Teknikutveckling och sociala medier

Efter två dagars personalkonferens på Aronsborg, med seminarie av en guru på sociala medier, har jag just kommit till insikt om hur extremt borttappad jag är. Jag trodde i min enfald att våra arbetsverktyg var både moderna och väl utvecklade till vår verksamhet, men ack så fel jag haft...

Min facebooksida är tämligen skral och jag delar så gott som aldrig några länkar eller inlägg. Jag lägger sällan in något eget längre, utan scrollar lite passivt igenom flödet för att "hålla koll" på vänner jag inte talar med dagligen.

Jag provade att twittra en gång, men blev så våldsamt stressad av hastigheten på flödet och förbannade min otillräcklighet att hinna med att läsa allt som flipprade förbi. Jag kanske har en gammal profil på Linkedin som i så fall är vilande sedan många år, och instagram har jag överhuvudtaget aldrig givit mig in på. Snapchat vet jag knappt vad det är...

Jag har en filofax. En kombinerad papperskalender och plånbok i ett. Något som mina kollegor har våldsamt roligt åt och senast förra veckan blev jag hänvisad till som "den analoga"... Jag har just själv insett hur hopplöst omodern och odigital jag är...

Någon hade sagt till vår föreläsare att hon inte behövde tänka på att spara ihop till ett körkort till sin dotter eftersom hon troligtvis aldrig skulle komma att behöva ett. Det var nämligen inte troligt att hon någonsin skulle köra bil...

Hjälp! Om teknikutvecklingen och digitaliseringen går så snabbt så får jag hålla i mig!

Semester, sommar och en smula sol

Sådär ja!
Semestern är till ända, första arbetsveckan avklarad och det är dags att summera sommaren.

Under mina sex veckors semester hann vi med en hel del. Lilla E fyllde tre och hade kalas med fyrverkeritårta och kakbuffé. Vädret som inledde juli månad var tämligen blåsigt och kallt med vissa inslag av regn, så festen fick hållas i uterummet och inte i solen på altanen, men det gick ju bra det med.

Några dagar senare packade vi in familjen och ett halv bohag i bilen och reste till Stockholm för några dagars turistande. Vi hann med både Skansen, Söder och Gamla stan, och en biltur till Vaxholm och Karlsudde. Inne i Gallerian besökte vi den stora leksaksaffären till våra döttrars stora förtjusning och firade min födelsedag med restaurangbesök i Kungsträdgården. En lyckad tripp även om det var lite i kyligaste laget.
Väl hemma företog vi oss diverse kortare utflykter som till Barnens Zoo och Plikta i Slottsskogen där lilla E för första gången fick prova på ponnyridning, något hon uppskattade mycket.

Sedan var det dags att resa till Småland för farmors 60-årskalas med hela tjocka släkten. Det blev mat, vin, allsång och femkamp på gårdsplanen. Pilkastning, pricka hink med boll, golfslag, tvålflipp och banka i spik i bräda på tid. Det var ett hejdundrande kalas och när barnen väl kom i säng, avnjöts det starka drycker i sällskap av en god cigarr ute på altanen.

Dagen därpå var det vårt traditionsenliga slåttergille med lie, upprättande av hässjor, kaffekorg och målning av backstugan. Trevliga aktiviteter det med, ända tills lilla S sånär körde ner händerna i en hink med falu rödfärg.

Veckan därpå plockade vi jordgubbar tillsammans med barnen i Bärby och lilla S festade loss bland raderna av röda bär. Hela ungen var nersmetad från topp till tå med bärmos men mycket lycklig. Åtta liter lyckades vi få ihop innan de tröttnade och vi skyndsamt betalade och begav oss hem.

Vidare företog vi oss en promenad till Kättilsröds 4H-gård och hade med oss picknick. Det fanns både bänkar och bord men lilla E ville prompt sitta på marken på en filt och det gick vi med på till en början, men sedan vi fick närgången påhälsning av ett gäng hönor och en tupp retirerade vi till ett bord.

En fredag i slutet av juli for vi till Varberg, Falkenberg och Träslövs Läge. Vi pausade i Björkäng och lät barnen springa av sig på stranden och i den hopp-borgs-park som tillfälligtvis råkade vara uppmonterad på campingen. Vi kunde återigen konstatera att treåringen har en makalös fysik och kontroll på armar och ben när hon klättrade och klängde, hoppade och hasade sig igenom hinderbanan. Vår kust-tripp avslutades på "Läjet" med glass på Tre Toppar, något som hela familjen råkar vara svårt förtjust i...

Ett par dagar senare bar det av till Vimmerby tillsammans med mormor och morfar, moster och kusinen. Dagen på Astrid Lindgrens värld blev en tidvis blöt historia men vi var väl utrustade med regnställ, stövlar och paraply. Lilla E som är väl bekant med Pippi Långstrump skuttade runt i Villa Villekulla och ombord på Hoppetossa en lång stund, men sedan var lekplatserna mer lockande än resten av figurerna.

