Sinnenas minnen

Har ni tänkt på hur minnen ibland etsar sig fast i medvetandet? Eller bara ligger latent och vilande tills en trigger dyker upp och aktiverar det där minnet?

Vi minns ju inte bara med tanken utan också med våra sinnen. Konstigt att man fortfarande  kan komma ihåg händelser, ljud, dofter, smaker eller känslor trots att många år har passerat.

Jag kan exempelvis ännu förnimma känslan av sträv heltäckningsmatta mot mina bara knän vid golvlekarna hemma i barndomshemmet, doften i mormor och morfars sommarstuga som var så sammanlänkad med solvarmt gräs och spring i benen, och även ljudet av mattpiskarens vinande och dova bankande i de handknutna persiska mattorna.

Andra audiella barndomsminnen är de raspiga LP-skivorna som spelades på skivtallriken med det ömtåliga stiftet som inga barn fick hantera. Min mor har alltid gillat musik och spelade ofta skivor när hon städade, lagade mat eller ägnade sig åt andra hushållssysslor. Hennes favoriter var en LP med Julio Iglesias, en annan med filmmusiken till Mistrals dotter. (Minns att jag entusiastiskt sjöng med i Only Love trots att jag inte förstod ett ord engelska, men det hindrar inte en unge att ofelbart härma textraderna av hjärtans lust)

Tiderna förändras och teknik, design, liksom mode och smak byts ständigt ut. Nya ljud och dofter ersätter de gamla och nya barndomsminnen skapas. Men visst är det lite kul att få vara lite nostalgisk ibland och tillsammans med familjen leka - Minns du...?

 Bara för det måste jag leta upp Only Love på Spotifye och se om jag kommer ihåg texten.

Olika som bär

Läste i tidningen om en hybrid som upptäckts i vår kära flora. En tuva med lingon hade förälskat sig i ett blåbärsris och som en nyck av naturen hade karten pollinerats och resulterade i en relativt okänd avkomma; blingon!

Det lät onekligen spännande, men enligt upptäckaren smakade bären inget vidare även om de var fina att titta på.
Så det där med att vara lika som bär kanske man kan ta med en nypa salt då?

Det får mig osökt att tänka på min och min kära livskamrats skilda intressen när det gäller film och TV. Jag är en fantasy- sci-fi-fantast. Älskar bombastiska produktioner med sagoinspirerade teman eller härliga framtidsepos. När jag upptäckte Game of Thrones uppnådde jag nästan extas!

J är inte så intresserad. Han ser hellre Mythbusters eller dokumentärer om grandiosa byggnader eller allra helst om tekniska innovationer.

Lika är det med sport. Jag är absolut inte fotbollstokig, mer lite vardagsintresserad, och tycker att det kan vara kul att se landskamper och därmed Sveriges matcher i det pågående fotbolls-EM. Friidrott och handboll gillar jag med och hockey är ju alltid kul. J är ganska konsekvent ointresserad av allt som inte rör motorsport.

Men det gör inget att vi är olika som blingon. Vi har så många andra gemensamma intressen och framför allt så älskar vi varandra, och vad betyder en film eller en match då? Inte ett skvatt!

Antikt och kuriosa

När min mor för några år sedan började ifrågasätta innehållet i antikaffärerna, då 50-talsting kom på modet skrattade jag åt henne. Retro-vågen var här och missnöjt kunde hon konstatera att de designade TV-kannorna, serviserna, plast-attiraljerna och de smäckra möblerna i teak som varit en del av hennes ungdomstid numer klassades som antikt och kuriosa. 

Munterheten visste inga gränser när hon förtretat benämnde tingen som skräp, och lätt chockad pekade ut väsentliga delar av sitt barndomshem på hyllorna som nu var heta nyheter och betingade obscent bra betalt för handlarna. 

En röd kobra-telefon blev plötsligt en raritet och betingade ett, i hennes tycke, löjligt högt pris samtidigt som tapet- och textil-tillverkarna nytryckte gamla kända mönster som legat i glömska i så många år. 

Jag gillar det! I vår källare har vi just en sådan kvarleva på en av väggarna, en tapet som måste vara uppsatt någon gång under 50-talet. Motivet är smäckra damer i klockade klänningar och hattar i starka färger. Ett minne av gångna tider men samtidigt en modernitet mer än en historisk rest. Tyvärr går den inte att ta tillvara men nu dignar tapetkatalogerna av snarlika motiv. 

