Jul i smällkalla vintern

Några dagar före jul reste vi till Sälen, närmare bestämt Hundfjället för att tillbringa en vecka där med J.s föräldrar och hans syster med familj. Vi hade bokat en stor stuga med plats för alla och såg fram emot att få fira jul i de vintervita fjällen.

Resan upp gick över förväntan men 50 mil med två småkluttar frestar på. Det var ömsom lock och ömsom pock för att få dem att uthärda de åtta timmarna fastspända i sina bilbarnstolar. De var väldigt duktiga, och det vara bara de sista milen då lilla S tyckte att det minsann fick vara nog. Hon luftade sitt missnöje på sitt vanliga högljudda vis, och storasyster höll för öronen och rynkade pannan i irritation över sin systers osedvanligt fylliga lungor.


När vi så äntligen var installerade och klara kunde vi konstatera att vi i det närmaste i alla fall var garanterade en vit jul. Snön låg vit och ren och med några minusgrader som frostade träden var det obeskrivligt vacker att titta ut över berg och dalar. Backarna var pistade inför morgondagen och snökanonerna susade muntert.

Den kvällen var den tuffaste vi någonsin upplevt när det gäller läggning av barn. Allt stillasittande, den nya ovana miljön, och bo ihop med fler än den närmaste familjen, blev för mycket för alla våra små ätteläggar.
När klockan närmade sig halv tio sprang de fortfarande runt och levde rövare. Lilla S tjoade och skrek i högan sky och kastade runt i sin säng så att lakanet var en enda härva, och när jag vänt henne sisådär en 30-40 gånger gav jag upp och lämnade över barnet till farfar. Min frustration kände inga gränser eftersom jag led av en ganska elak förkylning och var trött efter resan. Efter ett mindre bryt i min ensamhet på en av toaletterna samlade jag ny kraft och gjorde ett nytt försök. Till sist gick det och ungen somnade.

Dessa sömnproblem var ett återkommande tema under veckan (liksom min förkylning som tycktes få förnyad fart och utmynnade i en bihåleinflammation, igen...) Varje natt bestämde lilla S sig för att hålla hov och ömsom skratta, ömsom skrika under ett par timmar . Jag var slut, helt slut men försökte att bita ihop. En eftermiddag åkte vi lite längdskidor med klent resultat för min del och en annan dag blev det slalom. Roligt, men ack så jobbigt för en novis med febertoppar. Fram på eftermiddagen gav jag upp och återvände till stugan. Det blev ingen mer skidåkning för mig. (Men en kväll smet J och jag iväg och åkte pulka i en svart backe när barnen sov. Hihi!)

Julafton kom och barnen var spända på tomten. Klockan fyra kom han haltande utanför huset till barnens skräckblandade förtjusning. Julklappsutdelningen blev en intensiv, för att inte säga hysterisk tillställning och papper och snören flög genom luften. Det var leksaker och kläder, pyssel och pussel, ja till och med änglavingar, och lilla E fick musikinstrument; munspel, flöjt, trumma och marackas. Något hon var nöjd över. Men det bästa var ändå julklappen de fick av farmor/mormor tidigare på dagen; varsin liten ficklampa.

Den kvällen somnade de till sist, uppspelta och rödrosiga. Och lugnet infann sig.

På fredagen efter jul hyrde jag och J en snöskoter och gjorde en liten utflykt på tre timmar upp på Hemfjället. Det var kallt. Under veckan sjönk temperaturen successivt och nu var det 20 minusgrader. Det biter ganska bra i tår och näsa även om man försöker klä sig så varmt som möjligt. Det var hur som helst väldigt trevligt att komma upp på kalfjället och se den röda solen knappt orka sig över nästa bergskam. I Hemfjällsstugan värmde vi upp oss, åt Gulaschsoppa och drack varm saft, följt av varm choklad. Det var väldigt mysigt att sitta inne i värmen och se hur isrosorna spred sig över fönsterrutorna. Men som alla vet så är det svårt att få upp värmen igen när man väl blivit kall, och hemfärden blev en ganska trist historia. Vi frös och körde på ganska bra för att komma tillbaka till uthyrningen så fort som möjligt.

När vi kom hem till stugan igen så var det direkt in i bastun för att försöka tina upp fingrar och tår. Ett glas glögg gjorde sitt till, men nog frös jag resten av kvällen i alla fall.

