Summering av året...

Nyårskrönikorna avlöser varandra och det har blivit dags att summera 2015. I samma stund som vi avslutar det som nu blivit historia, är det också tid för att träda in i det ännu oskrivna blad som är 2016.

Mycket har passerat, både ont och gott, och för mig har det också inneburit att jag även summerar de senaste fem åren av mitt liv. Att få ett cancerbesked har den lilla fördelen med sig att man värderar sitt liv lite annorlunda och ser på tillvaron på ett delvis nytt sätt. Jag kan bara konstatera att jag just de senaste fem åren har varit med om mer omvälvande ting än under någon annan period i mitt liv.

Låt oss inleda vår odyssé i det halva decennium som betytt så mycket för mig:

Under 2010 träffade jag min stora kärlek, min livskamrat och man. En helt vanlig kille. Snäll, omtänksam, rolig, med en positiv inställning till livet och med samma värderingar som jag själv. En livspartner, någon att hålla i handen när livet fyrar av en spottloska i ansiktet och kastar ner en i ett stort svart hål. Han som hållit mig uppe, tröstat mig i sin trygga omfamning, han som jag skrattat med i allt elände, och han som delat samma nyfikenhet och lusta för äventyr som jag själv.
Då visste jag det inte, men jag hade funnit min pusselbit.

Vi förlovade oss året därpå och 2011 blev också året då vi blev gravida.

2012 föddes vår älskade lilla E.

2013 gifte vi oss, omgivna av släkt och de närmaste vännerna en fantastisk dag i juni.

2014 föddes lika älskade lilla S.

och i oktober 2015... fick jag veta att jag hade cancer.

Jag opererades och återhämtade mig, allt under loppet av en månad och sedan inleddes cellgiftsbehandlingen. Varannan vecka under 6 månader får jag dropp med cellgifter som ska minska risken för återfall.

Så mycket har hänt. Både ont och gott. Både i världen och i allas våra liv.
Men låt oss nu blicka framåt. Sträcka på oss och med mod och tillförsikt träda in i det nya året samtidigt som vi tänker lite mer på andra människor än oss själva. För hur det nu är så finns det ändå alltid någon annan som har det värre, och våra vardagsproblem ter sig ganska futtiga i jämförelse med det vi ser på nyhetsrapporteringarna.

Men kära vänner, visst är det väl så att kärleken till livet och varandra är det starkaste och finaste vi har? Så älskade ni, ett gott nytt år tillönskar jag er. Må lycka och välgång följa er in i 2016!

Jul i stugan

Hörni, snart är det julafton...
I år firar vi hemma hos oss med mormor och morfar, farmor och farfar, moster och kusinen, stora E. Härligt!

Och som vanligt finurlade jag och J ihop ett pepparkakshus (färdigköpt givetvis) där J klistrade ihop delarna med smält socker och jag dekorerade härligheten med smågodis som traditionen bjuder. Eller som jag brukar säga; Non-stop är för fegisar!

Jag har pyntat och placerat ut tomtar högt och lågt och idag är det dags att köpa gran. - På tok för tidigt, ylar en del av er nu, och jag hojtar: - Inte en dag för tidigt! Visst ska den stå ett par veckor, men det är ju så underbart att få känna doften av en redigt nyhuggen gran och få klä den tillsammans i ljus, kulor och allsköns andra pynt och få njuta av den såhär några dagar före dopparedan.

Det är nära nu... och jag älskar det!

Förskolelusse och vita blodkroppar

Luciafirande på förskolor brukar vara en fullsmockad och kär företeelse, och under föregående vecka var det vår tur att få se våra telningar uppträda. Båda tjejerna var utsöta små pepparkaksgummor och de var i gott sällskap av tomtar och en enda liten tärna. (Eller som lilla E uttryckte det; Märta var tärning!")
Vi vecklade ihop oss på minimala trästolar anpassade för småknattar och avnjöt sång och rörelser. Det var En sockerbagare, Lusse lelle, Luciasången, Pepparkakssången och många andra inslag. Barnen sjöng fint (eller snarare högt) och väldigt entusiastiskt, vilket som alltid ursäktade den, i det närmaste totala, tondövheten. De var verkligen bedårande i sin glädje och stolthet!

Efter lussandet var det fika med kaffe, saft, lussebulle och pepparkakor. Jag är ju lite försiktigt skeptiskt till allt som snoriga förskolebarn har bakat, men som min kära kusin en gång sa; allt som har varit i ugnen är safe, det är chokladbollarna som är livsfarliga!