Men processen stannar inte där. När man nu har avverkat 50- och snart även 60-talet, närmar sig min barndom obönhörligt. Idag såg jag en annons på Blocket om antika telefoner. Men det var ingen Kobra-lur som var till salu. Det var en sådan här: 

Innan knapptelefonen gjorde sitt inträde under mitten av 80-talet hade vi bara sådana här telefoner hemma. Med snurrande nummerskiva där man inte fick ha bråttom för att slå numret, där sladden bara tvinnade sig hela tiden och till sist behövde snurras upp genom att låta luren dingla. En telefon som man lätt kunde skruva upp och öppna både högtalare och mikrofon för att se hur den såg ut inuti. Som man kunde tjuvlyssna i genom att lätt smyga upp luren i ett annat rum och sedan hålla för "pratdelen". 

I köket stod det en mörkgrön, i mammas och pappas rum en ljust grå. Kökstelefonen utgjorde sambandscentralen. Här förmedlades information, här planerades det aktiviteter, här mottogs meddelanden och på blocket bredvid plitades allt omsorgsfullt ner. 

Märkligt att man klarade av att leva utan att ständigt vara tillgänglig och uppkopplad, utan att kunna nå eller bli nådd. Borta är lapparna på köksbordet och de i förväg överenskomna mötestiderna, men telefonerna, de lever kvar och klassas numera som antikt och kuriosa!

Alla dessa födelsedagar!

I vår familj börjar den stora firar-perioden så smått i mars. En av systerdöttrarna fyller år när snödropparna just tittar fram i det frostiga eller snötäckta gräset. Sedan blir det april och i mitten av denna väderombytliga vårmånad fyller pappa år. 

Knappt har vi firat klart förrän det rullar på med systerdotter nummer två som så fördelaktigt råkade födas den 1 maj vilket resulterar att alla är lediga för kalas just denna dag. 

Därpå kommer systerdotter nummer tre i mitten av maj, tätt följd av min kära sambo i slutet av maj. 

Det senaste tillskottet i vår lilla skara är J:s systerdotter som också hade turen att födas en röd dag då alla är lediga. Den 6:e juni firar vi henne. 

I mitten av juni fyller både min och J:s syster år och J:s mamma på amerikanska nationaldagen den 4 juli. Den 10 juli är det undertecknads tur att fira och sedan får vi en välbehövlig paus fram till mitten av september då mamma fyller år.

 

Givetvis har vi fler födelsedagar med syskon, respektive och andra släktingar resten av året, men dessa brukar vi inte fira ihop utan avklaras mer med ett grattis på Facebook.

Hela våren och sommaren är således ett ändlöst firande och planerande med tårtor och presenter. Men inte mig emot. Jag gillar kalas! Det är så trevligt att ha en anledning att få träffas, umgås och framför allt äta något gott tillsammans. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; jag är så glad över att jag har en familj som jag älskar och som finns där för mig, och att dessutom ha fått en fantastisk bonusfamilj genom J är också helt underbart! 

Byggt var det här!

Vår iver att få köket klart innan sommaren mattades avsevärt framåt vårkanten. Det är mycket att tänka på när man bygger upp ett kök från grunden, och allt måste tänkas igenom i minst tre led framåt. Bygget har i skrivandets stund avstannat till förmån för ett annat projekt. (Ja, jag vet att Arga Snickaren kommer och slår en överhandsfräs i huvudet på den som inte avslutar ett projekt innan man börjar med nästa, men kära någon, vi HAR ju faktiskt det gamla köket kvar så vi sitter inte i sjön på det viset) 

I alla fulla fall så avgjorde det vackra maj-vädret prioriteringen. Bygglovet på trädäcket med tillhörande uterum var beviljat och J:s snälla pappa erbjöd sig att hjälpa till. Så för några veckor sedan påbörjades arbetet med att mäta, inhandla material, gjuta ner plintar och borra där berget låg i dagen. Det gick undan! På bara tre helger lyckades de snickra ihop en tredjedel av altanen ca 15 m2. 

När sista spiken var islagen i trallen kilade vi raskt ner i källaren och hämtade upp vår utemöbel och medan jag torkade rent och pyntade med en klatschig vaxduk, monterade J ihop vår nyinköpta grill. En stor och djup Weber med askuppsamlare och termometer i locket. 