När veckan var slut var min bihåleinflammation ett konstant tillstånd, trots upprepade sköljningar med min näskanna. (Ja jag var skeptisk när svärmor föreslog det, men nu är jag fast! Efter att ha sköljt ut några deciliter gröngult segt slem ur huvudet sjunger jag gärna dess lov!)

Hemfärden gjorde jag och svärmor tillsammans, eftersom J passade på att ta förarbevis för snöskoter och inte skulle komma hem förrän senare samma kväll. Eftersom jag tog körkort några år tidigare än J så fick jag mitt på köpet, och får således köra både snöskoter och fyrhjuling i terräng.
(Och jo, eftersom du säkert undrar... Det var jag som körde när vi var ute på skotern. Halva tiden...)

Hemresan gick bra och tog ungefär åtta timmar precis som på vägen upp. Barnen klarade av det, även om lilla S denna gång skrek sig igenom långa delar av färden. Hon hade blivit röd i rumpan av allt sittande i tättslutande blöja.

När vi kom hem hade det snöat hemma med, men bara några centimeter. Precis lagom mycket för att lysa upp det kompakta mörkret och reflektera alla juleljusen. Jag fick in barnen och lyckades lägga dem utan så mycket mankemang och landade sedan i soffan. Klockan nio steg J in genom dörren och hela familjen var välbehållna hemma. En fin jul var till ända.

Det lackar mot jul...

Hjälp vad tiden går fort när man blickar bakåt.
När man befinner sig mitt i en rörig tillvaro tycks den stå stilla. Men till och med  jag kan se att en ansenlig tid har passerat, sedan vår trio utökades till en kvartett.

Lilla S är åtta månader, har fått två små bedårande risgryn i underkäken och gör tappra ansatser att krypa. Hennes övningar i plankan imponerar stort,
och armhävningarna på tårna ser finfina ut. Sömnen är fortfarande katastrof-dålig, men så brukar jag också säga att hon är en fladdermus-unge precis som storasyster var vid samma ålder. Sova på natten är onödigt och tråkigt.

Lilla E som närmar sig två och ett halvt år har nu gjort en bullrande entré rakt in i trotsåldern. (Eller självständighetsåldern, som en del barnpsykologer hellre kallar den) Vi upplever hur en vilja av stål kan förvandla vår lilla rara dotter till ett ganska högljutt och argt monster med otaliga utbrott varje dag.

Så därför finns varken tid eller ork för mycket annat än att överleva dagen. Bloggandet som så mycket annat går på sparlåga, men samtidigt befinner vi oss i den tid som är barnens tid. Julen är faktiskt alla ungars, mer än alla vuxnas. Så jag försöker att ge dem allt som jag älskar med julen. Pynta med tomtar och ljus. Baka pepparkakor och dekorera pepparkakshus, sjunga julsånger och prata om när tomten kommer.

För som det heter i visan:
 - Hejsan hoppsan fallerallera, när julen kommer ska varenda unge vara gla´.

Om jag kunde så skulle jag se till att den raden blev sanning för alla barn. För julen är i sanning barnens tid...

En ändlöst grå november...

Efter att ha genomlidit en elak matförgiftning, två veckors segdragen slemhosta med ännu mer söndertrasad nattsömn till följd, lyckades jag kröna tillvaron genom att ramla ner för trappan. Nej, inte den nyss renoverade utan den smala mörka källartrappan inne i huset. Jag skulle bara ner i tvättstugan och hämta ett plagg men det höll på att ta en ända med förskräckelse.

Jag hade på mig ett par gosiga fårskinnstofflor eftersom det är lite frostigt på våra golv och det blev en utmärkt kälke när foten gled över tredje steget uppifrån och jag rasade med ett brak. J kom genast rusande och undrade hur det hade gått och jag hade lite svårt att svara på det till en början. Först ylade jag av smärta och sedan kände jag efter hur många ben jag hade brutit. (Inga, visade det sig till sist)

Med en bekymrad och medlidsam min föreslog han att jag skulle sätta mig ner istället för att stå på alla fyra och vråla svordomar men det avböjde jag bryskt eftersom jag hade slagit mig illa på ena skinkan och just i den stunden upplevde att jag nog krossat hela sätesmuskeln. (Vilket inte heller var fallet vid en noggrannare besiktning)

- Har du ont mamma? frågade lilla E och erbjöd sig snabbt att blåsa på det onda. (Det rara lilla livet)

- Ja, men det går snabbt över! stönade jag tappert fram genom sammanpressade käkar, varpå hon släppte sin mors hälsotillstånd och raskt återgick till sin hoppsa-lek.

