Alla dessa födelsedagar!

I vår familj börjar den stora firar-perioden så smått i mars. En av systerdöttrarna fyller år när snödropparna just tittar fram i det frostiga eller snötäckta gräset. Sedan blir det april och i mitten av denna väderombytliga vårmånad fyller pappa år. 

Knappt har vi firat klart förrän det rullar på med systerdotter nummer två som så fördelaktigt råkade födas den 1 maj vilket resulterar att alla är lediga för kalas just denna dag. 

Därpå kommer systerdotter nummer tre i mitten av maj, tätt följd av min kära sambo i slutet av maj. 

Det senaste tillskottet i vår lilla skara är J:s systerdotter som också hade turen att födas en röd dag då alla är lediga. Den 6:e juni firar vi henne. 

I mitten av juni fyller både min och J:s syster år och J:s mamma på amerikanska nationaldagen den 4 juli. Den 10 juli är det undertecknads tur att fira och sedan får vi en välbehövlig paus fram till mitten av september då mamma fyller år.

 

Givetvis har vi fler födelsedagar med syskon, respektive och andra släktingar resten av året, men dessa brukar vi inte fira ihop utan avklaras mer med ett grattis på Facebook.

Hela våren och sommaren är således ett ändlöst firande och planerande med tårtor och presenter. Men inte mig emot. Jag gillar kalas! Det är så trevligt att ha en anledning att få träffas, umgås och framför allt äta något gott tillsammans. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; jag är så glad över att jag har en familj som jag älskar och som finns där för mig, och att dessutom ha fått en fantastisk bonusfamilj genom J är också helt underbart! 

Byggt var det här!

Vår iver att få köket klart innan sommaren mattades avsevärt framåt vårkanten. Det är mycket att tänka på när man bygger upp ett kök från grunden, och allt måste tänkas igenom i minst tre led framåt. Bygget har i skrivandets stund avstannat till förmån för ett annat projekt. (Ja, jag vet att Arga Snickaren kommer och slår en överhandsfräs i huvudet på den som inte avslutar ett projekt innan man börjar med nästa, men kära någon, vi HAR ju faktiskt det gamla köket kvar så vi sitter inte i sjön på det viset) 

I alla fulla fall så avgjorde det vackra maj-vädret prioriteringen. Bygglovet på trädäcket med tillhörande uterum var beviljat och J:s snälla pappa erbjöd sig att hjälpa till. Så för några veckor sedan påbörjades arbetet med att mäta, inhandla material, gjuta ner plintar och borra där berget låg i dagen. Det gick undan! På bara tre helger lyckades de snickra ihop en tredjedel av altanen ca 15 m2. 

När sista spiken var islagen i trallen kilade vi raskt ner i källaren och hämtade upp vår utemöbel och medan jag torkade rent och pyntade med en klatschig vaxduk, monterade J ihop vår nyinköpta grill. En stor och djup Weber med askuppsamlare och termometer i locket. 

I söndags kväll ringde vi in ett par vänner och hade en härlig grillmiddag i kvällssolen på vår nya fina altan. Nu fortsätter byggandet ett par helger till för att få allting klart. Och jag är inte ett dugg ledsen för att vi har ett och ett halvt kök i huset. Nu vill man ju ändå bara vara ute! 

Vår egen katta-strof

Ibland blir jag så redigt förbannad på den där lilla pälsbollen!
Tidigt i morse var det dags igen. En smäll i kattluckan strax före fem på morgonen skvallrar om att vår jägare är hemma igen efter ett av sina rövarstråt. För att verkligen inprägla i människorna att hon har återinträtt i sitt kungarike, jamar hon så högt hon kan, hela vägen från luckan, genom källaren, uppför trappan, genom hallen, och in i rummet där personalen ligger och sover.

Dessa klagande ylande ljud upprepas tills människorna börjar röra på sig eller på annat sätt visar att budskapet är mottaget. Om reaktionen uteblir, beger sig det lilla odjuret ut i vardagsrummet och vässar demonstrativt klorna mot en av sofforna. Hon vet ytterst väl att just det ljudet i alla fall får fart på de sovande, och att någon av dem snart vrålar till henne att sluta, alternativt kommer rusande halvsovande för att avbryta attacken mot möblerna.

