett mindre badrum. När vi flyttade in i huset hölls dörren till detta badrum nogsamt stängd.

Under det glada 60-/70-talet hade en tidigare ägare kommit på den finfina idén att inreda hela källaren med snajsig bilhandlarpanel av senaste snitt. Badrummet var inte undantaget. Man la på ny mosaik på golvet, spikade upp regelverk i trä direkt mot betongen och fäste tunna skivor organiskt material därpå. Så piffigt!
Badrumsmöblerna uppdaterades givetvis också, och det vackert ljusblå badkaret, handfatet och toaletten gjorde sig alldeles ypperligt i ljuset av två väggarmaturer med färgat glas i kupan, mot de mörka träväggarna.
Under denna era ersattes funktionalismen av devisen "form före funktion" och därför var det heller ingen som ifrågasatte resultatet av att år efter år, skvätta vatten på panelen.

När vi flyttade in blev det snabbt uppenbart. Det stank i det där badrummet. Det luktade som om någon dött därinne. Den vidriga odören trängde upp genom trappan till övervåningen och därför hölls dörren till badrummet stängd tills vi tog tag i saken och helt sonika rev ut hela inredningen ner till betongen. När taket (en blandning av träull pappersstrimlor, puts, hönsnät och all annan upptänklig armering) var rivet, tog det flera timmar innan dammet lade sig.

Ungefär vid samma tid blev vi tvungna att byta ut avloppsrören i källaren och hela golvet grävdes upp och blottlade stammarna som dragits på de märkligaste sätt.

J passade på att dra elen och fick då skära ut delar ur väggarna med vinkelslip. även det dammade så att han fick ta långa pauser med jämna mellanrum för att återfå någon form av sikt därinne. Allt detta tråkiga och tidsödande underarbete tog flera månader att genomföra.

Efter det tog vi in en veteran för att putsa upp väggarna, som nu såg ut som en schweizer-ost. Det tog ytterligare ett par veckor och sedan blev det dags för flytspackel, tätskikt, golvvärme, tak och montering av lampor.

Och sedan började det roliga! Förra helgen påbörjade vi kakelsättningen. Det går undan när man väl får upp farten och trots att väggarna buktade åt än det ena, än det andra hållet så såg faktiskt resultatet inte så tokigt ut. När det kommer fog på och badrumsmöblerna är på plats kommer det bli superfint!

Nu fortsätter vi nästa helg och så får vi se hur långt vi kommer, men glädjande nog så känns ett nytt badrum till påsk inte längre som en omöjlighet...

Äntligen mars!

Känner ni till visan för att lära sig månaderna?
Melodin är från Beethovens 9:e symfoni och texten går ungefär såhär:

Januari börjar året, februari kommer näst.
Mars, april har knopp i håret,
maj och juni blommar mest.
Juli, augusti, september, härlig sommar är det då.
Men oktober och november och december är så grå.

Den sjöng jag när jag gick på dagis, som det hette då, och den sjunger jag ibland för mina barn. Både lilla E och lilla S tycker mycket om att sjunga men lilla S tycker mest om just denna visan eftersom hon tror att vi sjunger om en av hennes stora idoler; Masha.

"Mars, april har knopp i håret" låter i hennes öron som Masha Pril har knopp i håret, och därför drar barnet slutsatsen att Masha måste heta Pril i efternamn...
Varför hon skulle ha knopp i håret framgår inte.

Den tokroliga Masha och hennes ibland motvillige kompis Björnen, roar båda tjejerna men lilla S blir alldeles lyrisk när ett nytt avsnitt dyker upp på Barnkanalen. Och varför inte...? Kanske identifierar de sig men den energiska, påhittiga och envetna flickan, som i all välmening ibland lyckas ställa till det ordentligt för alla omkring sig.
En sak är i all fall klar. Med sådana barn blir livet aldrig tråkigt!

Hälsosamt och stärkande i fjällen

Veckan före sportlovet passade vi, som ännu inte har skolbarn, på att åka till Sälen för en veckas vintersemester. Det var vår familj tillsammans med J:s föräldrar och hans syster med man och barn.

Kusinerna lekte bra ihop, och trots lite förkylningar så förflöt veckan utan större missöden. Alla barnen lärde sig att stå på ett par skidor och lilla E ville nästan omgående åka knappliften själv. Efter ett par övningsåk med sin pappa så gick det fint att komma ur liften alldeles själv. Sedan övade vi på att svänga och bromsa. Till sist åkte hon "följa John" bakom J och tog sig ner för barnbacken nästan helt själv. Lillasyster använde rullbandet och fick hålla i en stav när hon förtjust gled ner för den svagt sluttande backen. Svänga och bromsa får vi öva på nästa år.

Egentligen tänkte vi nog att hon var lite för liten (igen) och hade inte hyrt några skidor till henne, men efter att ha lånat storasysters utrustning en stund så insåg hon det roliga och vi fick snällt gå tillbaka till uthyrningen och hämta ut de sötaste små röda pjäxor och Valle-skidor i minsta storleken.

Resten av tiden ägnades åt längdskidåkning, pulkarace och diverse inomhuslekar när kylan bet för hårt i de små barnakinderna. Tyvärr blir man hungrig av att vara ute och vintersporta, och min tanke om att hålla igen lite, gick all världens väg när ostar, vin och choklad kom fram på bordet efter att barnen lagt sig... Elände!

Sista dagen hyrde jag och J en snöskoter och gav oss upp bland fjällen. Det var skakigt och skumpigt och kallt som tusan. Vad är det för nedrans snål-jockar som har konstruerat en skoter utan uppvärmning på sittdynan bak? Tills sist, när jag höll på att förfrysa tårna,  fick vi byta plats eftersom man som förare av ovan nämnda fordon, inte bara har förmånen att njuta av rumpvärmare, utan dessutom värmehandtag och värme för fötterna.

Hela dagen var vi ute och körde och när vi kom hem till stugan var det underbart att få kura ihop sig i bastun en stund. På söndagen körde vi hem till Göteborg och det var ganska påfrestande. Svenska Rallyt på radion, babblande barn i baksätet och J som var dålig. Men hem kom vi, och det var ganska skönt, även om vi haft en väldigt bra vecka i snön.
Katten blev också glad när vi kom hem. Allt är bäst för henne när det är som vanligt...