Det lackar mot jul...

Hjälp vad tiden går fort när man blickar bakåt.
När man befinner sig mitt i en rörig tillvaro tycks den stå stilla. Men till och med  jag kan se att en ansenlig tid har passerat, sedan vår trio utökades till en kvartett.

Lilla S är åtta månader, har fått två små bedårande risgryn i underkäken och gör tappra ansatser att krypa. Hennes övningar i plankan imponerar stort,
och armhävningarna på tårna ser finfina ut. Sömnen är fortfarande katastrof-dålig, men så brukar jag också säga att hon är en fladdermus-unge precis som storasyster var vid samma ålder. Sova på natten är onödigt och tråkigt.

Lilla E som närmar sig två och ett halvt år har nu gjort en bullrande entré rakt in i trotsåldern. (Eller självständighetsåldern, som en del barnpsykologer hellre kallar den) Vi upplever hur en vilja av stål kan förvandla vår lilla rara dotter till ett ganska högljutt och argt monster med otaliga utbrott varje dag.

Så därför finns varken tid eller ork för mycket annat än att överleva dagen. Bloggandet som så mycket annat går på sparlåga, men samtidigt befinner vi oss i den tid som är barnens tid. Julen är faktiskt alla ungars, mer än alla vuxnas. Så jag försöker att ge dem allt som jag älskar med julen. Pynta med tomtar och ljus. Baka pepparkakor och dekorera pepparkakshus, sjunga julsånger och prata om när tomten kommer.

För som det heter i visan:
 - Hejsan hoppsan fallerallera, när julen kommer ska varenda unge vara gla´.

Om jag kunde så skulle jag se till att den raden blev sanning för alla barn. För julen är i sanning barnens tid...

En ändlöst grå november...

Efter att ha genomlidit en elak matförgiftning, två veckors segdragen slemhosta med ännu mer söndertrasad nattsömn till följd, lyckades jag kröna tillvaron genom att ramla ner för trappan. Nej, inte den nyss renoverade utan den smala mörka källartrappan inne i huset. Jag skulle bara ner i tvättstugan och hämta ett plagg men det höll på att ta en ända med förskräckelse.

Jag hade på mig ett par gosiga fårskinnstofflor eftersom det är lite frostigt på våra golv och det blev en utmärkt kälke när foten gled över tredje steget uppifrån och jag rasade med ett brak. J kom genast rusande och undrade hur det hade gått och jag hade lite svårt att svara på det till en början. Först ylade jag av smärta och sedan kände jag efter hur många ben jag hade brutit. (Inga, visade det sig till sist)

Med en bekymrad och medlidsam min föreslog han att jag skulle sätta mig ner istället för att stå på alla fyra och vråla svordomar men det avböjde jag bryskt eftersom jag hade slagit mig illa på ena skinkan och just i den stunden upplevde att jag nog krossat hela sätesmuskeln. (Vilket inte heller var fallet vid en noggrannare besiktning)

- Har du ont mamma? frågade lilla E och erbjöd sig snabbt att blåsa på det onda. (Det rara lilla livet)

- Ja, men det går snabbt över! stönade jag tappert fram genom sammanpressade käkar, varpå hon släppte sin mors hälsotillstånd och raskt återgick till sin hoppsa-lek.

I mitt blåslagna tillstånd tyckte jag mycket synd om mig själv och eftersom J aldrig är den som är den, delade han hjärtans gärna en chokladkartong med mig som plåster på såren. Tyvärr var det Alladins 75-års jubileumslåda och där samsades bara sådana bitar som jag avskyr...

Den enda rena chokladmedaljongen i mitten paxade jag förstås, och möjligen fick jag i mig någon bit apelsinchoklad och kanske någon tryffel men någon smaksensation, det var det inte! J mumsade lyckligt i sig resten. För den mannen finns ingen äcklig choklad...

Trip trapp

Efter flera offert-förfrågningar hos ett antal mark-mur-stensättare kunde vi konstatera att våra trappor upp till huset nära nog skulle ruinera oss. 70 års små rörelser i marken hade orsakat flera ganska rejäla sprickor i betongen i den stora trappan och trapporna på själva huset vid entrédörren hade farit väldigt illa med vatten som gått ner i håligheterna och förvandlats till sprängdeg vintertid.

Riktigt illa, konstaterade fackmännen som var här och tittade. En av dem knackade på trappan med sin skruvmejsel och det ihåliga ljudet som studsade tillbaka bådade inte gott...  En menade att det enda rätta var att riva och bygga nytt. En annan vågade inte ge ett fast pris men gissade på tre mans arbete i minst två veckors tid. Summan vågade han inte sia om.