Därpå utbröt stora tårkalaset när alla föräldrar skulle ge sig av till sina arbeten och de små lämnades över i personalens ömma vård. (Det gick snabbt över, men ett tag tjöt fem ungar i kapp)

En som inte visade några tecken på separationsångest var lilla E som glatt vinkande hej då och pep iväg för att leka.

Och så kom dagen då det var dags att operera in den efterlängtade porta caten.
Vi kom till sjukhuset i god tid, J och jag. Barnen var lämnade hos mormor och morfar och jag hade genomfört den omsorgsfulla dubbelduschen som alla som blivit opererade känner till; man tvättar håret och skrubbar sig omsorgsfullt i desinfektionsmedel upprepade gånger enligt ett speciellt schema och känner sig torr som en bit fnöske.

Vi fick veta att det var ont om personal och att det skulle dröja innan jag fick komma in. Dessutom var värdet på de vita blodkropparna lågt vid provtagningen ett par dagar tidigare och provet behövde tas igen. De drog lite blod ur CVK:n och vi fick lov att gå iväg en stund. Vi gick ner till cafeterian och J åt frukost. Jag fick inget äta eftersom jag skulle opereras.

Efter över en timmas väntan återvände vi till operationsavdelningen och fick då veta att värdet fortfarande var lågt. Faktum var att det var för lågt för att våga operera... Det var en missräkning som heter duga... Jag hade sett fram emot att bli av med min plastslang och nu blev det uppskjutet tills någon gång i januari...
Dessutom fick jag en förebyggande penicillinkur inför kommande cellgiftsbehandling nästa vecka, men det var inte ens säkert att den blir av eftersom immunförsvaret är så försvagat. (Jag nästan önskar att jag fick slippa den... Vem vill få cellgifter dagarna före julafton?)

Londonweekend

Så äntligen kom vi iväg till London. I stormvindar med regn på tvären fick vi en försenad start från Landvetter, men även om uppstigning och nedstigning blev en skakig och vinglig historia så kom vi till sist fram till Heathrow.
Vi tog tunnelbanan till Leicester Square och en kort promenad senare var vi framme vid hotellet St Giles. Vi fick vårt lilla krypin på åttonde våningen och slängde av väskorna. En stadig lunch senare i hotellets restaurang var vi klara för att göra stan och i det närmaste; Oxford street.

Det var fantastiskt att se staden i julskrud och vädret var tämligen angenämt; mulet men 12 grader och tidvis lite vind. Raskt avverkade vi Oxford Street och närliggande gator och hamnade sedan på Carnaby Street. Där hittade jag en underbar liten skoaffär med fantastiska fina skor som man blir glad av. Tyvärr hade de bara storlek 42 kvar i den modellen jag förälskade mig i så det blev inget köp.

På kvällen hittade vi en liten Diner med goda hamburgare och en ytterst trevlig servitris som på ett väldigt familjärt sätt tog upp beställningarna sittande vid bordet.

På lördagen besökte vi Hyde Park och det stora nöjesfältet Winter Wonderland där vi spenderade flera timmar. Jag köpte en väldigt fin mössa i fuskpäls, vi njöt av varm choklad och skrattade åt alla tappra britter som halkade omkring på isbanan i hyrda skridskor utan hjälm. Åkattraktionerna var helt fantastiska men vi nöjde oss med att titta och det räckte gott.

Efter det traskade vi runt på Harrods i ett par timmar och mellan varven vilade vi fötterna sittandes i olika soffor på möbelavdelningen. (Möbler som kostade som en bättre begagnad bil)

J dreglade över de fina arbandsuren och jag drömde mig bort på såväl sko- som smyckesavdelningen. I källaren hittade vi en fin flaska vin för 4000 pund (Ca 52 000 kr) och förundrades över hur dyrt allt kan vara bara det är "fint" nog.

På eftermiddagen gick vi på en väldigt fin utställning på Victoria & Albert Museum där de visade smycken från Indiska imperiet från 1500-talet och framåt. Det var helt fantastiskt och allt glitter gjorde oss nästan lite yra i mössan.

På kvällen åkte vi en London-by-night- rundtur med dubbeldäckare och fick se hela stan illuminerad. Mycket vackert! Men man blir trött av tempot och i trafikstockningen på väg tillbaka nickade jag till ett par gånger. Inte så konstigt eftersom klockan var halv tolv på natten och jag är väldigt kvällstrött.

