Valborgsmäss

Valborg mina vänner! Ack vilka minnen denna dag väcker.
Smusslandet med nystulen häxblandning från föräldrarnas vin- och spritförråd, långa överläggningar i skolans korridorer om planerna för kvällen. Särdeles påtaglig iver och förväntan, utsöndrad av hormonstinna tonåringar, upplandad i en tät doft av moppe-avgaser, cigarettrök, Date-parfym och bubbelgum.

Hur många valborgsaftnar har man inte tillbringat utomhus i svinkalla temperaturer, ibland med regn och snålblåst. Beskådat Borås chalmeristers cortege i tunn jacka och utan handskar, med alkoholen och vännerna som enda värmekällor. Sedan tagit bussen till Sjömarken för att festa nere vid sjön. Sitta och kura vid brasan, dricka folköl och röka. Diskutera livets väsentligheter och riktigt känna hur erfaren och klok man var...

Jagas av fältassistenter, ta hand om de som fått för mycket, hålla bort håret från ansiktet på den vomerande kompisen, som bedyrade att man var "så jävla schysst", brotta ner den som skulle gå i sjön, avstyra slagsmål, tala den tillrätta som var tungsint och destruktiv.

Tja, nu när jag tänker tillbaka så var det ganska tragiskt faktiskt...

Vi hade ingenstans att vara, ingenting att göra.
Jag brukade alltid hålla mig på rätt sida gränsen när det skulle festas, för jag vågade inte släppa kontrollen helt. Det var nog tur... Både för min skull och andras. Även om jag var full, var jag den som tog hand om de som inte längre kunde ta hand om sig själva. Den som lyssnade, tröstade och kramade.

Vi var bara 14-15 år men redan kunde man se tendenserna. Vem som skulle utveckla alkoholproblem, vem som hade tvångstankar och depressiva drag, vem som redan var kriminell och senare skulle komma att tillbringa större delen av sitt vuxna liv på anstalt.

Men glädjande nog så bevisade några av mina vänner från tonåren att de vuxna hade fel. De var dömda, uträknade och stämplade av såväl lärare som föräldrar, men de reste sig. De mognade kanske sent, men idag är flera framgångsrika egna företagare, några har bildat familj och blivit ansvarstagande mammor och pappor. Några har bra jobb, betalar skatt, fredagsmyser och lever som andra medelsvenssons.
Just sådana vi svor att vi aldrig skulle bli. Lite föraktfullt talade vi om etablissemanget. Villa, vovve, Volvo, och nu är vi där själva...

Vi har inte setts på många år och de flesta har jag ingen kontakt med idag. Men då var vi så sammansvetsade. Så nära i vårt gäng där kompisarna var allt.
Andra på skolan såg inte bortom våra svarta kläder, kängor och skinnjackor.
De kallade oss för No-future-gänget.

Så fel de hade. Vi skapar vår egen framtid och den är i sanning ljus!

Och så kom våren...

Eller, ja vår och vår...

Avsaknad av minusgrader under en veckas tid, men man får inte vara kräsen. De senaste två dagarna har varit alldeles ypperliga ur vår-hänseende. Behagliga 15 grader i solen och måttliga till friska vindar. Och visst regnade det igår kväll men kära nån, det är ju bara ett stilla vår-regn.

Nu har växtligheten börjat ta fart. Krokusen blommar, liksom de intensivt blå skillorna. Magnolian är fylld av svällande sammetslena knoppar och ogräset spirar. Ack ja, nu är det i sanning vår!

I särskilt varma vrår kan våren rentav mer likna försommar. Jag har redan hittat flera små Lungörts-blommor och det är väl ändå lite tidigt såhär i mitten av april?

Min undertryckta trädgårds-iver briserade i och med plusgradernas ankomst och raskt greppade jag en spade och utökade landet med bärbuskar. Samtidigt passade jag på att flytta Björnbärsbusken till en mer lämplig plats vilande mot berget och anlade en ny rabatt dit rosorna fick flytta.

Det tar några år att lära sig vad som fungerar i en trädgård och inte. Den hårda vägen har jag fått lära mig att rosor definitivt inte vara i fred för rådjuren, och om man är som jag, envis som en lus, och bestämt vill ha rosor så får man placera dem där de otäcka kreaturen inte kommer åt dem.