I mitt blåslagna tillstånd tyckte jag mycket synd om mig själv och eftersom J aldrig är den som är den, delade han hjärtans gärna en chokladkartong med mig som plåster på såren. Tyvärr var det Alladins 75-års jubileumslåda och där samsades bara sådana bitar som jag avskyr...

Den enda rena chokladmedaljongen i mitten paxade jag förstås, och möjligen fick jag i mig någon bit apelsinchoklad och kanske någon tryffel men någon smaksensation, det var det inte! J mumsade lyckligt i sig resten. För den mannen finns ingen äcklig choklad...

Trip trapp

Efter flera offert-förfrågningar hos ett antal mark-mur-stensättare kunde vi konstatera att våra trappor upp till huset nära nog skulle ruinera oss. 70 års små rörelser i marken hade orsakat flera ganska rejäla sprickor i betongen i den stora trappan och trapporna på själva huset vid entrédörren hade farit väldigt illa med vatten som gått ner i håligheterna och förvandlats till sprängdeg vintertid.

Riktigt illa, konstaterade fackmännen som var här och tittade. En av dem knackade på trappan med sin skruvmejsel och det ihåliga ljudet som studsade tillbaka bådade inte gott...  En menade att det enda rätta var att riva och bygga nytt. En annan vågade inte ge ett fast pris men gissade på tre mans arbete i minst två veckors tid. Summan vågade han inte sia om.

Men så fick jag tag i en firma som verkade seriös och bra. Men när jag blev uppringd av killen som skulle komma och titta fick jag onda aningar. Han pratade engelska med slavisk brytning och direkt slog mina fördomar till och skrek - Fuskande polacker utan kollektivavtal! Men tänkt så fel man kan ha. Martin var visserligen från Litauen men hjälp så duktig han var! Noggrant gick han igenom varje centimeter av trapporna, visade och diskuterade, fotograferade och dokumenterade. Några dagar senare fick vi en offert med en rimlig summa som vi också accepterade.

För två veckor sedan började de. Killarna som var här pratade varken svenska eller engelska, men all kommunikation gick genom Martin som fortfarande var lika noggrann och informerade oss löpande om vad som hände. Jag kollade upp en extra gång att han faktiskt var anställd av firman och att allt gick rätt till. Vid ett tillfälle knackade han på dörren och undrade om jag möjligen skulle vilja vara så vänlig och ta in katten om den var vår... Jag tittade ut bakom honom och såg en serie trippande tassavtryck i den våta cementen och den lätt uppgivna blicken hos mannen som just sett sitt arbete förstöras av en enveten kattdam. Lika delar irriterad, skamsen och full i skratt jagade jag rätt på kreaturet och förpassade henne ner i källaren.

Idag blev arbetet klart och vi är så nöjda! Trapporna är hela och fina utan kattspår och nu väntar bara målningsarbete och renovering av räckena men det får bero till våren. Slutet gott, allting gott.

Det sköra livet

Jag tänker på det ofta. Att det skulle kunna drabba oss. Det där som man säger bara händer andra. Olyckor, sjukdom, ja till och med döden. Att något skulle skaka om vår lilla familj och förpassa oss ner i det svarta hål som kallas kris.

Mina farhågor fick näring efter att jag läst det senaste numret av Vi Föräldrar. I tidningen fanns ett reportage om en familj som inte längre var hel. En historia om tre som just skulle bli fyra när frun, mamman till deras son, och den som ännu inte var född, drabbades av cancer. Ett hastigt kejsarsnitt för att snabbt kunna operera. En dålig prognos och ett hastigt förlopp. Efter nio månader förlorade mannen sin livskamrat. De två små pojkarna sin mamma. Och jag satt med tidningen i knät och snyftade...

Rädslan är alltid där, någonstans i bakhuvudet. Att något ska hända mig, J eller våra barn. Att en av oss ska stå ensam med två små flickor, eller att vi ska förlora någon av dem, i det hemskaste som finns. Att mista ett barn...

Livet är så skört. Så bräckligt. På en sekund kan tillvaron ställas på ända. Som för den finske man som just förlorade hela sin familj. Efter ett bråk körde frun med barnen i bilen, rakt in i bussen hennes man färdades i. Hon tog med sig deras barn i döden. Det är helt ofattbart. Att ta sitt eget liv är en sak men att ta med sig sina små är oförlåtligt.