Vi ramlade i säng och vaknade halv nio påföljande morgon. Underbart med sovmorgon! Eftersom affärerna inte öppnade förrän kl 12 bestämde vi oss för att ta tunnelbanan ut till Notting Hill och marknaden på Portobello Road. Det var väldigt mysigt att strosa runt i doften av mulled wine, citron och kanel. Efter några mindre inköp begav vi oss tillbaka till centrum och inhandlade de sista julklapparna på varuhusen på Oxford Street. Och så, efter att ha hämtat väskorna i hotellets bagagerum så blev det till sist dags att påbörja resan mot flygplatsen och hem.

Allt gick bra och när vi landade på Landvetter igen kom J:s pappa och hämtade oss. Det var skönt att vara hemma igen men såååå skönt att få komma iväg en stund själva till vår favoritstad.

Nu väntar behandlingsomgång nummer två i morgon och då får vi se hur det utvecklar sig.

Första behandlingen...

... gick över förväntan. Under de dryga tre timmar dag ett, och den timma dag två som jag var kopplad till de dyra dropparna (visste ni att de dyraste cellgifterna kostar ca 40 000 kr per påse?) kände jag inte av några biverkningar, några av dem upplevde jag inom loppet av några dagar.

Istället kunde jag läsa om dem i den omfångsrika blå pärm som jag förärats. Här är ett axplock av dem och jag ber verkligen om ursäkt om beskrivningen är alltför grafisk.

* Illamående av alla dimensioner (Upplevt i viss mån)
* Kräkningar av alla dimensioner (Upplevt i viss mån)
* Diarréer / Förstoppning (Upplevt i viss mån)
* Torra slemhinnor (Glöm kontaktlinser och räkna med sår i munnen) (Ännu ej upplevt)
* Nervstickningar i händer och fötter (Kan bidra till bestående skador) (Ännu ej upplevt)
* Extrem köldsensation i fingrar vid kontakt med kalla ytor (Upplevt i viss mån)
* Obehagskänsla av kvävningskaraktär i svalget vid intagande av kall dryck (Check på den!)
* Muskelryckningar i ansiktet (Jajamän!)
* Försämrad förmåga att läka sår och kraftigt förtunnad hud på händerna (Upplevt i viss mån)

Överlag känner jag mig ganska nöjd med hur det hela har utvecklats. Jag hade en svacka under natten mellan lördag och söndag då jag mådde ganska dåligt men i övrigt har det varit som vanligt och om det fortsätter såhär så är jag både glad och tacksam.

Skit-fredag!

Som rubriken antyder så kan den vakne läsaren kanske ana att jag inte hade en av mina bästa dagar i fredags.
Låt oss börja från början.

Kl 10.00 hade jag en operationstid inbokad för att få min CVK på plats (Central ven-kateter) Ett smärre rutiningrepp med endast lokalbedövning och hemgång efter ca en timma var det sagt...

I god tid infann jag mig på operationsavdelningen och blev anvisad plats i en liten vänthörna. Jag informerades om att det skulle dröja ett tag och därför slog jag mig ner med en bok som jag så förtänksamt lagt ner i väskan innan jag åkte hemifrån. Eftersom ingreppet skulle gå snabbt och lätt så körde jag själv och hade parkerat bilen utanför.

Efter en timma fick jag instruktioner om att jag kunde byta om till en av landstingets tjusiga skjortor med öppning bak, och fick sedan sätta mig på en säng. Det var kallt i lokalerna och jag frös en smula. En sköterska började tvätta området runt mitt högra nyckelben med desinfektionsmedel och jag hälsade på den manlige operationssjuksköterskan. Han frågade om jag ville ha lugnande medel som jag artigt avböjde då jag kände mig lugn och fin.

Efter ytterligare en stund blev jag inkörd till operationssalen och träffade läkaren som skulle utföra ingreppet. Han och sköterskan klädde in hela mitt axelparti i gröna operationsdukar och placerade även ett par över hals och ansikte så att jag inte längre kunde se något. De kopplade EKG och kunde konstatera att jag verkligen kände mig lugn. Långsamma regelbundna hjärtslag och lite stilla småprat.

De tiltade ner britsen jag låg på så att huvudet vilade några grader nedåt och läkaren påbörjade injektionerna med bedövning. Det var kallt och jag frös trots att jag fått ännu en varm filt. Sköterskan tittade in i det lilla tältet som skapats ovanför mitt huvud och trots den obekväma ställningen kändes det ändå OK.