Just denna morgon hade hon lyckligtvis inte med sig något byte in, varken dött ( som återfinns  i, alternativt vid) matskålen, eller ett levande som hon sedan vällustigt jagar runt i huset under smygande krumpsprång och smällar med rakbladsvassa klor. Ljudet av en vettskrämd pipande mus ackompanjerad av sladdande tassar mot parketten har väckt oss ett flertal gånger mitt i natten. Otaliga är de tillfällen då vi har tvingats upp i vargtimman för att i en plastburk försöka rädda en stackars liten gnagare från vår blodtörstiga kissemiss.

Denna utstuderade lilla primadonna som sällan nedlåter sig till att visa tillgivenhet, och det infaller oftast när maten är slut, eller det passar henne att göra en storstilad sorti genom huvudingången och personalen måste öppna dörren.

Men nu hoppas jag verkligen att de här fasonerna upphör och att ysterheten över vår-säsongen lägger sig och åtminstone dämpar lusten att jama sönder nattsömnen för oss.

Sköna Maj välkommen!

Härliga ljuvliga maj månad! 

Efter en ganska trist vår med kalla temperaturer och många vädermässiga bakslag så blev det så äntligen vår på riktigt! 

Ja i ärlighetens namn ska sägas att det inte var riktigt så synd om oss som jag vill låta påskina, för i mitten av april drog vi ju till Teneriffa. 

Varmt och skönt var det, men få dagar med klart väder. Trots det så gick det alldeles utmärkt att bränna upp sig ordentligt genom dis och moln. Något som vi provade i mitten av semestern och därför fick hyra bil ytterligare en dag utöver de tre vi redan inlett vistelsen med. 

Naturligtvis besökte vi Teide såväl som Santa Cruz och Puerto De La Cruz. Vi bodde på södra delen av ön, närmare bestämt på Playa de Fanabe. 

Nog om detta och åter till min hyllning av våren och sköna maj! 

När vitsipporna ystert står i full blom, och de vita stjärnorna kontrasteras med friska gröna blad, mot en i övrigt inte fullt så grön omgärdande natur. Då, är våren som vackrast! 

Jag minns när jag som liten tös var hemma hos mormor i lägenheten i stan en vårdag, och hon lite hemlighetsfullt berättade att vi skulle ut och maja! Jag hade ingen aning om vad maja var men det lät spännande! Hon ringde sin syster som bodde några hundra meter bort, kokade kaffe, blandade saft och packade en korg med kakor och bullar, slutligen tog hon en filt över armen och så gick vi nerför trapporna och mötte gammelmoster Astrid en bit bort. 

Solen sken och det var ljumt i luften. Tillsammans stretade vi uppför kullen i grönområdet bakom huset, som nu var översållad av vitsippor. Mormor och Astrid hjälptes åt att veckla ut filten och sedan slog vi oss ner i grönskan och lyssnade på fågelsången. Tanterna drack kaffe och jag fick saft. Vi åt kakor och bullar och njöt av vår picknick. Nu förstod jag vad det betydde att maja, och jag älskade det!

Leve återbruket

Vår första tanke var att sätta igen dörrhålet mellan det gamla köket (som ska bli ytterligare ett sovrum) och det nya köket, men si det gick inte. Huset värms av två luft-luft-värmepumpar och värmen är beroende av fri cirkulation. Visst blåser luften runt ganska bra men att den skulle klara av att leta sig runt två 90-graders-böjar för att kunna värma det nya sovrummet är orimligt. Visserligen gillar jag att ha det svalt när jag sover, men rimfrost i täcket är lite väl magstarkt.

Dörrar saknas på flera ställen i detta hus och det tycks omöjligt att finna en överfasad dörr från 1947 eller däromkring. Istället kom vi på den briljanta idén att återanvända en av salsdörrarna. När det fortfarande var ett valv mellan matsal och vardagsrum kunde man vid behov avskärma med två vita skjutdörrar som smög in i väggen utan att märkas när de inte användes, och de hade vi nu inte längre behov av när hela väggen försvann.