Efter en natt på Karaktärshotellet gick resan vidare till Bullerbyn och därefter till Västervik. Vi hade bokat rum på gamla fängelset och kunde snart konstatera att en cell för två inte direkt uppmuntrade till några vidlyftiga manövrar. Stackars mor och far fick trångt om saligheten men försäkrade att det inte gjorde något för en enda natt. Vi hade det bättre förspänt i vårt familjerum där vi både hade dubbelsäng och våningssäng. (Det visade sig att vi fått logi på gamla "dårhuset" där de sinnessjuka hölls inlåsta, och det var kanske passande)

Västervik är för övrigt en trevlig stad och vi turistade ett bra tag och hamnade till sist på Gränsö slott där vi fikade på uteserveringen under en markis, inte för att skydda oss mot solen utan från ett stilla regn.

Dagen därpå reste vi hem igen och äntligen fick vi njuta av lite sol och värme. Och som av en händelse slumpade det sig så att vi köpte båt. Vi sålde vår lilla Ryds styrpulpet när lilla S föddes och tänkte att vi nog skulle avvakta ett tag med ny båt. Hela juli tyckte vi synd om de stackare som hade båt men inte kunde använda den på grund av regn och blåst men så kom ju värmen till sist!

Det blev ännu en daycruiser med utombordare men med större motor och bättre prestanda. Plötsligt kunde vi ta oss till Marstrand på 20 minuter istället för 40. Vi behövde inte längre oroa oss om det blåste mer än 5 m/s. Det går bra med barnen ombord. Den stora älskar det och vill alltid att vi kör fortare än tillåten hastighet, den lilla tycker att vågorna är roligast och tjoar i högan sky när böljorna tar tag i båten.

Men nu är semestern slut och vardagen har tagit över. Lilla E har börjat på förskolan men blivit stor under sommaren. Hon har inte längre blöjor, mer än på natten, och för någon vecka sedan fick hon själv hänga sina älskade nappar i nappträdet i Slottsskogen. En milstolpe och ett stort steg i utvecklingen för vår lilla tjej. Eller som hon själv uttrycker det:
- Jag är stor nu!

Ett skrik i natten...

Det var fredag och klockan var strax efter midnatt. Jag och J hade just gått och lagt oss och jag hade precis somnat.
Allt var tyst, men så plötsligt, slets sömnen abrupt itu av ett gällt skrik!

Vi flög ur sängen och såg på varandra med uppspärrade ögon. Skriken utifrån lät fasansfulla och fick håren att ställa sig upp på armarna. Jag försökte förtvivlat att få upp rullgardinen och persiennen för att se om någon blev mördad nere på gatan. J kastade på sig byxor och skor och rusade ut i natten.

Vid det laget hade jag vaknat till liv och sansat mig så tillvida att jag förstod att det måste vara något djur som skrek. Att det inte var katter som slogs var jag säker på eftersom vi är mer än väl bekanta med sådana ljud.

Skriken tystnade och J återvände in i huset och berättade att det var en räv nere på gatan. Tätt bakom honom kom vår katt strykande med raggen rest och vild blick. Det var ett möte dem emellan som utmynnade i rävens fruktansvärda läten.

Jag var helt darrig och blek efter det plötsliga adrenalinpåslaget och det tog lång tid att få ner pulsen och komma till ro igen. Till sist somnade vi men jag förundras fortfarande av hur naturen kan ha utrustat Mickel Räv med så märkliga röstresurser.

Ungen tvättar håret...!

Jo, ni läste rätt.
Den frekvente följaren av bloggen minns kanske vårt dilemma avseende hårtvätt hos vår bedårande lilla treåring. Att ens närma sig håret med duschmunstycket fick henne att skrika i falsett, spärra upp ögonen i skräck och gråta förtvivlade tårar. Hårtvättarna i samband med kvällsbadet framkallade ett sådant hysteriskt utbrott, att det till sist räckte med att viska ordet, för att lilla E ylande skulle konstatera att hon INTE tänkte tvätta håret.

Men så plötsligt händer det (precis som i Triss-reklamen) Igår började barnet på eget bevåg att hälla vatten över huvudet tills håret var helt genomblött. Ivrigt uppmuntrad och påhejad av sina förbluffade föräldrar, fick hon sedan själv ta en klick schampo i handen och massera in i håret. Med lite hjälp genomförde hon sedan en ordentlig hårtvätt med efterföljande sköljning medelst en vattenkanna, och hon protesterade inte en enda gång!

Att hon sedan propsade på att även lillasyster skulle tvätta sina tunna hårtestar gjorde inte så mycket, utan bidrog bara till att avdramatisera proceduren ytterligare. Lilla S var inte lika frejdig som sin äldre syster utan förkunnade med ilskna tjut att hon inte fann behandlingen en nämnvärt positiv upplevelse. Något vi lätt kunna ha fördragsamhet med en kväll som denna. Då lilla E äntligen ville tvätta håret...