Jag läste reportagen i GP om Sebastian som kämpade mot sin cancersjukdom så tappert men förlorade när han ännu inte hunnit bli tonåring. Hur överlever man att förlora ett barn? Hur reser man sig upp och lever vidare när det värdefullaste man har har tagits ifrån en? Jag vet inte. Och jag hoppas så innerligt att jag aldrig behöver ta reda på det.

Men jag vet att det där som bara händer andra, faktiskt lika väl skulle kunna hända oss. Så jag försöker ta vara på livet, älska som om varje dag vore den sista, krama min man och våra barn, och säga att jag älskar dem. Livet är så skört...

Maten

Hörni, det här med mat...

När jag var liten åt vi aldrig middag på vardagarna. Istället föddes jag upp på mjölk och smörgås. Och om man hörsammade Brödinstitutets rekommendationer vid samma tidpunkt, som uppmanade till 6-8 brödskivor per dag, så var det kanske inte så dumt. Idag vet vi bättre...

Lagad mat åt vi på helgerna, och det som jag idag skulle kalla lunch, målet som intogs mitt på dagen, hette då middag. Lite konstigt kan man tycka, men det var så det var. Maträtterna varierade. Vi fick kokt torsk med vit sås och potatis, spaghetti och köttfärssås, köttgryta eller kotletter med sås och potatis, ugnsbakad kassler, fiskpinnar med spenat, biff eller kanske köttkorv. Rejäl vanlig husmanskost med mycket potatis som bas och alltid en grönsallad som tillbehör.

Vanligtvis åt vi även något varmt på fredag- och lördagskvällen och lite extra festligt var det då, för maten intogs vid soffbordet framför TV:n. Mamma och pappa drack vin och jag drack som vanligt mjölk. (Något som jag fortsatte med länge eftersom jag avskydde kolsyra och därför inte tyckte om läsk, till min tandläkares stora glädje)

Ordet fredagsmys var ännu inte påhittat men det hindrade inte dess existens. Jag och min syster fick dela på en påse ostbågar. (Den lilla smala påsmodellen som nu är utbytt mot XXL-size) och ibland fick vi även glass, något som jag fortfarande är svårt förtjust i.

Hemma hos oss äter vi lagad mat varje kväll. Och på helgen blir det också lunch. Det är inte helt enkelt att upprätthålla en fantasifull och nyttig meny utan att upprepa sig men jag gör mitt bästa. Vi äter lax, renskavsgryta, pasta, köttbullar, lasagne, kyckling i alla former och så det som kanske inte är så nyttigt men går fort att göra, en vinnare i småbarnsfamiljen; stekt falukorv, fiskpinnar, varma mackor, Findus pyttipanna, färdiga plättar, gröt och ärtsoppa i plastkorv.

Inte så mycket att vara stolt över, men vad gör man...? Jag överlevde som synes, trots mackdieten, (även om jag nog kan skylla en del av min barndoms övervikt på den)  och barnen fixar nog helfabrikaten utan att ta för mycket skada. Hoppas jag...

Nya fönster!

Så äntligen fick vi bytt ut de murkna, spruckna och allmänt risiga fönstren i källaren.
I ett av rummen satt ett stort fönster som troligtvis tillkommit någon gång under 60-70-talet, och det var nog i sämst skick av dem alla.
Killarna från fönsterfirman påstod att det var det värsta exemplar de någonsin hade sett, och jag gissar att det var en korrekt slutsats, eftersom hela fönstret i stort sett ramlade ut och gick i bitar när de började rucka lite på det.

Vädret var bra den första dagen men när plåtarna på utsidan fönstren skulle monteras, hade det börjat regna. Mycket...
När en av killarna ringde på dörren för att tala om att de var här, frågade jag om det innebar ett problem att det regnade. Möjligen missförstod han syftet med frågan eftersom han svarade att de hade regnjackor och att de dessutom hade betalt för lite obehag...

Jag kunde inte med att informera honom om att jag var orolig för drevningen i fönstren, och inte för deras välbefinnande, utan lät det hela bero.

Hur som helst så blev det hela i alla fall bra, och nu ska vi bara ha hit en murare som kan laga sprickorna i putsen runt karmarna. Ännu ett litet steg på vägen.