J monterade upp dörren på originalskenan och det blev hur bra som helst! När man inte behöver ha stängt smyger den in i väggen bakom kyl och frys, och ingen vet om att den finns. När man har tröttnat på köksljuden är det bara att dra igen den. Öppet eller stängt väljer man som man vill, och så får vi fortfarande möjlighet att leka jage varvet runt i en genomgång mellan hall, sovrum, kök, vardagsrum och så tillbaka ut i hallen. Strålande!

Nu när vi får det så fint i vårt nya kök/vardagsrum så är det inte utan att man kritiskt börjar granska möblemanget och önskar sig nytt. Inte allt, men vår vita matsalsmöbel matchas dåligt att mitt stora vitrinskåp i ek. Jag testade idén på J att helt enkelt måla skåpet vitt men hans vilt stirrande och vantrogna blick skvallrade om att han inte tände på den nämnvärt. Efter att han både hojtat helgerån och strängt föreläst om originalskickets betydelse släppte jag den tanken och bestämde mig istället för att försöka hitta ett nytt vitrinskåp, ett vitt.
Vårt soffbord (också det i ek) planerar jag att byta ut mot ett mer passande, kanske ett smäckert 50-talsbord i ett mörkare träslag.

Det går långsamt framåt men så fint det kommer att bli!

Förkylning i påskägget

Och så drabbade den mig... Jag som skryter om att jag så sällan är sjuk fick äta upp min kaxighet med råge. Redan på långfredagen började jag känna mig lite frusen och igenslammad och lagom till lunchen i Småland hos J:s föräldrar ville jag bara gå och lägga mig.

Efter två dagar på landet, som borde ha fyllts av härliga vårpromenader i solen men istället slutade i långa viloperioder  i sängen med både snö och regn smattrande mot rutorna, drog vi vidare till Borås för nästa stopp på vår påskturné.
Stor familjemiddag med buffé innehållande påskens alla läckerheter och ett tappert kämpande att hålla en glad min när jag återigen bara ville gå och lägga mig.

Jag tyckte så synd om mig själv att jag inte bara överkonsumerade pappersnäsdukar och nässpray, men tyvärr även godis i mängder. Typiskt att just jag inte drabbas av dämpad aptit vid sjukdom, som de flesta andra normala människor...

Nu är jag inne på förkylningens femte dag och långsamt börjar febern släppa greppet om min arma kropp. Jag behöver inte längre snyta mig en gång i kvarten och min stackars trasiga näsa kan möjligen få en chans att läka ihop...

Sällsam smäll i häll

I tisdags företog vi oss återigen en köks-expedition och styrde kosan mot en av stadens många vitvaru-kedjor. Vi var på jakt efter en spishäll till vårt framväxande nya kök.

Inne i butiken blev vi snabbt uppmärksammade av en säljare, en ung tjej som direkt frågade om hon på något vis kunde vara oss behjälpliga.
Vi visste ungefär vad vi ville ha, och började diskutera en specifik hälls olika egenskaper samt kontrollerade måtten en extra gång. Till sist frågade jag (som inte är så bekant med just glashällar) om hållbarheten. Vad skulle hända om jag exempelvis skulle tappa något tungt på den?

För att demonstrera hållbarheten greppade hon snabbt en stekpanna och ställde ner den i en hastig och ganska omild rörelse med en skarp smäll. Inget hände med hällen. Sedan påpekade hon att det som var lite mer känsligt var den fasade kanten, och för att verkligen understryka det hon nyss berättat, slog hon ganska kraftigt upprepade gånger stekpannan mot kanten...
Pang! Föga oväntat gick hörnet mycket riktigt sönder i en skur av små glasbitar inför oss chockade åskådare.
Nu skulle man ju kunna tänka sig att den unga säljaren skulle skämmas en smula eller se lite besvärad ut, men icke! Hon fann sig snabbt och konstaterade bara att det nyss inträffade bevisade med all önskvärd tydlighet att just den fasade kanten var hällens svaga punkt.

Och det hade hon ju i och för sig rätt i.