Men så fick jag tag i en firma som verkade seriös och bra. Men när jag blev uppringd av killen som skulle komma och titta fick jag onda aningar. Han pratade engelska med slavisk brytning och direkt slog mina fördomar till och skrek - Fuskande polacker utan kollektivavtal! Men tänkt så fel man kan ha. Martin var visserligen från Litauen men hjälp så duktig han var! Noggrant gick han igenom varje centimeter av trapporna, visade och diskuterade, fotograferade och dokumenterade. Några dagar senare fick vi en offert med en rimlig summa som vi också accepterade.

För två veckor sedan började de. Killarna som var här pratade varken svenska eller engelska, men all kommunikation gick genom Martin som fortfarande var lika noggrann och informerade oss löpande om vad som hände. Jag kollade upp en extra gång att han faktiskt var anställd av firman och att allt gick rätt till. Vid ett tillfälle knackade han på dörren och undrade om jag möjligen skulle vilja vara så vänlig och ta in katten om den var vår... Jag tittade ut bakom honom och såg en serie trippande tassavtryck i den våta cementen och den lätt uppgivna blicken hos mannen som just sett sitt arbete förstöras av en enveten kattdam. Lika delar irriterad, skamsen och full i skratt jagade jag rätt på kreaturet och förpassade henne ner i källaren.

Idag blev arbetet klart och vi är så nöjda! Trapporna är hela och fina utan kattspår och nu väntar bara målningsarbete och renovering av räckena men det får bero till våren. Slutet gott, allting gott.

Det sköra livet

Jag tänker på det ofta. Att det skulle kunna drabba oss. Det där som man säger bara händer andra. Olyckor, sjukdom, ja till och med döden. Att något skulle skaka om vår lilla familj och förpassa oss ner i det svarta hål som kallas kris.

Mina farhågor fick näring efter att jag läst det senaste numret av Vi Föräldrar. I tidningen fanns ett reportage om en familj som inte längre var hel. En historia om tre som just skulle bli fyra när frun, mamman till deras son, och den som ännu inte var född, drabbades av cancer. Ett hastigt kejsarsnitt för att snabbt kunna operera. En dålig prognos och ett hastigt förlopp. Efter nio månader förlorade mannen sin livskamrat. De två små pojkarna sin mamma. Och jag satt med tidningen i knät och snyftade...

Rädslan är alltid där, någonstans i bakhuvudet. Att något ska hända mig, J eller våra barn. Att en av oss ska stå ensam med två små flickor, eller att vi ska förlora någon av dem, i det hemskaste som finns. Att mista ett barn...

Livet är så skört. Så bräckligt. På en sekund kan tillvaron ställas på ända. Som för den finske man som just förlorade hela sin familj. Efter ett bråk körde frun med barnen i bilen, rakt in i bussen hennes man färdades i. Hon tog med sig deras barn i döden. Det är helt ofattbart. Att ta sitt eget liv är en sak men att ta med sig sina små är oförlåtligt.

Jag läste reportagen i GP om Sebastian som kämpade mot sin cancersjukdom så tappert men förlorade när han ännu inte hunnit bli tonåring. Hur överlever man att förlora ett barn? Hur reser man sig upp och lever vidare när det värdefullaste man har har tagits ifrån en? Jag vet inte. Och jag hoppas så innerligt att jag aldrig behöver ta reda på det.

Men jag vet att det där som bara händer andra, faktiskt lika väl skulle kunna hända oss. Så jag försöker ta vara på livet, älska som om varje dag vore den sista, krama min man och våra barn, och säga att jag älskar dem. Livet är så skört...

Maten

Hörni, det här med mat...

När jag var liten åt vi aldrig middag på vardagarna. Istället föddes jag upp på mjölk och smörgås. Och om man hörsammade Brödinstitutets rekommendationer vid samma tidpunkt, som uppmanade till 6-8 brödskivor per dag, så var det kanske inte så dumt. Idag vet vi bättre...

Lagad mat åt vi på helgerna, och det som jag idag skulle kalla lunch, målet som intogs mitt på dagen, hette då middag. Lite konstigt kan man tycka, men det var så det var. Maträtterna varierade. Vi fick kokt torsk med vit sås och potatis, spaghetti och köttfärssås, köttgryta eller kotletter med sås och potatis, ugnsbakad kassler, fiskpinnar med spenat, biff eller kanske köttkorv. Rejäl vanlig husmanskost med mycket potatis som bas och alltid en grönsallad som tillbehör.