Rhododendron trivs väldigt bra i vår trädgård och då borde även azaleor göra detsamma. Det finns många fina sorter att välja på, och eftersom de inte blir så vansinnigt stora så passar det bra då ytan är starkt begränsad i vår lilla täppa på berget.

I år ska de körsbärsträdet och bigarrå-trädet få sällskap av ett plommonträd och sedan ska de fina plantorna med Löjtnantshjärta omgärdas av vita och rosa Fänrikshjärtan. Kanske frisår jag krasse runt vattenpumpen eller så blir det något annat.

Vad det än blir så kommer det att bli en fantastisk trädgårdssäsong!

Glasverandan

Nu är den klar.
Glasverandan, eller uterummet, som det heter numera. Men visst låter det mycket trevligare och gemytligare att kalla den för glasveranda? Även om det kanske rent stilmässigt är mer korrekt att använda det epitetet på en liten vitmålad punchveranda i trä från 1800-talet med spröjsade fönster från mitten och upp.

En kollega till mig kallar sitt uterum för "in-ute"och det är ju helt korrekt. Man är inne, fast man är ute.

- Pensionärskuvös! fnyser en del lite nedlåtande, men det bryr vi oss föga om. Det är ju så lyxigt att kunna sitta där ute och äta trots att vinden viner utanför glaspartierna. När termometern visar på sju plusgrader ute, värmer solen upp rummet till behagliga 17 grader.

Och ärligt talat. Hur många gånger kan man sitta ute på sommaren utan att det blåser lite för kallt, det är lite regn i luften, eller det mer ovanliga tillståndet; att det helt enkelt är för varmt i solen?

Nu har vi alla valmöjligheter. Samtliga glaspartier går att skjuta ihop om det blir för hett och vi kan äta middag utan att behöva vira in oss i filtar och tröjor så fort grillningen är avslutad.

Snart blir det premiär, så skål för det!

Våg och vikt

Det är väl för trist att man inte bara kan få vara den man vill vara, utan att behöva försaka så mycket av livets goda, eller behöva träna mer än vad man själv har lust med.
Jag talar givetvis om vikt och storlek. Som ni säkert känner till vid det här laget, så har jag så gott som hela mitt liv kämpat mot övervikt, och under några år även sjuklig fetma.

En kort period runt tiden för min konfirmation var jag smal. Riktigt smal. Men bäst trivs jag när jag är lite mer hälsosamt rund. Eller som sotarn säger i Madicken när han förklarar varför han gillar Alva;
- Hon är rund där man ska vara rund, och smal där man ska vara smal. Visst är det huvudet på spiken?

Att vara smal om midjan, rund kring höfterna med en yppig barm som en pin-upp-tjej från 40-talet.

Så jag kämpar på. Drar ner på portionerna, undviker sötsaker, går långa promenader i uppförsbackar med barnvagn och tycker att det är högst orättvist att vissa människor håller vikten utan att behöver göra några uppoffringar alls...

God påsk!

I vårt barndomshem firades alla högtider ordentligt, och påsken var inget undantag. Då ingen i familjen har någon dragning åt det religiösa hållet, så firade vi påsk på samma sätt som vi firade jul;  det vill säga inte till åminnelse av Jesus, utan som en efterlängtad högtid som gick ut på att äta gott, njuta av ledigheten och träffa kär släkt och vänner.

Öppna spisen som till jul var sprängfylld av tomtar, snögubbar, lussetåg, fylldes kring påsk med kycklingar, påskkärringar och björkris med fjädrar i gult och orange. I en liten skål växte frodigt grönt prydnadsgräs och där trippade små gula kycklingar. I köksfönstret hängde en påskkärring på en kvast och i matkällaren trängdes påskmaten med must och lådvis med ägg. Härligt!

Till traditionen hörde också att jag och min syster fick var sitt ganska förnämligt påskägg, fyllt av diverse godsaker och ibland även en liten peng. Det där påskägget var så djupt inrotat i vårt medvetande att när vi, trots att vi sedan länge var vuxna och utflyttade, fick frågan från vår ömma moder  om vi verkligen ville ha påskägg när vi kom hem, framkallade ett vildsint utrop av harm och indignation. Självklart ville vi ha påskägg! 