I söndags kväll ringde vi in ett par vänner och hade en härlig grillmiddag i kvällssolen på vår nya fina altan. Nu fortsätter byggandet ett par helger till för att få allting klart. Och jag är inte ett dugg ledsen för att vi har ett och ett halvt kök i huset. Nu vill man ju ändå bara vara ute! 

Vår egen katta-strof

Ibland blir jag så redigt förbannad på den där lilla pälsbollen!
Tidigt i morse var det dags igen. En smäll i kattluckan strax före fem på morgonen skvallrar om att vår jägare är hemma igen efter ett av sina rövarstråt. För att verkligen inprägla i människorna att hon har återinträtt i sitt kungarike, jamar hon så högt hon kan, hela vägen från luckan, genom källaren, uppför trappan, genom hallen, och in i rummet där personalen ligger och sover.

Dessa klagande ylande ljud upprepas tills människorna börjar röra på sig eller på annat sätt visar att budskapet är mottaget. Om reaktionen uteblir, beger sig det lilla odjuret ut i vardagsrummet och vässar demonstrativt klorna mot en av sofforna. Hon vet ytterst väl att just det ljudet i alla fall får fart på de sovande, och att någon av dem snart vrålar till henne att sluta, alternativt kommer rusande halvsovande för att avbryta attacken mot möblerna.

Just denna morgon hade hon lyckligtvis inte med sig något byte in, varken dött ( som återfinns  i, alternativt vid) matskålen, eller ett levande som hon sedan vällustigt jagar runt i huset under smygande krumpsprång och smällar med rakbladsvassa klor. Ljudet av en vettskrämd pipande mus ackompanjerad av sladdande tassar mot parketten har väckt oss ett flertal gånger mitt i natten. Otaliga är de tillfällen då vi har tvingats upp i vargtimman för att i en plastburk försöka rädda en stackars liten gnagare från vår blodtörstiga kissemiss.

Denna utstuderade lilla primadonna som sällan nedlåter sig till att visa tillgivenhet, och det infaller oftast när maten är slut, eller det passar henne att göra en storstilad sorti genom huvudingången och personalen måste öppna dörren.

Men nu hoppas jag verkligen att de här fasonerna upphör och att ysterheten över vår-säsongen lägger sig och åtminstone dämpar lusten att jama sönder nattsömnen för oss.

Sköna Maj välkommen!

Härliga ljuvliga maj månad! 

Efter en ganska trist vår med kalla temperaturer och många vädermässiga bakslag så blev det så äntligen vår på riktigt! 

Ja i ärlighetens namn ska sägas att det inte var riktigt så synd om oss som jag vill låta påskina, för i mitten av april drog vi ju till Teneriffa. 

Varmt och skönt var det, men få dagar med klart väder. Trots det så gick det alldeles utmärkt att bränna upp sig ordentligt genom dis och moln. Något som vi provade i mitten av semestern och därför fick hyra bil ytterligare en dag utöver de tre vi redan inlett vistelsen med. 

Naturligtvis besökte vi Teide såväl som Santa Cruz och Puerto De La Cruz. Vi bodde på södra delen av ön, närmare bestämt på Playa de Fanabe. 

Nog om detta och åter till min hyllning av våren och sköna maj! 

När vitsipporna ystert står i full blom, och de vita stjärnorna kontrasteras med friska gröna blad, mot en i övrigt inte fullt så grön omgärdande natur. Då, är våren som vackrast! 

Jag minns när jag som liten tös var hemma hos mormor i lägenheten i stan en vårdag, och hon lite hemlighetsfullt berättade att vi skulle ut och maja! Jag hade ingen aning om vad maja var men det lät spännande! Hon ringde sin syster som bodde några hundra meter bort, kokade kaffe, blandade saft och packade en korg med kakor och bullar, slutligen tog hon en filt över armen och så gick vi nerför trapporna och mötte gammelmoster Astrid en bit bort. 

Solen sken och det var ljumt i luften. Tillsammans stretade vi uppför kullen i grönområdet bakom huset, som nu var översållad av vitsippor. Mormor och Astrid hjälptes åt att veckla ut filten och sedan slog vi oss ner i grönskan och lyssnade på fågelsången. Tanterna drack kaffe och jag fick saft. Vi åt kakor och bullar och njöt av vår picknick. Nu förstod jag vad det betydde att maja, och jag älskade det!