Vanligtvis åt vi även något varmt på fredag- och lördagskvällen och lite extra festligt var det då, för maten intogs vid soffbordet framför TV:n. Mamma och pappa drack vin och jag drack som vanligt mjölk. (Något som jag fortsatte med länge eftersom jag avskydde kolsyra och därför inte tyckte om läsk, till min tandläkares stora glädje)

Ordet fredagsmys var ännu inte påhittat men det hindrade inte dess existens. Jag och min syster fick dela på en påse ostbågar. (Den lilla smala påsmodellen som nu är utbytt mot XXL-size) och ibland fick vi även glass, något som jag fortfarande är svårt förtjust i.

Hemma hos oss äter vi lagad mat varje kväll. Och på helgen blir det också lunch. Det är inte helt enkelt att upprätthålla en fantasifull och nyttig meny utan att upprepa sig men jag gör mitt bästa. Vi äter lax, renskavsgryta, pasta, köttbullar, lasagne, kyckling i alla former och så det som kanske inte är så nyttigt men går fort att göra, en vinnare i småbarnsfamiljen; stekt falukorv, fiskpinnar, varma mackor, Findus pyttipanna, färdiga plättar, gröt och ärtsoppa i plastkorv.

Inte så mycket att vara stolt över, men vad gör man...? Jag överlevde som synes, trots mackdieten, (även om jag nog kan skylla en del av min barndoms övervikt på den)  och barnen fixar nog helfabrikaten utan att ta för mycket skada. Hoppas jag...

Nya fönster!

Så äntligen fick vi bytt ut de murkna, spruckna och allmänt risiga fönstren i källaren.
I ett av rummen satt ett stort fönster som troligtvis tillkommit någon gång under 60-70-talet, och det var nog i sämst skick av dem alla.
Killarna från fönsterfirman påstod att det var det värsta exemplar de någonsin hade sett, och jag gissar att det var en korrekt slutsats, eftersom hela fönstret i stort sett ramlade ut och gick i bitar när de började rucka lite på det.

Vädret var bra den första dagen men när plåtarna på utsidan fönstren skulle monteras, hade det börjat regna. Mycket...
När en av killarna ringde på dörren för att tala om att de var här, frågade jag om det innebar ett problem att det regnade. Möjligen missförstod han syftet med frågan eftersom han svarade att de hade regnjackor och att de dessutom hade betalt för lite obehag...

Jag kunde inte med att informera honom om att jag var orolig för drevningen i fönstren, och inte för deras välbefinnande, utan lät det hela bero.

Hur som helst så blev det hela i alla fall bra, och nu ska vi bara ha hit en murare som kan laga sprickorna i putsen runt karmarna. Ännu ett litet steg på vägen.

Ner och upp igen

Sådär ja. Nu är jag på banan igen, och tar mig igenom vardagen i varierande tempo.
Föregående helg fick vår familj tanka lite social gemenskap och trevnad då vi hälsade på min kusin och hans fru i Norge.

Resan gick över förväntan och båda barnen var osedvanligt lugna, trots att de satt fastspända, och E6:an norrut snarast kan beskrivas som dötrist utan någon som helst visuell underhållning.

I Strömstad pausade vi och åt lunch och lilla E fick roa sig en stund genom att åka rulltrappa med sin pappa. Något hon skulle kunna ägna större delen av en dag åt.

Vi fortsatte mot Svinesund och vidare till färjan i Moss. Det blåste en hel del men jag hade preppat med sjösjuketuggummin trots J:s himlande med ögonen och kvävda fniss. Jag var glad över det. Trots att det bara tog 40 minuter räcker det mer än väl för att utveckla illamående och konvulsioner hos en stackars känslig person som undertecknad.

Färden gick vidare från Horten till Tönsberg och till sist nådde vi det vackra gamla vita trähuset där vårt värdpar väntade på oss. Det blev ett kärt återseende för tyvärr träffas man inte så ofta trots att det faktiskt inte är så långt mellan oss.

Vi packade upp våra saker, och försäkrade att vi inte tänkte flytta in, trots att det nog såg ut så. Bilen var fullproppad med resesäng, barnstol, dubbelvagn, tre rejäla väskor, påsar med välling, matburkar och en hel del annat.

Under vårt besök hann vi med en picknick och promenad, ett besök inne i Tönsberg, mycket god mat och vin och mycket glada skratt. Det var verkligen underbart och precis vad vi behövde.

Enda smolket i glädjebägaren var att jag drabbades av migrän under hemresan på söndagen och var i det närmaste helt utslagen. J fick köra hela vägen under total tystnad för bakom mina mörka solglasögon klarade jag inte ens av ljudet av radion på låg volym. Som tur var höll sig de små i skinnet och de var faktiskt tysta nästan hela vägen hem.