Idag är jag inte så noga med det där, men att ge bort påskägg är trevligt, framför allt om de innehåller något hemlagat. Därför har jag ägnat de senaste dagarna åt att göra eget påskgodis. Ungefär samma som julgodiset men mer roliga marsipanfigurer. Kycklingar och ägg doppade i choklad, lakritskola och chokladkola och minttryfflar står och gottar till sig i kylen. I morgon ska jag fylla äggen och sedan blir det i sanning en god påsk!

Första tanden

Ja visst gör det ont när knoppar brister... skrev Karin Boye, och ont lär det också göra när små tänder bryter igenom tandköttet. Lilla E har dregglat och tuggat på allt som hon kommit åt de senaste månaderna, och bekymrat har vi granskat hennes underkäke, utan att se minsta antydan till tand. Men så igår morse, vid den sedvanliga inspektionen kände jag något litet vasst i gommen. Äntligen en tand!

Man ska inte jämföra barn, men alla gör det ändå och jag är inget undantag. När lilla E nu har passerat åtta månader och hon fortfarande inte hade fått några tänder, började jag bli smått orolig. Samtliga av hennes små lekkamrater från föräldragruppen har nu flera gaddar att visa upp men lilla E visade fortfarande upp samma tandlösa leende. (Som visserligen är tämligen bedårande, men det vore ju trist om hon förblev tandlös livet ut.)

För att göra saker värre så kröp några av de små telningarna, men lilla E, som just har lärt sig att sitta någorlunda stadigt, visade inget intresse av att försöka ta sig fram. Detta genererade tankar på sen utveckling och en nästan lite ursäktande attityd från min sida på öppna förskolan.

- Ja hon är lite sen, men hon är lite tidigt född.
(Vilket är en svag förklaring eftersom hon bara är född 12 dagar före utsatt tid och inte alls räknas som prematur...)

Varför känner man sig föranledd att ursäkta sitt barns utveckling? På BVC skrattade sköterskan åt mina farhågor att barnet saknade tandanlag och hon konstaterade att hon under alla de år hon hade jobbat, ännu aldrig hade haft en unge som inte hade fått tänder. Alla utvecklas olika fort och utvecklingen sker i trappsteg.

Svärmor som är en klok kvinna menar att det bara ställer till problem om barn till exempel börjar gå väldigt tidigt. De är så ostadiga att de mest ramlar och slår sig, och det är ett elände att hålla reda på vart de är någonstans.

Så trots att vi har haft en period av gråt och gnäll, feber och ont i magen så är jag ändå väldigt glad över det där lilla risgrynet.

Nu är det bara att invänta nästa, och nästa och... ja, ni fattar...

Retro, vintage och second hand

Kärt barn har många namn och det som för en del år sedan bara var begagnat eller ärvt är nu hippt och omåttligt populärt. Visst är det bra att sakerna kommer till andras användning och glädje ännu en gång istället för att slängas men måste just teakmöbler från 50-talet vara så eftertraktade...?

Vi är på jakt efter tre bokhyllor i teak istället för våra ganska skamfilade Billyhyllor men det verkar stört omöjligt att få tag på till en rimlig penning. Plötsligt inser folk att de sitter på en guldkalv och den gamla bråten i källaren annonseras ut på Blocket under benämningen "retro" för tusentals kronor.

De hjälporganisationer som bedriver andra-hands-försäljning svämmar över av pryttlar och det som är skräp för någon, är en skatt för någon annan... Jag brukar passa på att kika runt när jag har vägarna förbi men det är mycket skit. Godbitarna försvinner blixtsnabbt och jag ger mig tusan på att det är antikhandlare eller Blocket-försäljare som köper upp de bästa grejorna som de sedan gör sig en bra förtjänst på. Få människor vet vad sakerna är värda, men idag är det svårt att göra några direkta fynd när hyenorna flockas och dammsuger loppmarknader rena på fina saker.

En annan sak som jag stört mig på länge är oskicket att måla antika möbler vita och benämna dem som Shabby Chic. WTF!? En fanérmöbel från 1880-talet i imperialstil målad vit är väl för tusan inte shabby chic!? Det är inte färgen som är det centrala, det är stilen, och en sådan praktfull möbel med snidade detaljer och mjukt böljande linjer kan väl knappast kvala in i stilgenren "lantlig"?

Nej skärpning säger stilpolisen!