Häxägg

Igår ägnade jag mig åt lite välbehövligt trädgårdsarbete. Utrustad med inget annat än mina bara händer rev jag ogräs och ansade förlupna skott.
Under några syrener upptäckte jag plötsligt något underligt. Halv begravt i jorden stack något vitt och skrynkligt upp. Jag petade lite på det med en pinne och kunde konstatera att det var några runda bollar med vit läderaktig yta, omgivna av geléaktigt slem.
- Ormägg! skrek jag till och kastade mig bakåt i panik.

Men när jag hade besinnat mig något, samt beväpnat mig med en planteringsspade, bestämde jag mig för att avlägsna dem från min trädgård. Försiktigt grävde jag runt föremålen men lyckades ändå komma åt en av dem så att den läderaktiga hinnan gled åt sidan och blottade en hård, grågul geléklump. Livrädd för att få se en orm ringla ur klumpen skyndade jag mig att kasta den nedför en slänt och förpassa den från tomtgränsen.

Jag hittade ytterligare ett par som fick göra den första följe. När jag var klar torkade jag noga av spaden med lätt darrande händer och gick in. Det var slutansat för min del, åtminstone för den dagen...

Nyfikenheten tog överhanden och jag började googla på vad det kan ha varit för typ av ägg. Till min förvåning hittade jag inga bilder som överensstämde med fynden jag gjort. Däremot passade det väldigt väl in på en annan företeelse, nämligen häxägg.

"Ormäggen" var inga ormägg alls utan äggformade förstadier till svampar, närmare bestämt Stinksvamp, även kallad liksvamp på grund av dess starka odör. Dessa häxägg påstods till och med  vara en delikatess som gick bra att förtära. Bara tanken fick det att vända sig i magen. Att svampen sedan hade ett utseende som lätt förde tankarna till ett erigerat manligt könsorgan var egentligen det enda roliga.

Mormor Margit

Idag har Margit namnsdag.
I vår familj har vi aldrig firat namnsdagar med någon ordning, mer än med ett flyktigt grattis. (I den mån man kommer ihåg, eller blir påmind om det)

Min mormor hette Margit och var en sådan urtyp för hur man föreställer sig just en mormor. En snäll tant som trivdes bäst i köket, där hon regerade med ett stort förkläde över känningen eller städrocken vid bullbak, köttbullsrullning, krämkokning och potatisskalning.

Det är så jag minns henne. Eller på huvudet i något grönsaksland vid sommarstugan. Hennes sönderrivna armar efter duster med krusbärs- eller hallonbuskarna. Jordiga fingrar och sjaletten på huvudet. Promenader till grannarnas hönshus för att "mata typperna".

Hennes stilla gungande när hon sträckte ut sig i hammocken för att vila sin värkande rygg. Hembakta kakor och egen saft. Det gröna gräset och tusenskönor i drivor. Det var sommar, sol och en barndom så fri och lycklig som den kan bli.

Mormor är död sedan många år. Sommarstugan såld och förfallen men minnena gömmer jag för alltid i mitt hjärta. Tack mormor!

Länge leve kärleken. Igen...!

I måndags hissades flaggorna. De regnbågsfärgade tygstyckena fladdrade muntert i vinden och på gator och torg manifesteras än en gång allas rätt till att älska vem man vill.

Om en vecka börjar West Pride, festivalen där alla är välkomna och där budskapet är Kärlek.

Som av en händelse så råkade flagghissningen sammanfalla med min och J:s tvååriga bröllopsdag. Inte mycket att yvas över, tänker ni kanske nu, och trots att jag är lyckligt gift, så är jag benägen att hålla med. Har man varit levt tillsammans
 i sisådär 25, 30 år eller mer, då är det i sanning läge att fira!

Mina föräldrar har varit gifta i lite drygt 40 år. En imponerande bedrift, eller kanske bara ett konstaterande. Är man ett bra team, trivs ihop, hyser respekt och kärlek för varandra och aldrig slutar kommunicera eller ha roligt ihop så tror jag att det är receptet på framgång.

Man kan, enligt min mening, inte lova att älska varandra resten av livet, man kan bara lova att jobba på sitt förhållande. Underhålla det, nära, ansa och vårda.
Lite som en krukväxt...
Inte ge upp för tidigt, utan försöka minnas varför man en gång valde att leva ihop. Ibland skiter det sig ändå men då har man i alla fall försökt och det är värt mycket.

Man ska aldrig stanna kvar i en dålig relation. Varför omge sig med människor som inte får en att må bra? Varför ta skit? Nej, behandla andra som du själv vill bli behandlad, var vänlig och ärlig, stå upp och räta på ryggen människa. Du är bra! Och du är värd det bästa!