Sedan gick det inte så bra. När bedövningen var lagd påbörjade läkaren uppgiften med att trycka ner en plastslang i mitt största venkärl som mynnar från hjärtat. Det var precis lika obehagligt som det låter. Även om jag var smärtlindrad så hade jag fortfarande känsel och jag märkte att det var en ganska omild behandling som pågick. Läkaren tog i så han blev andfådd och jag märkte på hans rörelsemönster att han var frustrerad. Det var väldigt obehagligt och tidvis kände jag att han rörde sig i utkanten av det bedövade området och jag började förnimma smärta.

Minuterna tickade och jag kände mig allt annat än tillfreds. Till sist föreslog sköterskan att han skulle hämta överläkaren som befann sig i rummet bredvid men läkaren bad honom att avvakta. Efter en stunds ytterligare omild behandling upprepade sköterskan att han ville hämta hjälp varpå läkaren (lätt irriterad) utbrast att han ville prova en sista gång.
Då var sköterskan redan på väg ut genom dörren och i samma stund kände jag hur något med full kraft sprängde alla smärtbarriärer och en strålande smärta skar inne i bröstet. Jag spände kroppen i en båge och drog ett skäckslaget andetag. För en sekund trodde jag att jag skulle dö.

Tårarna började rinna och när sköterskan kom in med assistans grät jag tyst under operationsdukarna. Han höll mig i handen och talade lugnande med mig under tiden som överläkaren förebrående påpekade för läkaren att man inte behövde vara så våldsam...

Ungefär en kvart senare var CVK:n på plats och jag kördes iväg till röntgen för att kontrollera att den satt som den skulle. Efter ytterligare nästan en timmas tid fick jag äntligen byta om och ta mig ut därifrån. Jag skakade och frös in i märgen och kände mig ensam och utelämnad med en stor plastslang hängande från kroppen...

Uppenbarligen var jag inte i toppform efter den traumatiska upplevelsen, för när jag skulle köra från parkeringen bar det sig inte bättre än att jag backade på en bil. Då brast allt och jag snyftade ohämmat, hängande över ratten. Jag ringde till J och han kom en stund senare med barnen. Lilla E undrade varför jag var ledsen och när jag berättade att jag hade kört på en bil klappade hon mig på armen och sa:
- Det blir bra mamma, du får vara försiktigare nästa gång.
Och då grät jag ännu mer...

Bilen jag backat på fick en liten skada ovanför bakskärmen men vår nya bil såg inte så fin ut. Nu tyckte jag ännu mer synd om mig själv och inte blev det bättre av att se sig i spegeln när vi kom hem. 

Inte är det roligt, och värre blir det för den 17:e december, lagom före jul, är det dags att göra om det roliga igen då jag ska operera in portacaten... 
Men då är det jag som ska ha lugnande. Rejält mycket!

J-la skitfredag!

Besök på Onkologen

I tisdags besökte jag för första gången Onkologiska avdelningen och fick träffa min kontakperson, sjuksköterskan Lasse. En glad och varm person som arbetat med cellgiftsbehandling i trettio år. Respekt!

Han visade mig runt och vi diskuterade mina svårstuckna kärl och tillsammans med läkaren beslutade vi att det bästa för mig var att få en portacat inopererad under huden.
Det är helt enkelt en liten dosa med ett membran där man både kan ta prover och låta droppet med cellgifter gå in. Den placeras nedanför nyckelbenet och är helt inkapslad vilket innebär att man kan bada med den.
Tyvärr var det en lång väntetid just det ingreppet vilket innebär att jag till en början istället kommer att få en CVK (central venkateter) inopererad på samma ställe, med en slang som måste tejpas.

Lasse tyckte att jag skulle få se hur det såg ut med en portacat och tillfrågade genast grannen i rummet bredvid, en kille i min ålder om han skulle vilja vara så vänlig och ta av sig tröjan och visa sin för mig. Vi diskuterade dosan en stund och eftersom hans dropp just var avslutat fick han en paj och lite saft på en bricka av en annan sköterska.
- Ja vi har roomservice här ser du, sa Lasse och skrockade, varpå jag replikerade att jag gärna beställde ett glas champagne till min behandling.

Tvärtom vad man skulle kunna tro så var det ingen dyster och ledsam plats utan skämt och glada tillrop. Många patienter verkade känna varandra, vilket inte är så konstigt om man träffas varannan vecka under ett halvår.

Lasse berättade att det finns mycket fördomar om behandlingen och att allmänheten tror att det fortfarande fungerar som det gjorde för trettio år sedan, men att teknikerna har utvecklats otroligt mycket.

På onsdag i nästa vecka får jag cellgifter för första gången. Önska mig lycka till.